Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Solen skiner idag

och vinden har sakta, sakta börjat lugna ner sig. Theo var lite orolig i natt, så Tommy hämtade honom ner till oss. Han grät så mycket och ingenting var bra. Han tittade på oss med en blick som inte går att undvika och det är som om han ville berätta något för oss, men som inte kom fram. Jag skulle så gärna vilja veta hur han tänker när vi inte förstår honom. Det måste göra så ont i honom att dom som älskar honom mest i hela världen ändå inte kan förstå honom. Jag visste att mitt liv skulle förändras den dag han skulle möta våra blickar för första gången. Ja, för man förändras ju, man växer tillsammans med sina barn. Men att det skulle bli så förändrat, det tänkte jag aldrig någonsin.

Men Theo är en underbar och kärleksfull kille och nu har han lärt sig att kasta bollen framåt och inte åt sidan, som innan. Man blir så glad när man ser att han kan något nytt. Det värmer i hjärtat, det är en enorm känsla. För det var faktiskt inte så länge sen som Theo bara låg där han låg. Jag har två killar sen innan och visst har man tagit så mycket för givet. Man blev glad när dom fick första tanden, när dom tog första steget och när dom sa "mamma" första gången. Man tänkte inte då att det kunde gå väldigt illa. Men nu vid varje litet framsteg han gör, som att kasta en boll, sitta själv eller ta muggen och föra den till munnen med dom små skakiga händerna, då blir jag så rörd att tårarna bara rinner.

       

I dag vet jag att ingenting kan tas för givet. Idag njuter jag så gott det går åt alla små steg Theo tar. Idag vet jag att vi är bara här till låns. Idag vet jag att jag lever med sorg och med en kropp fylld av ångest som aldrig vill släppa mig. Det gör det tyvärr så himla svårt att kunde njuta till hundra procent.

Det är svåra beslut som man måste ta och man är alltid på sin vakt. Telefonen måste alltid vara i fickan, så inga kläder utan fickor. Stesolid skall alltid finnas vid nattduksbordet, i väskan och i bilen, det blir panik om man glömmer något.

Nu har vi fått en kallelse till Theo att han skall vacineras mot säsongsinfluensan, för han tillör riskgruppen. Tur att dom ringde från habben idag. Läkaren hade bett en sköterska höra av sig till oss för att kolla hur vi hade det här hemma. Då tog jag upp det med vacineringen, om det var ok att ge Theo den när han får så många andra mediciner. Hon skulle kolla upp det och sen skulle hon höra av sig till osss. Man är så rädd att något skall gå fel.

Nu vill jag tack er alla än en gång för ert stöd. Det blir inte av att jag ringer, det är inte det att jag inte vill eller att det inte finns tid. Det är bara så mycket som snurrar runt i hjärnan så jag kommer inte för mig att ringa. Men ni får gärna ringa, det är skönt att få prata om något annat än sjukdomar ibland. Men det är också ok att prata om det, orkar jag inte så säger jag till.

             

Det är svårt för oss att ta något för oss, jag vet inte varför. Vi skulle behöva sitta ner och skriva en ansökan om fler assistenttimmar, det har vi pratat om i tre veckor nu. Vi skulle ringa och anmäla intresse till en kurs där man lär sig att kommunicerar med Theo på bästa sätt, men ingenting blir gjort. Det finns liksom ingen energi, vi vill så mycket men orkar inte lika mycket, tyvärr.

Idag är det tvätt och att ta hand om Theo som står på schemat, mer orkar vi nog inte. Man blir nästan apatisk och man har också sin egen lilla värld som skyddar en från att bryta ihop.

Jag kom på en sak till som Theo gör som andra barn också gör, han petar i näsan och stoppar i munnen. Det är så gulligt och det känns inte ens äckligt när man ser att han är som andra barn. Så fint.

Önskar en alla där ute en underbar Måndag eftermiddag.

Kram Paula

 

Måndagen den 28 november 2011 kl. 14:43

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [6] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238