Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Det blev lite Advent

hemma hos oss med trots allt, men igår mådde jag inte så bra. Jag var ledsen och tårarna rann ganska ofta under dagen.

       

Vi hade fått stanna kvar på sjukhuset, men vi valde att åka hem. Jag frågade läkaren om det var farligt för Theo om vi åkte hem.

-Nej, sa hon jag ser inte att det skulle vara det och om det är något så är det bara att ni kommer tillbaka. Både jag och Tommy kände att vi saknade vår hemdoft och nästan till och med vår damsugare. Helt otroligt att man kan sakna en damsugare, men så är det. Vi hade en enorm längtan efter vår soffa, för att inte prata om vår säng. Det kändes konstig att vi nu var helt själva utan någon sköterska eller läkare som kunde springa in och hjälpa Theo när han inte mådde så bra. Nu är det våra ögon och öron som måste vara på alerten igen.

              

Vi pratade med habiliteringen, för sjukgymnasten skulle kommit hit, men när hon fick reda på att Theo varit inlagd så bokade hon om tiden. Det var ok, för Theo mår inte riktigt bra än och han är bara hemma på permis så det är skönt att slippa det.

Mitt på dagen ringde Ullis och vi pratade ganska länge och hon fick höra min gråt. Helt fantastikt egentligen att vi aldrig har träffats och ändå känns det som om jag skulle kunna berätta vad som helst för henne. Jag är så otroligt glad att jag fått äran att lära känna en så underbar människa. Tusen tack för att du finns.

Jag gjorde inget på hela förmiddagen mer än satt i min stol och tänkte på hur tokigt allt har blivit. Besviken över så mycket som jag inte ens orkar att skriva om. Tommy tog tvätten och gick ner till tvättstugan och jag satt bara och grät. Men sen tänkte jag, om jag skall gråta kan jag ju även göra det när jag fixar lite Advent hemma. Så jag gick runt, grät och tittade på Theo som krampade under tiden som vi fixade. Jag fick sitta med honom och vänta på att det skulle gå över. Sen tog Markus honom och låg i soffan så vi kunde göra klart det vi höll på med.

              

Theo sov inte något på eftermiddagen. Lille gubben var så trött men han kunde inte komma till ro. Kramperna är för jobbiga för honom. Han ville att vi skulle hålla honom, så han kände vår famn. Och det är ju klart att det inte finns något viktigare att göra då. Jag önskar att man kunde vinna en Julstädning och om jag minns rätt så önskade jag mig samma sak förra året. Man tomten var för upptagen för att jag fick ingen Julstädning. 

I morse när jag vaknade så tänkte jag på en sak. Det är så många barn som ligger på sjukhuset, ja alldeles för många och tyvärr så finns det barn som Theo som måste vara där flera gånger. Dom får se samma leksaker hela tiden, men Theo leker inte med sina leksaker. Han har sin hund och anka som sjunger och det är bara dom två som han gillar jätte mycket. Sen har han några bollar och en spegel också som han gillar. Men vi har köpt många andra leksaker till honom i förväntan att han en dag skulle bry sig om och gilla dom. Men det verkar inte så just nu. Så nu på Tisdag kväll när vi skall åka in med honom igen, (om det inte blir innan), så kommer jag att ta med lite leksaker och ge till barnavdelingen så barnen får något nytt att leka med. Det räcker att sjukdomarna och proven är dom samma, med samma läkare och en massa annat som är tråkigt i deras vardag. Så nu vänder jag mig till er som har barn som har tröttnat eller vuxit ifrån sina leksaker. Hör av er till era sjukhus och ge leksakerna till barnen som ligger där och jag kan lova er att ni kommer att skänka ett leende till många barns ansikte.

             

Jag låg kvar i vår säng med Theo, så Tommy kunde gå och sova ut i Theos rum. Det är helt underbart att ligga där med lilleman. Han tittar på mig med sina stora ögon och försöker att krama mig runt halsen med sin lilla skakiga arm. Jag njuter och en tår rinner när jag ser hur hårt han jobbar för att kunna krama om mig.

Jag älskar lilleman så otroligt mycket för hans kärlek är så sann och så ren. Man måste få uppleva det, för det går inte att beskriva i ord. Han är den varmaste lilleman jag någonsin har träffat och han är vår kämpe.

Jag önskar er alla där ute en underbar Fredag.

Kram/Paula

 

 

Fredagen den 25 november 2011 kl. 15:11

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238