Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Det var värre än vi trodde!

Igår åkte vi till Lund med Theo. Det var inte så lätt att hitta rätt och jag har aldrig sett ett så stort sjukhus som i Lund. Vi såg ut som två stora frågetecken, men vi hittade dit vi skulle till slut. Vi kom till barnakuten och fick träffa en underbar läkare. En sådan läkare som gjorde att vi kunde skämta och skratta och för en stund så glömde man nästan varför man var där. Han undersökte Theo och ville höra om Theos liv från början. Nu har vi blivit rättså bra på att korta ner det hela och bara berätta det viktigaste. Han skakade bara på huvudet och fattade ingenting och ju mer jag berättade desto mindre fattade han. Han tyckte att det var svårare ock mer än han kunde. Men han hade hela tiden kontakt med en barnneurolog en våning upp från där vi var. Han gick iväg och efter ett tag kom han in till oss och sa att barnneurologen ville komma ner och träffa Theo. Hon hade hört många av hennes kollegor prata om honom, men hon hade aldrig träffat honom. Hon hade också sagt till läkaren att hon ville att Theo skulle göra ett EEG och sen skulle hon komma ner till oss.

              

Så vi gick iväg och gjorde EEGt och Theo var super duktig. Men det var ett tag som några stora tårar rullade ner för hans små bleka kinder. Då ville man bara koppla bort alla sladdar och kasta bort alla sprutor och bara få hålla om honom och låta honom vara ett barn. Men tyvärr så kan vi inte det. Vår lilleman behöver alla sladdarna, alla sprutorna, alla vita rockar och tyvärr måste han känna den doft som finns där på sjukhuset. Jag tog fram min mobil och visade bilder och filmer på honom själv och då lutade han sitt lilla huvud mot pappas varma famn. Han var så otroligt trött efter alla blodprov och alla människor han träffat och han hade bara druckit sin flaska klockan sex på morgonen. Inte undra på att hjärtat vårt var så trött.

Sen kom barnneurologen och pratade med oss. Hon tittade på Theo och sa direkt att -"han har epilepsi konstant". Det som många andra läkare har benämt "ofrivilliga rörelser", det var Epilepsi. Hon var en väldigt trevlig och kunnig läkare. Sen sa hon att hon skulle gå upp igen, för på hennes avdelning hade hon två jätte sjuka barn som hon var tvungen att titta till. Men hon skulle komma ner till oss senare och berätta om vi kunde åka hem eller om vi skulle vara kvar. När svaret från EEG kom hade både hon och den läkaren som kom till oss först slutat för länge sen. Men dom ville inte gå hem innan dom kunde se ett svar och berätta för oss. Tyvärr var var det inte bra, för Theo har en farlig Epilepsi och det kan sluta väldigt illa om han inte får hjälp med den i tid.

              

Hon ville egentligen att vi skulle vara kvar så dom kunde sätta in dropp med en ny medicin och öka till en högre nivå snabbare. Men det fanns en nackdel med det, hans andning kunde i värsta fall stanna och då måste dom hjälpa honom med att få igång den igen. Nej, jag skulle inte klara av att se det, nej, nej! Jag undrade om vi inte kunde åka hem och komma dit idag på morgonen i stället, för jag var tvungen att samla mig och försöka smälta allt som hänt efter en hel dag på sjukhuset utan mat och med massor av oro. Hon var lite tveksam till att vi åkte hem, men hon gick med på det. Nu skulle vi ge honom en annan ny medicin istället och öka i en långsammare takt. Men vi bestämde att vi skulle träffas i Helsingborg på Måndag och då skall vi se om medicinen haft någon verkan. Så hon sa att vi inte fick lämna sjukhuset utan den nya medicinen. Det var viktigt, så dom ringde Apoteket och kollade att den säkert fanns där. Vi körde dit och hämtade ut den, så nu har vi den hemma och Theo fick den första gången i går kväll. Lilleman har nu fyra olika sorters medicin mot Epilepsi, men den ene nya är bara temporärt och den andra trappar vi ju ner.

              

Så mycket vårt lilla hjärta måste gå igenom. Nu tycker jag att hans ögonvitor är lite gulaktiga också. Vi pratade lite om det igår och det var ett prov dom tog där så dom kunde se om han hade något sorts Hepatit eller Gulsot. Men det blev aldrig att vi pratade om resultaten från blodproven, för allt koncentrerade sig runt EEGt. Vi får ta upp det på Måndag när vi träffar henne.

Åh, Gud, varför, varför? Låt oss få njuta, leva och skratta utan att behöva leva med hjärtat i halsgropen varje dag. Igår kunde jag inte gråta, jag kämpade bara för att kunna andas. Det finns så mycket mer som jag skulle vilja skriva av mig, men jag orkar inte .....inte just nu, för det gör så fruktansvärt ont.

Önskar er alla där ute en fin dag.

Kram/ Paula

 

Lördagen den 19 november 2011 kl. 14:08

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [6] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238