Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Nya prov redan imorgon.

Sköterskan hade pratat med läkaren igen och ringde upp oss igen och berättade att hon vill att proverna skall tas så fort som möjligt. Så redan imorgon bitti skall vi åka in till barnakuten i Helsingborg och göra dom. Jag är ledsen och har en konstig känsla i magen, men längst inne kan jag inte låta bli att känna glädje över att dom finns där. Hon ringde oss flera gånger idag inklusive en gång "bara" för att berätta att hon finns där och alla andra också och att vi inte behöver kämpa själva. Jag fick också telefonnumret till en av hennes kollegor, för hon själv har jobbat klart för denna veckan och hon kommer inte att finnas på habben. Så är det något vi behöver och undrar över så skall vi vända oss till hennes kollegor i Helsingborg. Det känns så otroligt skönt att ha någon man kan bolla med. Det är en så otrolig värme och fint bemötande att det inte går att beskriva.

          

Lilleman hade svårt att somna ikväll. Han var så trött så han nästan inte kunde sitta upp, men sova skulle han inte. Man fick nästan känslan av att han var rädd för att somna. Så han fick vara med oss när vi åt middag och han kämpade mot sömnen och åt flera potatisar, det var helt underbart att se. Inget bråk eller krångel han bara gapade med hans lilla mun, gubben min.

Nu måste jag få berätta en sak för er. En dröm har gått i uppfyllelse, tack vare en trogen blogg läsare. "Fel" person egentligen, men som ändå har blivit så bra, wow, vilken kvinna! Jag pratade med henne första gången i telefon när jag kände att jag behövde en vän att prata med. Hon ringde mig och det kändes som om jag känt henne hela mitt liv. Jag berättade eller egentligen frågade om hon kände någon som kunde skriva låtar. Och vet ni vad, hon själv kunde. Jag trodde först inte mina öron, men mycket riktigt så fanns det en nyskriven text i mina meddelande på Facebook. När jag läste den, blev jag kär på en gång. Nu har Mats skrivit melodi också. Jag har tänkt att pappa Tommy skall spela på piano och en tjejkompis till oss skall sjunga, för jag tror det passar bäst. Sen skall dom spela in den i en studio, så nu är jag så himla glad att Theo skall få sin sång till slut.

      

När den är klar skall vi försöka att lägga ut den här på Theos blogg så jag kan dela med mig av något som betyder jätte mycket för mig. Går det inte här, så kommer den att finnas på Youtube.

Jag kommer säkert att skriva om vad som händer med låten tills den är klar. Jag längtar sååå mycket. Men jag kan inte låta bli att gråta varje gång jag hör den. Tänk att Theo snart har en egen låt, vår lille gubbe. Han har redan hört den fast den är inte klar, men jag var tvungen att spela för honom.

Tusen tack Ullis, Mats, Rickard och Karin och sist men inte minst Tommy för att ni har hjälpt mig med min dröm  

God natt!

Kram Paula

 

Onsdagen den 16 november 2011 kl. 23:59

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Ny dag och ny kamp

Theo är trött, han orkar inte att sitta upp i sin säng som han alltid gör annars i väntan på att vi skall komma och ta upp honom. Min Lillgubbe är blek och matt, det är inte som det brukar vara. Han är inne i en dålig period nu. Tårarna rinner och dom vill aldrig sluta rinna. Hans kramper vill inte heller lämna honom ifred. Det känns som att man simmar långt ute i havet och man ser aldrig land. Markus är tyst och säger inte så mycket, men i hans ögon kan man se en rädsla för att döden skall komma och ta hans lillebror ifrån honom. Markus är så lik mig, när det är för mycket så flyr han. Han stänger in sig i sig själv och det är svårt att prata med honom om Theo. Det är hans sätt att skydda sig, men det gör så ont att se min son må så dåligt och att jag inte når fram till honom.

             

Theos andre storebror ringde idag och åh vad han grät och var arg. Det är sådan han blir när han är rädd. Han blir arg som en tiger och det tog ett tag för mig att lugna ner honom. Han är så rädd att jag vet mer än det jag berättar för honom. Han är rädd att jag döljer fakta för att jag är orolig att han inte skall orka kämpa om han vet. Men jag har sagt till honom att så fort jag vet något nytt så kommer Markus och han att få veta innan någon annan. Det är vi som måste sätta oss ner och finnas där för varandra.

Medan vi pratade så ringde sköterskan och berättade att i dom sista proven som tagits visade det en viss förändring i blodet.

-Vad innebär det? Nej det visste hon inte för läkaren är på en utbildning och hon ringde bara henne en snabbis eftersom jag tidigare ringde till "Habben" och meddelade att vi inte skulle komma på teckenkursen idag. Det var för att Theo inte mådde så bra, pulsen slog snabbare och hans lilla kropp skakade. Då berättade hennes kollega och hon ringde då till läkaren. Vet inte om läkaren misstänker att det är hans medicin som gör att han är så trött, men nu skall vi i alla fall trappa ner en av hans mediciner och på Fredag skall nya prov tas.

Fy vad jag är trött och less på den sjukdom som bor i vår killes lilla kropp. Jag grät, men efter ett tag ringde jag upp min son igen och lugnade honom. Jag sa att jag också är rädd och jag vet inte heller hur jag skall klara mig om något händer Theo. Det finns där varje dag i mitt huvud, men jag kan inte sluta att kämpa. Jag måste ha hoppet kvar, annars bryter vi ihop. Man måste försöka tänka att Theo bara har en dålig period och inte något annat.

             

Det är en kamp som tyvärr finns i vår vardag och som jag skulle göra vad som helst för att slippa. Men tyvärr är det ingenting som jag har som verkar tillräckligt bra för att vi skall slippa den. Sköterskan sa också att om Theo får feber och kramperna blir fler nu när trappar ner medicinen, så är det bara att åka in. Hon finns inte på habben i morgon, men hon har pratat med hennes kollega och berättat om hur det ser ut för Theo nu och om svaret på blodprovet. Så vi kan bara ringa henne så guidar hon oss istället. Hon skall också ringa oss idag på eftermiddagen igen. Det är så mycket nu igen.

JAG VILL BARA ANDAS.

Önskar er alla där ute en trevlig eftermiddag.

Kram från en rädd mamma

 

Onsdagen den 16 november 2011 kl. 14:40

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238