Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Ännu en dröm som gått i kras.

Igår ringde rektorn och berättade att i morgon kommer det att vara den sista dagen som Theo är på dagis. Hon ville bara poängtera att det var ett beslut som var mitt och Tommys. Ja, svarade jag, för vi hade inte något annat alternativ. Men flera gånger så ville hon att jag skulle säga att det var vi som inte ville att Theo skulle vara kvar på dagis, men så är det inte. Vi kände oss så stolta att lämna honom där. Jag vet inte om ni som har friska barn kan förstå vad jag menar, men för oss så var Theo ”en av dom”. Theo var på dagis, Theo  var ”stor” och kanske en dag vem vet, så ville något barn komma hem till Theo-en kompis. I dag när vi kom dit med honom och pratade med en av fröknarna så sa Tommy, -titta Paula! Bakom mig fanns en digital fotoram, eller vad det nu heter och där visades vår Theo på två jätte fina bilder. Det var mitt barn, ja tårarna bara rann, men bilderna försvann lika snabbt som min dröm att Theo skulle kunna gå på dagis. 

        

Förbannade sjukdom som har tagit så mycket från oss och från Theo. Han gillar dagis och han älskar barn, men hans hjärna klarar inte av det. Tankar på körkort, tjej, en utbildning och vänner är så avlägsna, men inte ens dagis, eller att gå på utflykt och komma hem med ett stort leende på läpparna, kan mitt barn få. Tårarna bara rinner, det tar aldrig slut. Klumpen i halsen finns där från morgon till kväll, en smärta i hjärtat som inte går att beskriva. Det känns så dubbelt att ta Theo ifrån dagis, för vi ser ju att han gillar att vara där, men vi vet också att det ibland blir för mycket för honom och då mår han inte så bra av att vara där. 

 

Fy så svårt det är, det spelar ingen roll vad jag gör så finns det dåliga samvetet där. Att undra varför, det är ingen ide, det är bara att köra på hela tiden. Men kommer Theo att förstå när jag berättar för honom att hans kropp inte mår bra av att vara där på dagis? Jag vet inte om han förstår det. Men jag skall kolla runt och se om det inte finns någon öppen förskola eller något sådant där jag och han kan gå och lyssna på sagor och så får han träffa andra barn. Om jag då ser att det blir för mycket för honom, då kan vi bara gå hem. Vi får hitta på olika saker som vi kan göra med honom i den mån han klarar av det. I dag har i alla fall Tommy skrivit på pappret och efter i morgon så är det slut med dagis. En dröm som levt ett litet tag och jag kommer aldrig att glömma hans stora ögon när vi hämtade upp honom och han ”berättade” så mycket för oss. Det var säkert om hur hans timmar där hade varit. Vi fattade ingenting, men hans ögon sa ganska mycket.

              

Ibland känns det som om mitt liv är något som man läser i en bok. Jag har så svårt att fatta att det handlar om mig och oss, det är inte rättvist att så mycket elände skall drabba oss. 

Men mitt i allt så kan jag ibland känna en så enorm lycka och glädje. I Tisdags var det en sådan dag. Jag var så glad och busig och kände ingen klump i halsen. Theo vaknade på strålande humör, hela han lyste och när Theo ler då glömmer man allt annat. Han låg i vår säng mellan oss, han kramade om pappa och sen var det min tur och så kan han hålla på länge, länge till vår glädje. Sen busade jag ganska mycket med Tommy och det kändes som det var så länge sen vi var så nära och kärleksfulla mot varandra. Mats kom på eftermiddagen och även han kunde se att jag var lycklig. Han frågade om det var något särskilt, men nej det var det inte, vår situation var densamma. Men jag var glad att just dom är mina, min lilla familj, jag var glad att jag inte hade ont, jag var glad att Theo inte hade så många kramper, jag var glad att Tommy också var glad. Just då älskade jag mitt liv och det är inte så ofta jag känner så. Mats stannade på middag och min svägerska ringde och undrade om jag ville åka med på en kurs. Det var blommor och arrangemang man skulle göra. Så trevligt jag hade och även då kunde min lycka fortsätta, för jag var så upptagen med det jag gjorde, så för några timmar kunde jag låta bli att tänka på sjukdomar och allt annat som händer oss just nu. Jag blev riktigt nöjd med det jag skapade där, men det kommer bilder så ni kan se vad jag gjorde. 

      

Idag har vi varit på ”Habben” med Theo och han väger hela 16 kg nu. Wow, vi var så glada  att Theo har gått upp 500 gram på fem veckor. Det är kanske inte så mycket, men kanonbra  för att vara Theo. Dietisten nämnde ”knappen” i magen igen och vad vi tycker om det. Men både jag och Tommy tänker samma där, går Theo upp i vikt så behöver han inte någon knapp. Men om vi en dag ser att han inte får tillräckligt med näring och kurvan pekar neråt, då går vi med på det, men än så länge sparar vi lilleman. Annars är det inte så mycket som händer med oss, vi kämpar som vanligt och försöker ha huvudet över ytan. 

Önskar er alla där ute en trevlig kväll!

Kram/Paula 

 

Torsdagen den 27 oktober 2011 kl. 23:16

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [3] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238