Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Lite av mina tankar.

I går kväll när jag kom hem var det många tankar som snurrade i huvudet. Jag tänkte tillbaka till när vi väntade Theo. Om det blev en kille eller tjej spelade ingen stor roll, men en tjej skulle vara mysigt eftersom jag hade två killar innan. Då funderade jag också framåt till tiden när han skulle börja på dagis och vilket dagis vi då skulle välja. Vidare när han hade blivit lite större, vilken sport han skulle tycka om. Jag tänkte också om han skulle vara pappas eller mammas kille. Kanske han skulle bli en glad och pratsam kille, en kille som skulle komma med roliga kommentarer så vi andra skulle skratta. En kille som pappa skulle lära att åka skidor på vintern, eftersom mamma inte kan. Om han skulle ha många vänner, vilket yrke han skulle jobba med när han blev vuxen, vilken skola han skulle gå, osv, osv, åh det var så många tankar runt det lilla pyret som låg i min mage. Vi pratade mycket med Theo när han låg i magen och vi sjöng också för honom och längst inne hoppades jag att han skulle gilla musik och att pappa skulle lära honom att spela piano. Det var massor av bilder som flashade förbi, men allt det var bara mina tankar och inte en bild av verkligheten. 

             

Lilla pyret älskar musik, men kommer han att kunna spela piano, det vet vi inte något om. Sport verkar så långt borta idag, men man vet aldrig. Idag har dom tankarna förvandlats till en verklighet bestående av mediciner, sjukhus besök, habiliteringar och rullstolar. Det är skrämmande men det finns där hela tiden. Man vet ju aldrig när man måste åka in, om det är en bra eller dålig dag. 

I går var det alltså dags att åka in igen. Theo krampade ganska mycket hela förmiddagen och som tur var så ringde hans läkare så vi pratade med henne. Hon ringde då till barnakuten och sen ringde hon upp oss igen och sa att dom väntade på oss.

Vi kom dit och möttes av en varm och underbar sköterska som tog emot oss. Det var inte så många barn i väntrummet så vi satte oss där och väntade på läkaren. Men sköterskan sa till oss att om det var för jobbigt och för mycket ljud skulle vi höra av oss. Men Theos kramper ville inte lämna honom, så vi kallade på henne igen och då fick vi gå in på ett akutrum och det kom en läkare dit ganska snabbt. Theo fick den ena krampen efter den andra och lille gubben var helt slut. Då sa läkaren till  Anna, som sköterskan hette, att hon skulle ge honom 5mg Stesolid och att hon skulle ringa ner till EEG för att få en akuttid. När vi kom dit blev Tommy jätte glad, för Theo slapp alla sladdarna med elektroderna, för dom hade en mössa i stället, med inbyggda sensorer. Det gick jätte snabbt och Theo var så duktig.  Anna lämnade oss inte så hon kunde trösta mig när tårarna bara ville rinna. Dom bestämde att vi skulle få sova över, för dom ville ha lite koll på kramperna. Så efter ett tag fick vi ett eget rum, det blev nummer 13 och var jätte mysigt. Läkaren som kom denna gången var även barnneurolog och var väldigt trevlig hon också. Hon berättade att dom inte hade sett någon lång kramp som låg kvar hela tiden, men att det kunde bero på att han fick medicinen innan, för då kan dom avta. Vi träffade henne tre gånger igår och vi pratade mycket, wow vilket team. Det är sådana människor man vill ha runt sig när Theo inte mår så bra.

        

Sen var det dags för mat så vi gick till matsalen och försökte ge Theo lite mat. Men då kom det några dumma kramper igen, så lilla hjärtat var borta i sin egen värld ett tag och han kände inte igen pappa eller mamma. Skönt att vi hade en sköterska som satt där med oss och som såg det hela och som också kunde trösta mig. Det gör så ont i mig att se Theo vara borta, så jag vet inte var jag skall ta vägen. Men denna gången flydde jag inte, jag ville vara närvarande även om det gjorde ont, när han kom tillbaka till den riktiga världen. Tyvärr så fick bara en av oss sova över, så jag ringde Mats som kom och hämtade mig. Tommy stannade kvar där med Theo, men fy vad konstigt det kändes att komma hem utan dom. Jag tyckte att jag hörde deras röster och Theos ljud överallt. Min svägerska ringde och vi pratade väldigt länge och hon sa några ord som fastnade hos mig. Så tack, Eva för nu har jag insett att hur jobbigt Tommy och jag än har det och än om vi inte har tid för varandra, så kommer jag inte att lämna honom. Vi får kämpa tillsammans, för jag kunde inte haft en bättre partner att dela all sorg och kamp med. Vi får hitta på någon lösning, ensam är inte stark, för när man är två då är man som starkast.

             

Idag fick jag skjuts av en kompis, så jag var på plats när läkaren kom, det var en annan läkare än igår. Dom höjde ju dosen medicin igår så Theo är jätte trött, men hon tyckte att eftersom det är helg nu så händer det inte så mycket på avdelningen. På EEGn såg dom inga stora avvikelser, den ser inte ”normal” ut, men den ser ut som det brukar, men det visste vi ju redan, sa hon. Sen gick hon och ringde Theos läkare på Habiliteringen, för hon tyckte att det var länge till den 14 November då vi skall träffas igen. Hon föreslog att vi skulle ha telefonkontakt innan dess. Sen sa hon om det är något, så är det bara att ringa ”Habben i Ängelholm så kontaktar dom henne även om hon är i Lund. Om kramperna skulle komma tillbaka igen då skall vi ge honom 5 mg Stesolid igen och skulle dom inte sluta då, så är det bara att åka in igen. 

Så mina förhoppningar nu är att Theo får må bra och att dom dumma kramperna lämnar hans lilla hjärna ett tag så att vi får ha Theo kvar hos oss och att han inte blir sämre, för nu när kramperna kommer så tätt, då är det någonting som spökar. Ja från pianist eller idrotts kille, till ett sjukt barn, dom tankarna fanns aldrig där när han låg i magen. 

             

Nu vill jag tacka er alla för ert stöd, vissa ringde andra skickade sms och många skrev på Facebook, så jag och Tommy tackar så jätte mycket. Tack till Eva för dina ord, tack Mats för att du hämtade mig, tack Rickard och Karin, tusen tack till er alla!!

Önskar er alla där ute en trevlig Fredag och detsamma önskar jag till oss här hemma.

Kram/Paula 

 

Fredagen den 21 oktober 2011 kl. 16:15

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [4] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238