Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Fullt upp idag.

Jag skrev igår att det varit lugnt med kramper, men det skulle jag kanske inte gjort. Idag har nämligen lilleman haft det ganska jobbigt. Han sov två gånger på förmiddagen, för han var så trött. Men Tommy väckte honom tjugo över Tolv för då var det dags för dagis. Jag stannade kvar där medan Tommy körde sin morbror till sjukhuset. Specialpedagogen från Habiliteringen i Ängelholm kom dit för ett möte klockan 13:30. När vi varit på dagis innan, har det inte varit så många barn inne utan det har mest varit Theo, hans fröken och vi. Då var det lugnt, men idag när jag stannade kvar så fick jag se att lilleman inte alls mådde bra av att vara där. Han krampade ganska mycket, för det var massor med höga ljud och mycket spring, ja han hade det jätte kämpigt. Förutom Specialpedagogen så kom det en från kommunen dit och nu fick dom se hur Theo hade det. 

                             

Det är så skönt att det är fler som ser och inte bara en jobbig mamma som hela tiden påpekar att det är inte bra för Theo. Hon från ”habben” sa på en gång att Theo inte kan vara där om dagiset ser ut som det gör idag. -Det är för mycket färg och för högt till taket. -Mattorna är för färgglada och med för mycket mönster. -Många barn gör att Theo får för mycket intryck och det blir jobbigt för honom. Konstigt nog så var inte Rektorn eller någon Pedagog med på mötet, utan bara hon som jobbar med Theo, men hon har ingen utbildning och hon kan inte teckenspråk och hon pratade jätte högt så Theo fick kramp. Oj oj, jag orkar snart inte mer, men samtidigt vill jag inte ge upp. Vi kan inte göra något annat, så vi kör på. Men när man får sitta ner så där och höra dom prata om Theo, då är det som om man får en smäll på käften. Man vaknar till liv och säger till sig själv, -Paula, det är ditt liv idag och så har ditt liv sett ut dom senaste tre åren.

Jag har aldrig tänkt på att färg kan påverka Theo så pass mycket som det gör. Så nu kommer jag att be någon komma hem till oss och hjälpa oss med vad vi skall ha kvar och vad som skall bort.

Vi var klara strax efter Tre och jag önskade att Tommy hade funnits där, för det var så mycket och tårarna rann ganska ofta nerför mina kinder och jag hade ingen axel att luta mig emot. Men han måste finnas där för hans släkt också, dom är ju gamla. Så jag fixade det ändå. 

            

Nu vill dom ha ett möte med Rektorn ganska snart. Jag kommer att ge dom tid till Fredag och har dom inte kommit på någon lösning då, så får Theo vara hemma i stället. Jag stannade kvar där, för jag kunde inte lämna min son, det gick bara inte. Senare kom Rektorn och jag berättade lite om vad som hade sagts på mötet. Men hon var inte intresserad av att göra om ett litet rum så Theo kunde få lugn och ro där. Dom andra barnen behöver det också, menade hon och ”så småningom kommer Theo att komma in i det”. -NEJ!! sa jag, till vilket pris? -Nej kan du inte komma på en lösning, så kommer jag inte hit med mitt barn. -Men Paula, vi får fundera och se om vi kommer fram till något. Ok dom kan fundera, dom kan ha hur många möten som helst, men det är mitt liv och mitt allt. Så många tårar och så många nätter som man varit vaken med honom. Han är min, vår, ja allt. Jag kan inte se att pengar kommer att ställa till det för honom och att dom tvingar honom att vara i en miljö som skadar mer än det hjälper. Hans huvud for som en JoJo, nej jag vägrar och jag kommer inte att gå med på det. Jag vet att dom andra barnen behöver få leka, springa, gunga, köra bil och se papper klistrat på väggen. Men mitt barn kan inte springa, han kan inte köra bil, han kan inte ens säga -jag mår inte bra här, mamma. Men jag läser honom genom hans kramper och när han slutar att äta. 

Så sorry, men jag kommer inte att ge mig tills allt är fixat. Jag kan inte blunda bara för att jag skall få tre timmar då jag kan göra vad jag vill. Hur kan jag göra vad jag vill när jag vet att mitt barn mår skit dåligt där han befinner sig. 

Det var inte någon som lyssnade på mig när Theo var 4 månader och jag sa till alla att något var fel. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och jag fick bära oron inom mig, men jag kommer inte att göra det fler gånger. Jag kommer att skrika om det behövs, men jag kommer inte låta någon köra över mig och mina känslor mer. 

På hela dagen åt vi bara frukost och middag nu i kväll för vi har helt enkelt inte haft tid. Först körde Tommy sin morbror och jag var på dagis tills strax efter fyra. Sen hem och mata Theo, lämna honom hos Markus och köra till Tommys moster för att måla hennes balkongräcke innan vintern kommer. Vi kom hem vid sju tiden och då var det välling till Theo och lägga ner honom. Sen var jag så slut att jag inte orkade laga någon mat, så Tommy gick till Coop. Det blev kycklingvingar med Bearnaise till middag, ingenting annat för jag orkade bara inte.

Nu känner jag ett enorm tryck i mitt bröst och jag vet att natten kommer att bli sömnlös, för det är så mycket ilska och oro som finns inom mig. Jag önskar att vi hade ett normalt liv, men tyvärr så är vårt liv så annorlunda mot många andras där ute. Vi kan aldrig gå och handla med Theo när det är mycket folk i affären, vi kan inte gå på stan, vi kan inte gå till badhuset med honom och hans bror, vi kan inte gå och hälsa på folk när det är många samtidigt, vi kan aldrig använda elvisp när Theo är vaken, vi kan aldrig röra i bestick lådan eller kastrull skåpet, när Theo är i köket, aldrig. Saker som vem som helst gör utan att ens tänka på det. men så är vårt liv. Vi måste tänka på allt innan och dom gånger man glömmer bort sig, då blir det jätte jobbigt för Theo. 

            

Det suger så hårt så jag finner inga ord och ordet varför existerar inte längre i mitt vokabulär. Bara en stor sorg och ångest som följer mig till sängen och vaknar med mig. Nu när jag skriver så har jag bestämt att Theo inte kommer att gå på dagis i morgon. Han kommer att vara hemma med mamma och pappa i sin trygga hemmiljö. Med dom som bryr sig om honom och finns där hela tiden, ja så kommer det att bli. Jag kan inte ha det på mitt samvete att veta att han inte mår bra och ändå lämna honom där. Nej, nej, nej!

Om jag bara visste vad som händer i hans lilla hjärna, när har det gått fel, finns det ingenting som kan hjälpa honom? En sak vet jag, att han gillar att mysa och kramas. Han älskar när jag pussar honom i hans lilla nacke och när pappa håller honom och viskar i hans öra hur mycket vi älskar honom och det kommer han att få massor av. Det är inte alla barn som passar för dagis och det verkar som om Theo är en av dom.

Önskar er alla där ute en bra natt

Kram/Paula

 

Tisdagen den 18 oktober 2011 kl. 00:27

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [8] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238