Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Ännu en dröm som gått i kras.

Igår ringde rektorn och berättade att i morgon kommer det att vara den sista dagen som Theo är på dagis. Hon ville bara poängtera att det var ett beslut som var mitt och Tommys. Ja, svarade jag, för vi hade inte något annat alternativ. Men flera gånger så ville hon att jag skulle säga att det var vi som inte ville att Theo skulle vara kvar på dagis, men så är det inte. Vi kände oss så stolta att lämna honom där. Jag vet inte om ni som har friska barn kan förstå vad jag menar, men för oss så var Theo ”en av dom”. Theo var på dagis, Theo  var ”stor” och kanske en dag vem vet, så ville något barn komma hem till Theo-en kompis. I dag när vi kom dit med honom och pratade med en av fröknarna så sa Tommy, -titta Paula! Bakom mig fanns en digital fotoram, eller vad det nu heter och där visades vår Theo på två jätte fina bilder. Det var mitt barn, ja tårarna bara rann, men bilderna försvann lika snabbt som min dröm att Theo skulle kunna gå på dagis. 

        

Förbannade sjukdom som har tagit så mycket från oss och från Theo. Han gillar dagis och han älskar barn, men hans hjärna klarar inte av det. Tankar på körkort, tjej, en utbildning och vänner är så avlägsna, men inte ens dagis, eller att gå på utflykt och komma hem med ett stort leende på läpparna, kan mitt barn få. Tårarna bara rinner, det tar aldrig slut. Klumpen i halsen finns där från morgon till kväll, en smärta i hjärtat som inte går att beskriva. Det känns så dubbelt att ta Theo ifrån dagis, för vi ser ju att han gillar att vara där, men vi vet också att det ibland blir för mycket för honom och då mår han inte så bra av att vara där. 

 

Fy så svårt det är, det spelar ingen roll vad jag gör så finns det dåliga samvetet där. Att undra varför, det är ingen ide, det är bara att köra på hela tiden. Men kommer Theo att förstå när jag berättar för honom att hans kropp inte mår bra av att vara där på dagis? Jag vet inte om han förstår det. Men jag skall kolla runt och se om det inte finns någon öppen förskola eller något sådant där jag och han kan gå och lyssna på sagor och så får han träffa andra barn. Om jag då ser att det blir för mycket för honom, då kan vi bara gå hem. Vi får hitta på olika saker som vi kan göra med honom i den mån han klarar av det. I dag har i alla fall Tommy skrivit på pappret och efter i morgon så är det slut med dagis. En dröm som levt ett litet tag och jag kommer aldrig att glömma hans stora ögon när vi hämtade upp honom och han ”berättade” så mycket för oss. Det var säkert om hur hans timmar där hade varit. Vi fattade ingenting, men hans ögon sa ganska mycket.

              

Ibland känns det som om mitt liv är något som man läser i en bok. Jag har så svårt att fatta att det handlar om mig och oss, det är inte rättvist att så mycket elände skall drabba oss. 

Men mitt i allt så kan jag ibland känna en så enorm lycka och glädje. I Tisdags var det en sådan dag. Jag var så glad och busig och kände ingen klump i halsen. Theo vaknade på strålande humör, hela han lyste och när Theo ler då glömmer man allt annat. Han låg i vår säng mellan oss, han kramade om pappa och sen var det min tur och så kan han hålla på länge, länge till vår glädje. Sen busade jag ganska mycket med Tommy och det kändes som det var så länge sen vi var så nära och kärleksfulla mot varandra. Mats kom på eftermiddagen och även han kunde se att jag var lycklig. Han frågade om det var något särskilt, men nej det var det inte, vår situation var densamma. Men jag var glad att just dom är mina, min lilla familj, jag var glad att jag inte hade ont, jag var glad att Theo inte hade så många kramper, jag var glad att Tommy också var glad. Just då älskade jag mitt liv och det är inte så ofta jag känner så. Mats stannade på middag och min svägerska ringde och undrade om jag ville åka med på en kurs. Det var blommor och arrangemang man skulle göra. Så trevligt jag hade och även då kunde min lycka fortsätta, för jag var så upptagen med det jag gjorde, så för några timmar kunde jag låta bli att tänka på sjukdomar och allt annat som händer oss just nu. Jag blev riktigt nöjd med det jag skapade där, men det kommer bilder så ni kan se vad jag gjorde. 

      

Idag har vi varit på ”Habben” med Theo och han väger hela 16 kg nu. Wow, vi var så glada  att Theo har gått upp 500 gram på fem veckor. Det är kanske inte så mycket, men kanonbra  för att vara Theo. Dietisten nämnde ”knappen” i magen igen och vad vi tycker om det. Men både jag och Tommy tänker samma där, går Theo upp i vikt så behöver han inte någon knapp. Men om vi en dag ser att han inte får tillräckligt med näring och kurvan pekar neråt, då går vi med på det, men än så länge sparar vi lilleman. Annars är det inte så mycket som händer med oss, vi kämpar som vanligt och försöker ha huvudet över ytan. 

Önskar er alla där ute en trevlig kväll!

Kram/Paula 

 

Torsdagen den 27 oktober 2011 kl. 23:16

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [3] Kommentera detta inlägg

 

Lite av mina tankar.

I går kväll när jag kom hem var det många tankar som snurrade i huvudet. Jag tänkte tillbaka till när vi väntade Theo. Om det blev en kille eller tjej spelade ingen stor roll, men en tjej skulle vara mysigt eftersom jag hade två killar innan. Då funderade jag också framåt till tiden när han skulle börja på dagis och vilket dagis vi då skulle välja. Vidare när han hade blivit lite större, vilken sport han skulle tycka om. Jag tänkte också om han skulle vara pappas eller mammas kille. Kanske han skulle bli en glad och pratsam kille, en kille som skulle komma med roliga kommentarer så vi andra skulle skratta. En kille som pappa skulle lära att åka skidor på vintern, eftersom mamma inte kan. Om han skulle ha många vänner, vilket yrke han skulle jobba med när han blev vuxen, vilken skola han skulle gå, osv, osv, åh det var så många tankar runt det lilla pyret som låg i min mage. Vi pratade mycket med Theo när han låg i magen och vi sjöng också för honom och längst inne hoppades jag att han skulle gilla musik och att pappa skulle lära honom att spela piano. Det var massor av bilder som flashade förbi, men allt det var bara mina tankar och inte en bild av verkligheten. 

             

Lilla pyret älskar musik, men kommer han att kunna spela piano, det vet vi inte något om. Sport verkar så långt borta idag, men man vet aldrig. Idag har dom tankarna förvandlats till en verklighet bestående av mediciner, sjukhus besök, habiliteringar och rullstolar. Det är skrämmande men det finns där hela tiden. Man vet ju aldrig när man måste åka in, om det är en bra eller dålig dag. 

I går var det alltså dags att åka in igen. Theo krampade ganska mycket hela förmiddagen och som tur var så ringde hans läkare så vi pratade med henne. Hon ringde då till barnakuten och sen ringde hon upp oss igen och sa att dom väntade på oss.

Vi kom dit och möttes av en varm och underbar sköterska som tog emot oss. Det var inte så många barn i väntrummet så vi satte oss där och väntade på läkaren. Men sköterskan sa till oss att om det var för jobbigt och för mycket ljud skulle vi höra av oss. Men Theos kramper ville inte lämna honom, så vi kallade på henne igen och då fick vi gå in på ett akutrum och det kom en läkare dit ganska snabbt. Theo fick den ena krampen efter den andra och lille gubben var helt slut. Då sa läkaren till  Anna, som sköterskan hette, att hon skulle ge honom 5mg Stesolid och att hon skulle ringa ner till EEG för att få en akuttid. När vi kom dit blev Tommy jätte glad, för Theo slapp alla sladdarna med elektroderna, för dom hade en mössa i stället, med inbyggda sensorer. Det gick jätte snabbt och Theo var så duktig.  Anna lämnade oss inte så hon kunde trösta mig när tårarna bara ville rinna. Dom bestämde att vi skulle få sova över, för dom ville ha lite koll på kramperna. Så efter ett tag fick vi ett eget rum, det blev nummer 13 och var jätte mysigt. Läkaren som kom denna gången var även barnneurolog och var väldigt trevlig hon också. Hon berättade att dom inte hade sett någon lång kramp som låg kvar hela tiden, men att det kunde bero på att han fick medicinen innan, för då kan dom avta. Vi träffade henne tre gånger igår och vi pratade mycket, wow vilket team. Det är sådana människor man vill ha runt sig när Theo inte mår så bra.

        

Sen var det dags för mat så vi gick till matsalen och försökte ge Theo lite mat. Men då kom det några dumma kramper igen, så lilla hjärtat var borta i sin egen värld ett tag och han kände inte igen pappa eller mamma. Skönt att vi hade en sköterska som satt där med oss och som såg det hela och som också kunde trösta mig. Det gör så ont i mig att se Theo vara borta, så jag vet inte var jag skall ta vägen. Men denna gången flydde jag inte, jag ville vara närvarande även om det gjorde ont, när han kom tillbaka till den riktiga världen. Tyvärr så fick bara en av oss sova över, så jag ringde Mats som kom och hämtade mig. Tommy stannade kvar där med Theo, men fy vad konstigt det kändes att komma hem utan dom. Jag tyckte att jag hörde deras röster och Theos ljud överallt. Min svägerska ringde och vi pratade väldigt länge och hon sa några ord som fastnade hos mig. Så tack, Eva för nu har jag insett att hur jobbigt Tommy och jag än har det och än om vi inte har tid för varandra, så kommer jag inte att lämna honom. Vi får kämpa tillsammans, för jag kunde inte haft en bättre partner att dela all sorg och kamp med. Vi får hitta på någon lösning, ensam är inte stark, för när man är två då är man som starkast.

             

Idag fick jag skjuts av en kompis, så jag var på plats när läkaren kom, det var en annan läkare än igår. Dom höjde ju dosen medicin igår så Theo är jätte trött, men hon tyckte att eftersom det är helg nu så händer det inte så mycket på avdelningen. På EEGn såg dom inga stora avvikelser, den ser inte ”normal” ut, men den ser ut som det brukar, men det visste vi ju redan, sa hon. Sen gick hon och ringde Theos läkare på Habiliteringen, för hon tyckte att det var länge till den 14 November då vi skall träffas igen. Hon föreslog att vi skulle ha telefonkontakt innan dess. Sen sa hon om det är något, så är det bara att ringa ”Habben i Ängelholm så kontaktar dom henne även om hon är i Lund. Om kramperna skulle komma tillbaka igen då skall vi ge honom 5 mg Stesolid igen och skulle dom inte sluta då, så är det bara att åka in igen. 

Så mina förhoppningar nu är att Theo får må bra och att dom dumma kramperna lämnar hans lilla hjärna ett tag så att vi får ha Theo kvar hos oss och att han inte blir sämre, för nu när kramperna kommer så tätt, då är det någonting som spökar. Ja från pianist eller idrotts kille, till ett sjukt barn, dom tankarna fanns aldrig där när han låg i magen. 

             

Nu vill jag tacka er alla för ert stöd, vissa ringde andra skickade sms och många skrev på Facebook, så jag och Tommy tackar så jätte mycket. Tack till Eva för dina ord, tack Mats för att du hämtade mig, tack Rickard och Karin, tusen tack till er alla!!

Önskar er alla där ute en trevlig Fredag och detsamma önskar jag till oss här hemma.

Kram/Paula 

 

Fredagen den 21 oktober 2011 kl. 16:15

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [4] Kommentera detta inlägg

 

Vi åker in med Theo.

Han mår inte så bra idag, han har fått många kramper på förmiddagen. Läkaren tyckte att det var bra om vi kom in till barnakuten så dom får titta på honom. Hon sa att vi skulle vara förberedda på att ligga kvar över natten. Så håll alla tummar och tänk på oss och Theo.

Ha en bra dag.

Kram. 

 

Torsdagen den 20 oktober 2011 kl. 12:24

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Vilket pris man får betala.

Det är inte ”bara” att vi kanske aldrig kommer att få höra vår son säga mamma eller pappa. Eller att vi aldrig kommer att kunna spela fotboll med honom för han sitter i sin rullstol. Han kommer kanske aldrig att kunna äta mat eller dricka ur sin pipmugg utan att sätta i halsen. Vi kommer kanske aldrig att kunna göra som andra föräldrar och åka på semester utan duschstol, skötbord, sprutor, rullstol mm. Men, nej det räcker inte, vi måste också vara enormt starka och kämpa för att Theo skall få den hjälp han behöver. 

              

Rektorn på dagiset ringde idag och sa att tyvärr så har dom inte resurser för att hjälpa oss med Theo. Så kvinnan som jobbar med Theo skall komma hem till oss och hämta honom, gå med honom till dagis och sen komma hit igen. Ja, dagis funkar tyvärr inte för Theo som det ser ut idag. Men detta skulle bara vara en kort tid tills vi fick tag i någon på kommunen för att fixa en personlig assistent till Theo. Men vad har en personlig assistent med dagis att göra? Det funkar inte och Theo är ett barn på 4 år och det är deras skyldighet att fixa en plats som fungerar för honom utan att han råkar illa ut. 

Oj, vad har jag gjort, jag flyttade 105 mil i hopp om att vår son skulle få det bättre, men var det rätt? ”Habben” här nere är vi jätte nöjda med, men dagis, hm nej, det funkar inte. Det måste vara något vi kan göra, men vad? Aftonbladet har jag tagit kontakt med, men vi är inte intressanta nog. Måste det hända något för att folk skall ta tag i saker och ting? Ja, det har vi sett, dom skiter i människor. Dom drar ner på sjukvården, dagis, gruppboende, och psykmottagningar fast den personalen behövs så väl. Vart är världen på väg? 

             

Det är vår kamp, vi har varken stöd från släkt eller vänner, vi är ensamma. Det är inte någon som kommer på kvällen och sitter ner och frågar -hur mår ni egentligen? -Är det något vi kan göra för er? Nej, det finns inte. Jag är arg och besviken, hur kan folk göra så? Jag skulle aldrig lämna en människa som behöver hjälp och stöd och bara köra mitt eget race, nej aldrig. 

Jag går till granntanten varenda dag och ser om hon lever och hur hon har det. Jag känner henne inte, men jag lider med henne och jag har inte hjärta att låta bli. När jag gråter så tänker jag som jag tänkte i somras när det regnade så mycket, var kommer alla tårar ifrån? 

Jag har en stor klump i magen och jag är så ledsen så jag bara vill skrika rakt ut. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så svårt att ha ett handikappat barn, nej det fanns inte i min värld. Man tar så mycket för givet när man har ett friskt barn och allt flyter på som vanligt. En sak har jag lärt mig, jag klagar inte längre för skitsaker. Men jag är så arg och så besviken på allt som har med Theos sjukdom att göra. Jag vill att mitt barn skall ha ett bra liv och jag hoppas att han inte är medveten om allt elände där ute. 

Ja, sedan var det jag och Tommy. Jag vet inte hur länge vi orkar att bo under samma tak. Ibland känns det som det vore bättre för oss att var och en bodde på olika platser. All kamp och Theos sjukdom har tagit över. Vi har inte tid med varandra och det har vi inte haft på länge. Vi går här hemma tysta och håller på med våra mobiler, var och en på sin kant och när vi inte håller på med det, så vet vi inte vad vi skall prata med varandra om. Om det inte är tårar som rinner, så kämpar man för Theo och hans bröder. Vi har tappat greppet om tråden, den är borta och vi kan inte hitta den igen. Vi älskar varandra, men det behövs mycket mer. Jag älskar Tommy för den han är. Han är en underbar pappa, kunde inte haft bättre pappa till vårt barn och en underbar extra pappa till mina barn. Men vi bara kämpar och kämpar och får aldrig ha det bra någon gång. 

Idag har vi varit på ”habben” och träffat Sjukgymnasten och Arbetsterapeuten. Theos leder är för rörliga, säger dom, vet inte varför eller vad det beror på, för vi kom inte på att fråga. Han skall i alla fall få en ny rullstol med mera stöd för ryggen, för den han har fungerar inte så bra när han får sina kramper. Han skall få ett stå-stöd där han skall stå en timme varje dag. Vi får se om det hjälper honom med hans ben. Dom skall även komma hit den 3 November och titta i lägenheten vad dom kan hjälpa oss med, så vi kan ansöka om handikappanpassning av hemmet. 

Hon föreslog att vi skulle stå i kö för en botten våning, men vi har ju nyss flyttat hit. När skall jag eller vi få ett hem? Åh, det är så mycket idag, så när jag skulle handla så kom jag inte ihåg min kortkod. Det är alldeles för mycket för en hjärna. 

              

I natt tänkte jag, (eftersom vi inte kunde få Hissen i trappan, för att vi redan visste hur det såg ut och vilka problem det skulle innebära när vi tackade ja till lägenheten), att man kanske skulle ringa ”Sofias änglar” eller något liknande program och se om man fick någon hjälp den vägen. Inte vet jag om det är lönt eller om man bara blir besviken än en gång. Jag vill bara lägga huvudet under kudden och aldrig mer titta ut. Det är så jobbigt att bara gå och vara ledsen, arg och besviken och att kämpa, för att inte tala om alla tårar som bara rinner.

I morgon blir det bad på morgonen i Ängelholm och på eftermiddagen så skall Tommy köra sin moster och farbror en bra bit härifrån, jag blir hemma med Theo. 

Hade det inte varit så mycket med Theo just nu, så hade jag bokat en biljett och åkt upp till Ö-vik ett tag, bara för att få lite andrum. 

Det gör ont i mitt hjärta, för det är mitt barn och jag kan inte göra något för honom. 

Kom på att jag frågade rektorn idag om det inte fanns någon dagmamma här. -Jo, det finns, sa hon. Men specialpedagogen som jobbar på kommunen sa innan att det inte fanns. Konstigt att hon inte visste det. I alla fall så sa hon direkt att det inte skulle funka för Theo, för hon skulle aldrig kunna ta hand dom andra barnen om Theo fanns där. Oj, det gjorde så ont att höra det. Vad är det hon säger till mig? Att mitt barn är bara i vägen och att han skall vara hemma och inte få se världen? Jag vill inte och orkar inte ens att gå djupare in på det. Det räcker gott och väl med alla kommentarer man får där ute och alla arga blickar man får. Men så länge inte Theo förstår och det bara är vi, så är det lugnt. Världen är grym ibland.

 

 

Önskar er alla där ute en trevlig kväll!

 

 

Kram/Paula 

 

Onsdagen den 19 oktober 2011 kl. 19:00

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [13] Kommentera detta inlägg

 

Fullt upp idag.

Jag skrev igår att det varit lugnt med kramper, men det skulle jag kanske inte gjort. Idag har nämligen lilleman haft det ganska jobbigt. Han sov två gånger på förmiddagen, för han var så trött. Men Tommy väckte honom tjugo över Tolv för då var det dags för dagis. Jag stannade kvar där medan Tommy körde sin morbror till sjukhuset. Specialpedagogen från Habiliteringen i Ängelholm kom dit för ett möte klockan 13:30. När vi varit på dagis innan, har det inte varit så många barn inne utan det har mest varit Theo, hans fröken och vi. Då var det lugnt, men idag när jag stannade kvar så fick jag se att lilleman inte alls mådde bra av att vara där. Han krampade ganska mycket, för det var massor med höga ljud och mycket spring, ja han hade det jätte kämpigt. Förutom Specialpedagogen så kom det en från kommunen dit och nu fick dom se hur Theo hade det. 

                             

Det är så skönt att det är fler som ser och inte bara en jobbig mamma som hela tiden påpekar att det är inte bra för Theo. Hon från ”habben” sa på en gång att Theo inte kan vara där om dagiset ser ut som det gör idag. -Det är för mycket färg och för högt till taket. -Mattorna är för färgglada och med för mycket mönster. -Många barn gör att Theo får för mycket intryck och det blir jobbigt för honom. Konstigt nog så var inte Rektorn eller någon Pedagog med på mötet, utan bara hon som jobbar med Theo, men hon har ingen utbildning och hon kan inte teckenspråk och hon pratade jätte högt så Theo fick kramp. Oj oj, jag orkar snart inte mer, men samtidigt vill jag inte ge upp. Vi kan inte göra något annat, så vi kör på. Men när man får sitta ner så där och höra dom prata om Theo, då är det som om man får en smäll på käften. Man vaknar till liv och säger till sig själv, -Paula, det är ditt liv idag och så har ditt liv sett ut dom senaste tre åren.

Jag har aldrig tänkt på att färg kan påverka Theo så pass mycket som det gör. Så nu kommer jag att be någon komma hem till oss och hjälpa oss med vad vi skall ha kvar och vad som skall bort.

Vi var klara strax efter Tre och jag önskade att Tommy hade funnits där, för det var så mycket och tårarna rann ganska ofta nerför mina kinder och jag hade ingen axel att luta mig emot. Men han måste finnas där för hans släkt också, dom är ju gamla. Så jag fixade det ändå. 

            

Nu vill dom ha ett möte med Rektorn ganska snart. Jag kommer att ge dom tid till Fredag och har dom inte kommit på någon lösning då, så får Theo vara hemma i stället. Jag stannade kvar där, för jag kunde inte lämna min son, det gick bara inte. Senare kom Rektorn och jag berättade lite om vad som hade sagts på mötet. Men hon var inte intresserad av att göra om ett litet rum så Theo kunde få lugn och ro där. Dom andra barnen behöver det också, menade hon och ”så småningom kommer Theo att komma in i det”. -NEJ!! sa jag, till vilket pris? -Nej kan du inte komma på en lösning, så kommer jag inte hit med mitt barn. -Men Paula, vi får fundera och se om vi kommer fram till något. Ok dom kan fundera, dom kan ha hur många möten som helst, men det är mitt liv och mitt allt. Så många tårar och så många nätter som man varit vaken med honom. Han är min, vår, ja allt. Jag kan inte se att pengar kommer att ställa till det för honom och att dom tvingar honom att vara i en miljö som skadar mer än det hjälper. Hans huvud for som en JoJo, nej jag vägrar och jag kommer inte att gå med på det. Jag vet att dom andra barnen behöver få leka, springa, gunga, köra bil och se papper klistrat på väggen. Men mitt barn kan inte springa, han kan inte köra bil, han kan inte ens säga -jag mår inte bra här, mamma. Men jag läser honom genom hans kramper och när han slutar att äta. 

Så sorry, men jag kommer inte att ge mig tills allt är fixat. Jag kan inte blunda bara för att jag skall få tre timmar då jag kan göra vad jag vill. Hur kan jag göra vad jag vill när jag vet att mitt barn mår skit dåligt där han befinner sig. 

Det var inte någon som lyssnade på mig när Theo var 4 månader och jag sa till alla att något var fel. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och jag fick bära oron inom mig, men jag kommer inte att göra det fler gånger. Jag kommer att skrika om det behövs, men jag kommer inte låta någon köra över mig och mina känslor mer. 

På hela dagen åt vi bara frukost och middag nu i kväll för vi har helt enkelt inte haft tid. Först körde Tommy sin morbror och jag var på dagis tills strax efter fyra. Sen hem och mata Theo, lämna honom hos Markus och köra till Tommys moster för att måla hennes balkongräcke innan vintern kommer. Vi kom hem vid sju tiden och då var det välling till Theo och lägga ner honom. Sen var jag så slut att jag inte orkade laga någon mat, så Tommy gick till Coop. Det blev kycklingvingar med Bearnaise till middag, ingenting annat för jag orkade bara inte.

Nu känner jag ett enorm tryck i mitt bröst och jag vet att natten kommer att bli sömnlös, för det är så mycket ilska och oro som finns inom mig. Jag önskar att vi hade ett normalt liv, men tyvärr så är vårt liv så annorlunda mot många andras där ute. Vi kan aldrig gå och handla med Theo när det är mycket folk i affären, vi kan inte gå på stan, vi kan inte gå till badhuset med honom och hans bror, vi kan inte gå och hälsa på folk när det är många samtidigt, vi kan aldrig använda elvisp när Theo är vaken, vi kan aldrig röra i bestick lådan eller kastrull skåpet, när Theo är i köket, aldrig. Saker som vem som helst gör utan att ens tänka på det. men så är vårt liv. Vi måste tänka på allt innan och dom gånger man glömmer bort sig, då blir det jätte jobbigt för Theo. 

            

Det suger så hårt så jag finner inga ord och ordet varför existerar inte längre i mitt vokabulär. Bara en stor sorg och ångest som följer mig till sängen och vaknar med mig. Nu när jag skriver så har jag bestämt att Theo inte kommer att gå på dagis i morgon. Han kommer att vara hemma med mamma och pappa i sin trygga hemmiljö. Med dom som bryr sig om honom och finns där hela tiden, ja så kommer det att bli. Jag kan inte ha det på mitt samvete att veta att han inte mår bra och ändå lämna honom där. Nej, nej, nej!

Om jag bara visste vad som händer i hans lilla hjärna, när har det gått fel, finns det ingenting som kan hjälpa honom? En sak vet jag, att han gillar att mysa och kramas. Han älskar när jag pussar honom i hans lilla nacke och när pappa håller honom och viskar i hans öra hur mycket vi älskar honom och det kommer han att få massor av. Det är inte alla barn som passar för dagis och det verkar som om Theo är en av dom.

Önskar er alla där ute en bra natt

Kram/Paula

 

Tisdagen den 18 oktober 2011 kl. 00:27

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [8] Kommentera detta inlägg

 

Det verkar som det hjälpt.

 Vi tycker att Theo inte får sina kramper lika ofta och dom har blivit mindre. Hoppas att medicinen hjälper nu när vi har höjt dosen. Han har blivit gladare och det känns helt underbart. Det är nästan som att man inte vågar skriva det här, för man är så rädd att det ska vända för honom igen. Men vi njuter så mycket vi kan när vi ser att vår solstråle är glad och har färre kramper. I Fredags när vi hade lämnat honom på dagis, åkte vi till Helsingborg för att fixa hans rullstol. Bältet hade nämligen gått upp när han var på dagis, så han var på väg att falla framåt, med ansiktet före. Det var tur att fröken hann att fånga honom i kläderna. Men nu finns det i alla fall ett nytt bälte och jag hoppas verkligen att det inte händer något liknande igen. Det kunde ha slutat illa eftersom Theo inte kan ta emot med sina händer. 

       

Markus kom hem i Fredags kväll, det var skönt för jag har saknat honom så mycket. Hans storebror mår bra nu och vi pratar ofta och han svarar alltid i telefonen när jag ringer. Jag berättade för honom att jag blev orolig när han inte svarade i telefonen och jag förklarade varför det är så lätt att tänka det värsta när han har varit där så många gånger förut. Han sa till mig, -mamma även dom som är svenska medborgare mår dåligt och även dom kan skära sig i armarna och inte ta för sig att göra någonting. Ja så sant så, men det är väldigt lätt att döma andra. Det är så skönt att vi har rett ut allt och att han vet om det är någonting så kan han bara ringa. 

Igår var jag helt utan energi, jag kände mig helt slut och hade svårt att ta tag i saker och ting. Våra kompisar skulle komma på kvällen och jag trodde aldrig att jag skulle klara av det. Men det gick jätte bra och det var väldigt trevligt att få träffa dom igen och ett och annat skratt blev det också. 

En sak som jag har funderat ganska mycket på nu på sistone. Det är så att när vi t.ex åker till ”Väla” eller staden så får jag för mig att jag ser vissa människor som jag har träffat i Ö-vik. Men så är det ju inte.  Jag vet inte om det är den enorma längtan jag har till mina vänner som gör att jag hallucinerar, det måste vara något sådant. 

       

Men jag har "min" tant som bor granne med oss. Hon har blivit senil och det blir mycket samma sak om och om igen. Igår lyckades hon att låsa sig inne igen och hittade inte sin nyckel. Så jag fick än en gång ringa hemhjälpen, så dom fick komma hit och hjälpa henne. Igår var hon så arg så hon svor och hon skulle slå ihjäl folk och ringa till Polisen. Jag kunde inte låta bli att skratta, att en så fin dam kunde förvandlas till något så vulgärt. På något vis så har jag tagit rollen att se efter henne. Se till att hon har ätit och att hon har någon att prata med. Våra samtal bruka alltid ha samma innerhåll, hur gamla mina barn är och hur många dom är. Om och om igen, men på något sätt så ger hon mig otroligt mycket. Om inte annat så påminner hon mig om hur saker och ting kan bli. Men fast hon kan vara helt snurrig, så kommer hon ihåg vad Theo heter! Hon blir lika brydd varje gång hon hör att Theo inte kan gå eller prata. Jag har fått en ny vänskap här nere i Skåne. Det är på hennes villkor, men jag är inte ensam längre. 

                  

I Fredags var Theo, Tommy och jag och tittade på nya tapeter till sovrummet, men usch så dyra dom var. Jag funderar på att kolla upp numret på tapeten och ringa en kompis som bor i Ö-vik. Om dom har tapeten på hans jobb så kanske vi får köpa genom honom, för då får vi samma rabatt som han på jobbet. Jag älskar den tapeten, men har inte lust att betala en massa pengar på något som vi kommer att lämna en vacker dag när vi hittat något annat.

Idag Söndag, har det varit fint väder igen och vi har bara tagit dagen som den kom, men i morgon finns det en del i almanackan. 

Önskar er alla där ute en underbar natt.

Kram/Paula

 

Söndagen den 16 oktober 2011 kl. 21:42

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [3] Kommentera detta inlägg

 

I samma banor

 

Gårdagen började med att jag och Tommy satte oss ner vid köksbordet och skrev ner alla möten och träffar på ”Habben”, på dagis, badet, teckenkursen mm. Nu börjas det igen. Det blir många nya människor som vi skall lära känna och många namn som vi skall komma ihåg.

Tidigare på morgonen åkte Tommy och Theo till Barn o Ungdoms-mottagningen i Ängelholm. Där tog dom fyra rör med blod, för att bland annat  kolla hans leverstatus och koncentrationen Epilepsi medicin i kroppen. Tommy berättade att det gick jätte bra och att Theo var jätte duktig. Det är så att vår lilleman brukar ta alla prover utan bedövning och igår hade han sådan tur att det var en blondin som tog proven och som många av er vet så är vår kille väldigt svag för blondiner.

            

Jag har läst på ganska mycket, för jag vill veta så mycket som möjligt om sjukdomen som vår son eventuellt har, så jag skulle kunna diskutera med läkaren nästa gång han ringde. Jag pratade ju med honom för två dagar sedan och då sa han att det skulle ta några dagar innan provsvaren var klara. Så jag tänkte att jag hinner ”plugga” innan han hör av sig. Tur att jag inte väntade med pluggandet, för han ringde redan igår. Theos prov hade kommit och det var alldeles för lågt för att det skulle kunna hjälpa honom mot kramperna. Så han sa att vi skulle höja upp Ergenyl-dosen till 6 ml, tre på morgonen och tre på kvällen plus att han skall ta den andra medicinen mot Epilepsi som vanligt. Det kanske förklarar varför han ”krampar” som han gör. Hoppas att dom dumma kramperna ger med sig nu. Sen är jag lite orolig för det var just den medicinen som Theo blev medvetslös av, men läkaren trodde inte att det skulle bli så igen. Då var det ju en snabb och för stor höjning av dosen, men om det ändå skulle inträffa, så är det ”bara att ringa 112 och åka in med honom”. Ja, bara åka in? Vad händer med oss? Oron, rädslan och paniken vem bryr sig? ”Vi testar så får vi se om det hjälper”. Åh, så många gånger man har hört dom orden förr.

Jag tog även upp det jag hade läst och jag visade honom att jag var väldigt påläst. Han sa -Paula jag är inne på samma banor som du. Skönt att höra att han ville göra precis dom saker jag hade tänkt föreslå att dom kunde göra. Han skulle bara prata med sina kollegor och han trodde inte att det skulle vara omöjligt. Det finns ett prov som han inte trodde att dom har gjort i Ö-vik och Göteborg. Det är någon sorts Mutations prov och då finns det 90% chans att dom hittar vad han har, men risken är ju ändå 10% att dom inte kan se något på provet. Men jag hoppas verkligen att dom gör allt som står i deras makt att hitta vad Theo lider av.

             

Igår kom en kompis från Ö-vik till oss och hon sov över till idag. Det var såå mysigt att få träffa henne, vi har inte känt varandra så länge men vi har kommit varandra väldigt nära. Hon var den första jag ringde( efter 112 så klart), när Theo var helt borta. Hon sprang hem till oss och kramade om mig, ja hon betyder väldigt mycket för mig. Jag lagade en god middag, vi åt, pratade och satte oss sen ner i soffan. Jag behövde det, för jag saknar dom så mycket där uppe. Jag vill inte känna efter så mycket, men det är så tomt. Jag är ensam här och känner inte någon, jo Tommys vänner, men jag har inga egna och det är inte så lätt att få vänner när man bara är hemma. Så nu kommer det att ta några dagar innan man känner sig hel igen. Jag saknar spontanbesöken som det var där uppe, där det bara plötsligt knackade på dörren. Att ha folk runt matbordet och att skratta med dom, åh jag saknar det så mycket. Men jag har gjort detta för Theo, för att han skall ha så bra hjälp som möjligt, så det är bara att hoppas på det bästa. Nu är det bara vi tre här hemma, för Markus är i Stockholm och kommer först hem på Fredag. Det är en del resande för honom nu, men det är ju trevligt att få komma ut och se något annat.

Idag skall Theo på dagis igen och jag och Tommy skall åka till Tommys moster. Vi skall hjälpa henne med några saker som hon behöver hjälp med och när vi är klara där skall vi vidare till Tommys morbror för att hjälpa honom med. Ja det är fullt upp hela tiden, när vi får vila och ta det lugnt, det får vi se.

 

 

Önskar er alla där ute en underbar dag!

Kram/Paula

 

 

Torsdagen den 13 oktober 2011 kl. 10:02

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Min kamp för mina barn.

I går kväll hade jag och Markus en bus stund. Åh, det var så länge sedan vi gjorde något tillsammans, så det var riktigt mysigt att få rå om honom. Jag har saknat det så otroligt mycket, alla stunder som vi hade förr och jag hoppas verkligen att det blir många fler. 

 

Ja, i helgen har vi inte gjort så mycket. Eftersom Theo mådde så dåligt både Fredagen och Lördagen, så bestämde vi att bara ta det lugnt och stanna på hemmaplan. Det ända som hände var att Tommy körde iväg en stund med honom i bilen, men även där fick han kramper. Igår så var Theo som har brukar vara och det var super skönt att känna igen honom. Idag har han varit ”bra”, bara lite kramper men ingenting ovanligt. 

            

Det var obehagligt att se hur han krampade så länge och ingenting hjälpte. Idag ringde jag  till ”habben” och pratade med en i Teamet och hon skulle säga till läkaren att ringa upp oss sedan. Hon tyckte i alla fall att vi hade gjort ett bra jobb som inte flippade ut. Nu efteråt så fattar jag inte att jag inte bröt ihop och skrek som jag brukar göra så fort jag blir rädd och ser att Theo inte mår bra. 

Läkaren ringde mitt på dagen. Vi har träffat honom en gång, för han var också med när vi hade tid hos Theos läkare i Helsingborg senast. Han är en väldigt vänlig man, men med ganska ”lite kött på benen” än, han har nämligen inte jobbat så länge. Många tycker att det är dumt med en ung och oerfaren läkare men jag känner att det är ganska bra, för han är mer nyfiken och vill veta lika mycket som jag. Så vi pratade detaljerat om vad som hände i Fredags natt, för sen skulle han träffa dom andra läkarna och berätta och resonera om vårt samtal. Han skulle höra av sig om några dagar och berätta vad dom har kommit fram till. Men redan nu på eftermiddagen så ringde han igen. Förr tyckte jag inte om när det var ett skyddat nummer som ringde i mobilen och jag inte kunde se vem det var. Jag fick panik och ångest, usch det var hemskt, men idag är jag så van att jag inte reagerar längre. Han berättade att han hade pratat med Barnneurologen, (henne har vi inte träffat än). Han hade även ringt till Barn mottagningen i Ängelholm och vi fick en tid i morgon strax efter 08.00. Då skall vi vara där för Theo skall ta ett koncentrations prov på Medicinen. Det innebär att han inte får äta något på tolv timmar och ingen medicin får han heller ta innan provet, hoppas att det går bra för honom att vänta på sin välling. 

             

Läkaren sa också att om Theo får lika många och långa kramper som nu i helgen så skall vi åka in till Barnakuten. Han sa, - ni får inte vara hemma om det blir så. Sen frågade jag vad han trodde det är för sjukdom som Theo har, när han nu hade träffat honom?  Läkarna gillar inte att man ställer sådana frågor, otur för dom, för vi föräldrar med sjuka barn vill så gärna fråga. Han svarade  att han och kollegan hade  tänkt på Angelmans och MECP2. Ja, dom har vi hört förr. Men dom har ju inte hittat något på alla prover som tagits och inget i mitt och Tommys blod prov heller. Men idag läste jag ganska mycket om dom sjukdomarna igen och när man läser om ”Angelmans syndrom” så står det att man kan få bra provresultat utan att se någonting och ändå ha sjukdomen. För att få fram fakta, så måste barnen komma in på ett sjukhus där dom har erfarenhet av just den sjukdomen. Så det skall jag ta upp med dom nästa gång vi pratas vid. 

       

Jag berättade för honom hur viktigt det är för oss att veta vad Theo lider av. Dels för hans egen del, så han kan få mer hjälp, men även för vår skull. Då behöver vi inte få panik när  han gör vissa saker, för då vet vi om det beror på sjukdomen eller inte. Det är jätte viktigt, så jag hoppas verkligen att dom är lika sugna på en Diagnos som vi är. 


När Theo kom hem från dagis så myste och lekte vi. Jag har förlorat så mycket på grund av min rädsla så det känns så underbart när vi kan vara nära varann utan att ha några tankar på att han kanske inte finns här med oss en vacker dag.  


Jag pratade med min äldsta son ganska länge i går kväll och jag frågade om min rädsla hade någon fog? -Nej, mamma svarade han mig igen. Jag sa till honom att jag verkligen hoppas att jag inte får höra det av någon annan och om det är så, då vill jag veta det från honom. Han lovade att det skulle han göra. Jag kan inte göra mer än att tro och hoppas att det han säger stämmer. Jag vill inte vara vaken på nätterna och tänka på var han är, om han har ätit, duschat och betalat sina räkningar. Jag vill så gärna att han skall ha det bra och kunna leva ett gott liv. Inte ett liv med rädsla och massor med knark och sprit, nej han är värd så mycket mer. Han har ett hjärta av guld och han är en fantastisk kille om han bara vill. Jag känner igen mig själv i mycket hos honom. Om någon fryser så kan han ta sin tröja och ge till den som behöver. Jag älskar den killen hur mycket som helst, men ibland är jag så arg på honom så jag vet inte vad jag ska göra. Det är kanske det som kännetecknar en mammas kärlek till sina barn. ”Du och Jag”, det har vi sagt till varandra, så fort det har varit mindre bra med honom. Han tittar väldigt djupt i mina ögon och hans ögon har varit väldigt glansiga, ja som ögon kan se ut när man har tagit något och sagt -mamma, det är ”Du och Jag”. Ja, det är vi, men jag kommer inte att sjunka med honom, men jag kommer ändå aldrig att vända honom ryggen, aldrig! För trots att det gör så ont och hur arg jag kan vara så är han ändå min. Dom säger att det finns en mening med allt som händer. Ja, jag har kanske inte förstått meningen än med så mycket oro, rädsla och så många tårar  men en sak vet jag.....jag älskar alla mina tre pojkar och jag kommer att slåss för dom tills den dag jag inte längre finns.


 

 

Önskar alla er där ute en trevlig natt!

 

 

Kram/Paula  

 

 

 

Tisdagen den 11 oktober 2011 kl. 00:01

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Orosmoln

Vem skall jag börja med? Den lille eller den store? Ja, vi tar väl den lille först, för han har krampat ganska mycket dom senaste dagarna. Jag tror starkt att det beror på att han är på dagis och att det är många barn där, för Theo har svårt att sortera allt han ser under dagen. Men som han var i natt, har vi aldrig sett honom. Tommy fyllde år i går och det innebar att vi hade en del folk här hemma. Det var jätte trevligt och för ett tag kunde vi tänka på något annat och vi fick skratta mycket. Vi ordnade med så dom flesta skulle komma efter vi hade lagt ner Theo, men några träffade han när han kom hem från dagis. Tommy lade honom i vanlig tid, men han ville inte dricka så mycket välling, men han fick sin medicin och somnade. Under kvällen vaknade han flera gånger. När våra gäster hade åkt hem, plockade vi undan och satte oss i soffan för att koppla av lite innan vi skulle gå och sova. Så hade vi tänkt, men än en gång så blev det inte som vi trodde. Theo krampade ganska häftigt och skrek mycket också. Han var så trött efter varje kramp så hans lilla kropp bara vek sig framåt. Gråten satt i halsen, men jag kunde inte vara svag, jag var tvungen att finnas där för Theo och Tommy. Gråta får jag göra sen. Han krampade non-stop från midnatt tills klockan var 03:30 och under den tiden så kände jag inte igen Theo. Han hade en hes röst och han tittade på oss som om vi var helt främmande människor. Hur orkar hans lilla kropp att kämpa och stå i med så många kramper som han får? Han är tapper vår lilleman!

           

Efter ett tag så sa jag till Tommy om han kunde gå ner och hämta Theos medicin som han bara skall få om hans kramper varar mer än två minuter och nu hade det varat mycket längre. Vi undviker den i vanliga fall, men i natt så blev vi tvungna att ge den till honom. Den är väldigt stark och man brukar bli väldigt trött efter att man fått den. Men inte Theo, nej kramperna bara bytte av varandra och hans vänstra ben for upp och ner som bara den. Vi provade att lägga honom i vår säng, men när vi släckte lampan krampade han ännu mer. Han satt på golvet och lekte i sitt rum ett tag och då blev det lite bättre. När klockan hade passerat Tre då bestämde vi oss för att ge Theo lite ”Theralen” igen, (det är hans lugnande medicin), så han kunde varva ner. Efter klockan 03:30 då blev det äntligen tyst i hans rum. Jag måste säga att det var andra gången jag blev så rädd att se Theo. Jag sa till Tommy -tänk om det blir värre och tänk om han inte är samma Theo i morgon. Fy, sådana nätter vill vi inte ha fler.

Idag har han inte krampat lika mycket som i natt och jag hoppas verkligen att vi inte får uppleva det igen. Jag har filmat ganska mycket så vi kan visa läkaren sen. I dag hade vi egentligen bestämt oss för att åka till Ullared med Tommys moster, men nu blir det inte så. Vi ska bara vara hemma och ta det lugnt med lilleman och Markus.

Ja, då var det dags för den store killen. Åh, var skall jag börja? Som jag har skrivit innan, så har jag haft svårt att få tag i honom. Men i Torsdags morse så pep det i min telefon och då var det ett jätte fint sms från honom. Jag blev så glad, men längst inne visste jag att det var något han ville ha från mig. Man blir tyvärr bra på att luska ut sådant efter åren med hans missbruk. Men det kom ingen fråga om pengar, bara gulliga och varma meddelanden. Jag njöt av att skicka och att få läsa hans sms. Men det varade bara några timmar, sen undrade han om jag kunde ringa upp honom. Visst, och så gjorde jag. Han undrade om jag ville slakta hans hund? Hm, vad säger du??? -Ja, vet du vad han gjort mamma? -Nej, jag vet inte, berätta! -Han åt upp min, eller han bet sönder mina sista pengar. Jag hade 500 kronor på bordet och nu finns dom inte. -Ok, men om du nu bara hade dom pengarna kvar, hur kommer det då sig att du hade dom framme? Han gillar inte när man ifråga sätter honom. Men behöver man hjälp så får man ju vara beredd på att svara på några frågor. Jag kände på hans röst hur den blev högre och högre, men ärligt talat så köper jag inte det han sa till mig, tyvärr. Så, nej han fick inga pengar av mig. Är han verkligen hungrig så kan jag skicka ett present kort på någon mataffär, men jag skickar inte pengar för jag vill inte bidra till något dumt.

       
Jag ringde honom på kvällen och när han svarade, var det inte någon trevlig röst på andra sidan linjen. Han var ganska upprörd, men han hade fått tag i pengar och kunde inte prata med mig så länge, jag undrar varför. Men än så länge är det en gåta vad han har gjort med pengarna. Men jag känner på mig att det inte kommer att ta så lång tid, tills vi kommer att få veta vad som pågår i hans liv. Det har varit så förr. Så det är kaos och oro runt omkring igen och ”orosmolnen” verkar inte vilja lämna oss. Jag är så trött på att vara orolig, trött på att vara rädd, trött på att torka tårar och jag är trött på alla lögner, jag är trött på att vara Paula.
Önskar er alla där ute en trevlig Lördag
Kram/Paula

 

Lördagen den 8 oktober 2011 kl. 12:57

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Förkylning och magsjuka?

bor hemma hos oss. Jag känner mig inte heller så pigg, har ont i halsen och är slö som bara den. Markus kom hem i morse och var vit som ett papper. Han har spytt några gånger och jag vet inte vad det beror på, om det är magsjuka eller bara hans kropp som säger ifrån. Nu blir det hårda puckar här hemma, för jag vägrar att förlora ett barn till. Så nu kommer datorn att stängas av klockan 21:00 och 22:00 skall Markus vara i sängen på veckorna. Det är också slut på att ”Lana” varje helg, kanske en gång i månaden. Sen får det bli krig och sura miner, men det får jag hellre ta. Jag är redo och jag kommer inte att ge mig. Han behöver vila och äta så han orkar plugga och att prestera bra i skolan och det är ”prio” ett tycker jag. Han är inte dum, så han kommer att förstå att jag gör detta för honom. Jag bara vägrar att se ett barn till försvinna framför mina ögon. Nej, inte en gång till. Han kommer nog att säga -men mamma, jag är 17 år. Ja det må han vara och jag kommer nog att svara -du är mitt barn även när du är 50 och lever jag då, så kommer jag nog att ha ett pekfinger med om jag ser att du inte är mer rädd om ditt liv. För det är jag. Så nu är det mat och vila för mellan killen här hemma. Helt otroligt att dom tycker att man kan gå hur långt som helst utan att det påverkar deras kroppar i den åldern. Nej nu har mamma Paula fått nog och sätter ner sin fot i golvet.

      

Theo är förkyld och förkylning för honom är lika med fler kramper. Så han har haft massor med kramper igen och äter si så där. Så även med lilleman är det ett krig för att få i honom mat. Sömn däremot behöver vi inte bråka om, för han är så trött efter alla dessa kramper så han orkar inte att vara uppe så länge.

Deras store bror har ringt och lät betydligt lugnare i sättet han pratade och igår så chattade jag också med honom. Men någonting är det, det vet jag och det känner jag på mig. Fast jag önskade så klart att det inte var så.

             

Men det är så skönt när jag sitter här och skriver av mig och har musik i hörlurarna och bara släpper fram allting och kämpar för att tårarna inte skall komma. Hur tungt får mitt liv vara? Jag måste ha fötts med en krigares kropp, för jag gör ingenting annat än att kriga för allt.

            

Men jag blev otroligt glad när jag läste Ullis blogg där hon skrev att hennes son hade pantat några flaskor och köpt godis till honom och en kompis. Pengarna som blev över stoppade han i en insamlings bössa. Wow, vilken kille, han är inte så gammal men han tyckte att andra också hade rätt att leva ett liv som han.

Det gjorde att jag tänkte långt tillbaka i tiden när jag bara var några år äldre än honom. Det fanns en familj med många barn och på den tiden i Portugal så var kyckling den billigaste maten som fanns. En tjej i familjen var min bästa kompis och varje gång när jag var där, så märkte jag att dom åt kyckling precis varje dag. Det gjorde så ont i mig när jag själv åt kött, kotletter, fisk, stek, mm där hemma. Så vad gör Paula då? jo en vacker dag när mamma och pappa var på jobbet tog jag en stor kasse och fyllde den med allt möjligt kött. Min pappa hade massor med grönsaker som vi hade gjort i ordning och fryst in, så jag tog även dom. Sen gick jag till mamman i familjen och lämnade det. Men problemet var att det var en annan granne där på besök och hon gick raka spåret och berättade för min moster vad jag hade gjort!! Hm, ja det slutade med att min moster gick och berättade för min mamma. Ja, det ledde till att den gröna slangen kom fram och jag fick ordentligt med stryk. Men vad gjorde det, när jag nu kunde äta biff och allt annat med gott samvete för jag visste att det fanns en familj till som njöt av det.

Önskar er alla där ute en trevlig Söndag!
Kram/Paula

 

Söndagen den 2 oktober 2011 kl. 14:03

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238