Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

En mammas kärlek till sina barn.

Sekunderna går, timmarna går och även dagarna och han ringer inte. Han lovade, -mamma jag ringer dig ikväll så får vi prata, men han har inte gjort det än. Man vill ju vara stark och försöka intala sig att allting är bra, men längst inne så vet jag att det är inte det. Jag skrev svar till någon idag som hade skrivit på Theos senaste inlägg och när jag läser det i efterhand, så säger jag, -Paula du bara lurar dig själv. Vad då, att ta en dag i taget? När har jag lärt mig att göra det? Jag vill att det skulle vara så, men så är det inte, för jag lever och tänker hela tiden på vad som kan hända, fast det inte har hänt. Så förlåt till dig som skrev, jag ljög inte, jag försöker bara skydda mig själv så jag skall kunna överleva.

     

Igår grät jag när jag satt på min stol. Tommy kom och höll mig nära och undrade hur det var. Jag kunde bara säga att det gör så ont i mig. Den känslan som jag har nu är precis samma känsla som jag hade för 21 år sen och för 4 år sen. När jag bara låg på operationsbordet och väntade på att dom skulle lägga mina barn i min famn. Lika maktlös känner jag mig nu.

Behandlingshem, Polisen och det sociala till min äldsta son och till Theo är det ”Habben”, läkare och tanten på labbet, jag bara finns och kan inte göra någonting för dom mer än att berätta hur mycket jag älskar dom.
Jag saknar min son, jag saknar när han håller om mig och jag känner hans läppar mot min kind och hans bruna ögon tittar rakt in mig. Jag saknar allt detta, men han kanske bara längtar efter kicken och ruset han får. Men det är min kärlek som är sann, inte knarket för det vill bara ta honom ifrån allt och alla som älskar honom. Om man ser ett farligt djur kan man skjuta det eller skydda sig, men jag kan inte förstöra allt knark. Jag kan inte göra något, utan bara se att den människa som jag har burit och gett allt min kärlek försvinner ur mitt liv. Vi har stått varandra så nära, men det verkar som navelsträngen har bytts mot tabletter och annan skit.

              

Det var inte så jag tänkte att mitt liv skulle se ut när jag var mindre och lekte med mina dockor. Då var det så lätt att våga drömma och titta framåt, men idag så vågar jag inte ens tänka på morgondagen. Nätterna är så långa, jag har svårt för att somna och när jag vaknar på morgnarna så finns det fullt med hår på min kudde. När jag ser mig i spegeln är mina ögon ledsna och klumpen i halsen har blivit min bästa vän. Jag måste vara fru, mamma, vän och allt annat men jag vill bara vara Paula många gånger. Jag vill vara där för Markus, vara hans mamma, gå ut och ta en fika som vi gjorde förr. Att ligga bredvid honom i hans säng och prata om vad som hänt på skolan, för det tycker han om. Men tyvärr så har han fått klara sig utan allt det där, för hans mamma är så upptagen med hans bröder. Jag lovar dig Markus att mamma skall bli bättre på det som vi hade en gång i tiden.

              

Jag vet att jag är överbeskyddande när det gäller dig, men mamma har berättat för dig varför. Jag är så stolt att få vara din mamma, du har fått klara dig själv så många gånger. Du är så duktig i skolan. Så snäll och rättvis mot din omgivning. Jag älskar dig gubben och du är inte mindre värd än dina bröder, du är bara så duktig på allt du gör så mamma känner att du klarar det. Men du är också en människa som behöver en mamma som finns där för dig, förlåt mig.
Nej, nu kan jag inte skriva mer, jag kan knappt se tangentbordet för mina tårar hindrar mig.

Önskar er alla där ute en trevlig Söndag.

Kram/Paula.

 

 

Söndagen den 25 september 2011 kl. 12:43

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [7] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238