Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Mina tankar går

till en mamma som begravde sin son idag. Han var bara 15 år gammal och knarket tog hans liv. Knark är som Cancer, tycker jag. Skillnaden är att Cancer får man och Knark köper man. Fy vad jag hatar knark. Det bara påminner mig om att det en vacker dag är min tur att välja Blommor och Kista. Har försökt att få tag i min son i tre dagar nu, men han svarar inte. Varje gång sa jag till mig själv, -nu kommer jag inte att rinte ringa mer, men jag kan inte låta bli. Jag har mått så fruktansvärt dåligt, har haft ont i magen och svårt att sova. När jag väl har somnat så har jag sovit oroligt.

      

Varför tror jag att han knarkar igen? Jo, han har samma beteende som han hade då. Han svarar inte när jag ringer och när han väl ringer då undrar han om jag kan föra över pengar eller ladda hans mobil. Han frågar inte längre hur vi har det. Idag när han ringde så tyckte jag att han var väldigt "speedad" i rösten. Han ljög också för mig och sa att han hade haft så mycket med jobbet och att betala räkningar osv, så han har inte haft tid att ringa mig. Fast jag vet att han har inte ens varit på jobbet på hela veckan förrän idag.

Ja, jag har sådan ångest. Varje gång det ringer på dörren eller i telefonen, så får jag ont i magen, för jag tror att nu har det hänt någonting. Han bor bara tre eller fyra timmar härifrån och han har sagt att han skulle komma och hälsa på oss, men det har han inte gjort än.

Ja nu bor det en sur-kärring i mig. Jag är arg, besviken, hatisk och Gud vet vad. Det bara kryper i mig. Jag frågade honom idag om det var någonting? -Nej, mamma! svarade han, du vet att vi kan prata om allt och hade det varit något så hade jag berättat det. Ja, så sa han sist också när jag frågade. Så jag har väldigt svårt att tro att han är "ren" idag. Jag hoppas verklingen att min mamma-känsla har fel denna gången. För jag vet inte hur mycket mer jag klarar av.

       

Ja, vems begravning kommer att bli den första?  Min, Theos eller hans storebrors?  Dom frågorna kommer ofta i mitt huvud och jag orkar snart inte längre.

Markus satt med i bilen när hans bror ringde. Jag tittade på honom och han såg så ledsen ut. Han bara lutade sig bakåt och drog "kepan" över ansiktet. Han ser hur jag mår och idag var hans klasskompis på begravning av sin bror. Kanske tänkte även Markus  på samma sak som jag. Markus orkar inte att prata om vad han tror, han är bara ledsen och tyst.

Hela familjen blir ju drabbad, men fattar storebror det? Nej, jag tror inte att han en gång har försökt att tänka sig i i hur mycket han sårar och oroar oss. En kärlek från en mamma verkar inte vara tillräckligt för att göra sina  barn friska. Jag har velat gråta, men jag orkar inte ens det. Varför gör det så himla ont att gråta. Mina tårar har runnit ganska mycket dom senaste åren och det blir inte bättre hellre. Men det kunde vara skönt om man fick gråta och lätta lite på trycket.

Mitt barn eller mina barn, som om det inte var tillräckligt med en. Jag har två att vara orolig över, när får man må bra? Vad har jag gjort eftersom det blev så fel? Hur skall jag göra för att det skall bli bra igen? Jag vet inte, för ju mer jag vänder och vrider så vet jag ändå inte. Jag önskar att mina barn fick vara friska och att vi kunde leva ett liv istället för det som vi lever nu. Det är ingen tröst heller att veta att många där ute kämper som jag gör, för detta är min kamp. Dom säger att man inte får mer än man tål. Men snälla, jag vill inte ha mer nu, det räcker och jag tål inget mer. Jag är så bräcklig.

       

Ja Theo hur har han det? Han krampar och han biter sig själv i sina små händer. Fröken har varit här både igår och idag, han verkar gillar henne. Det är så skönt att han trivs med henne, det värmer våra hjärtan att se.

Dom tog en promenad till dagis igår och Tommy var med. Theo åt "mellis" där och sen kom dom hem igen. Han skall gå dit varje dag och hälsa på, så han bekantar sig med dom andra barnen. Idag gick dom inte dit för dom hade ringt från dagis och sagt att det var 24 barn där. Då sa jag och Tommy ifrån, för det hade blivit för mycket för Theo. Han har varit väldigt trött också och han har sovit två gånger idag på dagen. Men jag är så glad när Theo får skratta, då glömmer jag allt annat.

För att prata om att glömma, igår stod jag ivägen för Theo och jag lovar att han sa -akta! Jag sa -Tommy, hörde du det? han sa AKTA! -Ja, svarade han. Jag flyttade på mig och så "gick" han till sin favorit plats bakom soffan till det stora fönstret. Oj, vilken lycka. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad av att höra ordet akta. Helt underbart och jag sa tyst för mig själv resten av dagen, akta, akta, akta.

Önskar er alla där ute en trevlig kväll/natt.

Kram/Paula

 

Fredagen den 23 september 2011 kl. 23:54

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [6] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238