Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Inskolning

Idag var vi på dagis med Theo. Klockan halv ett skulle vi vara på plats. Jag packade en påse med lite extra kläder som han kan ha där. På vägen dit stannade vi i affären och köpte en ny haklapp och lite underlägg som dom behöver när dom skall byta blöja på honom. Vi hade en ny blöjpåse med oss också. Vi vill inte riskera att Theo blir smittad och sjuk.

När vi kom dit, var dom andra barnen på väg ut för att leka. Dom är i samma ålder som Theo, men några lite yngre. Dom tittade på honom med stora ögon. men var jätte försiktiga. En liten kille kom fram och ville hjälpa mig att styra Theos rullstol, så gulligt. Theo var med sin nya fröken och jag tror att det var kärlek vid första ögonkastet. Fast jag tror att det skiljer ganska många år mellan dom.Men hon är blond och det säger ju en del.

             

Efter ett tag undrade hon om det var ok att vi gick ut. Självklart gick det bra eftersom det slutat att regna också. Vi gick ut en stund, men dagiset är inte helt klart, så det är mycket byggarbete kvar. Därför blir det en hel del ljud från maskiner så vi gick in igen. Golvet där inne var ganska smutsigt för byggnadsarbetarna gå in och ut. Eftersom Theo inte kan gå utan hasar fram på golvet, så kände jag ganska snabbt att han inte skall vara där så länge det är så rörigt.

Jag berättade för en av fröknarna, hur jag kände mig och min oro för att Theo skall bli sjuk. Hon förstod min oro och hade själv tänkt på att det kanske var lite tidigt för honom att komma dit. Hon gick ut och ringde rektorn och berättade för henne vad vi hade pratat om. Dom kom fram till att den fröken som jobbar med Theo på dagis skall komma hem till oss och vara med honom tills dagiset är färdigt. Wow, det värmde i mitt hjärta att dom kunde tänka sig att göra en sådan sak. Det är vi inte precis bortskämda med. Så imorgon klockan halv ett kommer hon hit. För att Theo inte skall glömma sitt dagis, så har vi kommit överens om att dom skall ta en promenad dit varje dag och då får han träffa dom andra barnen en stund. Det finns inga ord som kan beskriva hur glad jag är efter det bemötandet.

             

Ikväll har Theos kusin varit här med oss. Theo var väldigt glad för han gillar honom. Han följde varje steg han tog med ögonen. Så idag har det varit en bra dag. Jag har tom putsat fönster. Jag hoppas att vi kommer att få många sådana dagar framöver, för det är vi värda.

Nu önskar jag er alla därute en god natt.

Kram Paula

 

Torsdagen den 15 september 2011 kl. 22:51

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [8] Kommentera detta inlägg

 

Vad förväntar man sig av livet...

ja, det är inte lätt att veta. Men jag tror att dom flesta människor vill ha ett bra liv. En underbar prins eller prinsessa vid sin sida, duktiga och friska barn, pengar så att man kan klara sig, ett fint hus, kanske med pool, att kunna resa och köpa vad man vill utan att man behöver tänka på om det finns pengar kvar till räkningar. Ja, allt det där har även jag drömt om och att mitt liv skulle se ut så. Men så är det, eller blev det inte. Jo, en underbar man har jag ju. Men allt det andra det få jag bara drömma om, nu vill jag bara att våra barn skall vara friska och att jag och Tommy också får vara friska så vi kan finnas här för mina barn och vårt barn. Nu tänker jag inte på hus med pool eller några dyra resor till varmare länder.

             

Igår gjorde jag min Mammografi, så massor med tankar snurrar i huvudet igen. Jag hoppas att det kommer att gå bra och att det inte finns något konstigt där, för min mamma dog av bröst Cancer. Några vänner till mig och några som skrivit bloggar som jag läst har också förlorat kampen mot Cancer. Så jag ber till Gud att jag kommer få ett positivt svar.

Nu måste jag berätta en sak för er.  För några månader sen var det en mamma som hade läst Theos blogg,  och ville komma i kontakt med oss. Hon skrev hennes namn och sa att hon även finns på Facebook. Det var inte så lätt, för när jag skrev hennes namn fick jag fram mängder av träffar. Ja, vad gör Paula? Jag ville ju verkligen komma i kontakt med henne så jag skrev samma meddelande till alla med samma namn. Till slut var det "rätt" person som svarade och sen dess har vi även pratat i telefon, för vi har en del att prata om. Men så igår fick jag ett trevligt meddelande från en av dom andra kvinnorna som jag också hade skrivit till. Jag vet inte varför, men jag kände en enorm värme och glädje när jag läste hennes meddelande. Jag tror att det finns en mening med allt, så nu hoppas jag att vi fortsätter hålla kontakten med varandra. Helt otroligt hur man kan känna så när man aldrig har träffats, men jag är ju känd för att bli vän med alla och att bara gå fram och börja prata med folk. Det kanske beror på vad mitt hårda liv har lärt mig, att vi inte har någon tid att förlora, den är alldeles för kort för att inte leva medan vi kan.

             

Idag skall vi gå på dagis för vår lilleman skall börja sin inskolning. Jag hoppas att det går bra och att Theo kommer att trivs där och att dom andra barnen är snälla mot honom.

Sköterskan från "Habben" har ringt flera gånger för att kolla hur det går med Theos matintag och igår ringde även Dietisten och kollade hur det går. Vi kommer att få en tid hos henne så vi kan diskutera vad vi skall göra om Theo inte går upp i vikt och då nämde hon även en "knapp" i hans mage som ett alternativ.

Mats tittade in och åt middag med oss igår kväll, det är alltid trevligt med lite sällskap.

Oj, det är så mycket nu igen med många nya människor som vi kommer att träffa ofta. Det är bland annat det som är jobbigt med att ha ett sjukt barn, man har ingenting privat. Allt skall pratas om och dom kommer hit till vår hem. Missförstå mig inte nu, självklart vill vi ha all hjälp vi kan få till Theo, men jag saknar att ha ett hem som bara är vårt och utan att en massa främmande människor kommer hit. Jag trånar efter ett vanligt "Svensson liv".

            

Jag vill ha en hel dag utan rädsla och oro, jag vill vakna utan att behöva ha en "kramplista" som skall fyllas i. Vad konstigt det har blivit, från ett hus med pool då och nu en önskan till ett liv utan Sprutor, Sonder, kramper, snabb andning och skrik, åh så lätt allt kan förändras. Nu försöker jag lära mig att ta en dag i taget och att kunna njuta av livet utan att vara orolig, det är det jag kämpar med nu.

Jag önskar er alla där ute en trevlig dag.

Kram/Paula

 

Torsdagen den 15 september 2011 kl. 10:12

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [4] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238