Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Vill du va min vän?

Igår var en man från LSS här hemma. Det är inte aktuellt med Kortis än, men han skulle hämta och kopiera några papper om Theo så när det blir aktuellt så finns dom redan där. Ibland är det kanske bra att vara ett steg före.

I förra veckan pratade jag och min svägerska om att vi skulle ta en mamma dagför att åka in till Väla och shoppa, fika, sitta och bara prata. Igår var det dags, så vi åkte iväg och började vår shoppingrunda i en blomsteraffär. Jag var inte så shopping sugen igår och det var ju inget negativt för min plånbok precis. 

       

Efter det, var det Välas tur, ja jag köpte 5 par mjukis byxor och en varm mössa som är vindtät till Theo. Som vanligt finns det alltid något nytt när man går in på Polarn & Pyret så jag kunde inte låta bli att också köpa en tröja till Theo med en söt hund på. Det har varit mycket snack om hund på senaste tiden, jag och Theo vill ha en go liten hund, men Markus och Tommy vägrar att ha en hund här hemma. Så det återstår att se vem som vinner fajten. 

Jag skulle egentligen handlat något till Tommy för han fyller ju år nästa vecka, men jag kunde inte hitta något. Är det någon som har några tips på vad man kan köpa så tar jag gärna emot förslag, för jag kan inte tänka ut något.

Sen satt vi oss ner på ett jätte mysigt kaffe för att äta och bara njuta av att inte ha några måsten. Det är inte så ofta vi har umgåtts för vi har ju bott så långt ifrån varandra innan, så det är trevligt när man bara kan göra något spontant tillsammans.

             

Men jag tror bestämt att jag chockade min svägerska när vi var på vår favorit Chockladaffär. Det finns den godaste chokladen och världens trevligaste personal där. Igår när vi kom dit, var det en av våra absoluta favorit expediter som jobbade. Tror nog att jag kan säga så och jag vet att Eva också gillar henne. I alla fall så började vi att prata om mat. Hon älskar att laga mat och det gör jag med. Hon har bott i Schweiz och det har jag också gjort, så vi pratade om allt gott som finns där. Efter ett tag vände jag mig till henne och sa. -Kan inte vi bli vänner? Hon lade huvudet lite på sned och svarade -jo, det kan vi nog. Det kanske är som Markus säger -mamma du är desperat, du vill ha vänner. Ja det är nog så, jag gillar att umgås, träffa folk, bjuda folk på mat och just den kvinnan verkar vara så himla lugn och harmonisk så jag skulle gärna vilja lära känna henne. Jag tror att varken Eva eller kvinnan var beredda på att jag skulle ställa den frågan. Men ett gott skratt fick vi i alla fall.

Det finns tråkiga saker som jag skulle kunna skriva här, men jag vägrar att förstöra detta blogginlägget. Idag skall det bara vara roliga saker och inget annat.

             

När Tommy hämtade oss på kvällen, så var jag ju självklart tvungen att berätta för honom vad som hade hänt. Han skrattade gott och sa -Paula det du gjorde gör man kanske när man går i tvåan eller trean.  Ja, när man snart är 42 och trebarns mamma med  tydligen.

Idag ska Theo på dagis och vi ska ha städdag här hemma. Man får passa på när han inte är hemma.

Jag önskar er alla där ute en underbar dag.

PS Tusen tack Eva för en underbar eftermiddag/kväll igår

Kramar/Paula

 

Torsdagen den 29 september 2011 kl. 12:55

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [7] Kommentera detta inlägg

 

En mammas kärlek till sina barn.

Sekunderna går, timmarna går och även dagarna och han ringer inte. Han lovade, -mamma jag ringer dig ikväll så får vi prata, men han har inte gjort det än. Man vill ju vara stark och försöka intala sig att allting är bra, men längst inne så vet jag att det är inte det. Jag skrev svar till någon idag som hade skrivit på Theos senaste inlägg och när jag läser det i efterhand, så säger jag, -Paula du bara lurar dig själv. Vad då, att ta en dag i taget? När har jag lärt mig att göra det? Jag vill att det skulle vara så, men så är det inte, för jag lever och tänker hela tiden på vad som kan hända, fast det inte har hänt. Så förlåt till dig som skrev, jag ljög inte, jag försöker bara skydda mig själv så jag skall kunna överleva.

     

Igår grät jag när jag satt på min stol. Tommy kom och höll mig nära och undrade hur det var. Jag kunde bara säga att det gör så ont i mig. Den känslan som jag har nu är precis samma känsla som jag hade för 21 år sen och för 4 år sen. När jag bara låg på operationsbordet och väntade på att dom skulle lägga mina barn i min famn. Lika maktlös känner jag mig nu.

Behandlingshem, Polisen och det sociala till min äldsta son och till Theo är det ”Habben”, läkare och tanten på labbet, jag bara finns och kan inte göra någonting för dom mer än att berätta hur mycket jag älskar dom.
Jag saknar min son, jag saknar när han håller om mig och jag känner hans läppar mot min kind och hans bruna ögon tittar rakt in mig. Jag saknar allt detta, men han kanske bara längtar efter kicken och ruset han får. Men det är min kärlek som är sann, inte knarket för det vill bara ta honom ifrån allt och alla som älskar honom. Om man ser ett farligt djur kan man skjuta det eller skydda sig, men jag kan inte förstöra allt knark. Jag kan inte göra något, utan bara se att den människa som jag har burit och gett allt min kärlek försvinner ur mitt liv. Vi har stått varandra så nära, men det verkar som navelsträngen har bytts mot tabletter och annan skit.

              

Det var inte så jag tänkte att mitt liv skulle se ut när jag var mindre och lekte med mina dockor. Då var det så lätt att våga drömma och titta framåt, men idag så vågar jag inte ens tänka på morgondagen. Nätterna är så långa, jag har svårt för att somna och när jag vaknar på morgnarna så finns det fullt med hår på min kudde. När jag ser mig i spegeln är mina ögon ledsna och klumpen i halsen har blivit min bästa vän. Jag måste vara fru, mamma, vän och allt annat men jag vill bara vara Paula många gånger. Jag vill vara där för Markus, vara hans mamma, gå ut och ta en fika som vi gjorde förr. Att ligga bredvid honom i hans säng och prata om vad som hänt på skolan, för det tycker han om. Men tyvärr så har han fått klara sig utan allt det där, för hans mamma är så upptagen med hans bröder. Jag lovar dig Markus att mamma skall bli bättre på det som vi hade en gång i tiden.

              

Jag vet att jag är överbeskyddande när det gäller dig, men mamma har berättat för dig varför. Jag är så stolt att få vara din mamma, du har fått klara dig själv så många gånger. Du är så duktig i skolan. Så snäll och rättvis mot din omgivning. Jag älskar dig gubben och du är inte mindre värd än dina bröder, du är bara så duktig på allt du gör så mamma känner att du klarar det. Men du är också en människa som behöver en mamma som finns där för dig, förlåt mig.
Nej, nu kan jag inte skriva mer, jag kan knappt se tangentbordet för mina tårar hindrar mig.

Önskar er alla där ute en trevlig Söndag.

Kram/Paula.

 

 

Söndagen den 25 september 2011 kl. 12:43

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [7] Kommentera detta inlägg

 

Mina tankar går

till en mamma som begravde sin son idag. Han var bara 15 år gammal och knarket tog hans liv. Knark är som Cancer, tycker jag. Skillnaden är att Cancer får man och Knark köper man. Fy vad jag hatar knark. Det bara påminner mig om att det en vacker dag är min tur att välja Blommor och Kista. Har försökt att få tag i min son i tre dagar nu, men han svarar inte. Varje gång sa jag till mig själv, -nu kommer jag inte att rinte ringa mer, men jag kan inte låta bli. Jag har mått så fruktansvärt dåligt, har haft ont i magen och svårt att sova. När jag väl har somnat så har jag sovit oroligt.

      

Varför tror jag att han knarkar igen? Jo, han har samma beteende som han hade då. Han svarar inte när jag ringer och när han väl ringer då undrar han om jag kan föra över pengar eller ladda hans mobil. Han frågar inte längre hur vi har det. Idag när han ringde så tyckte jag att han var väldigt "speedad" i rösten. Han ljög också för mig och sa att han hade haft så mycket med jobbet och att betala räkningar osv, så han har inte haft tid att ringa mig. Fast jag vet att han har inte ens varit på jobbet på hela veckan förrän idag.

Ja, jag har sådan ångest. Varje gång det ringer på dörren eller i telefonen, så får jag ont i magen, för jag tror att nu har det hänt någonting. Han bor bara tre eller fyra timmar härifrån och han har sagt att han skulle komma och hälsa på oss, men det har han inte gjort än.

Ja nu bor det en sur-kärring i mig. Jag är arg, besviken, hatisk och Gud vet vad. Det bara kryper i mig. Jag frågade honom idag om det var någonting? -Nej, mamma! svarade han, du vet att vi kan prata om allt och hade det varit något så hade jag berättat det. Ja, så sa han sist också när jag frågade. Så jag har väldigt svårt att tro att han är "ren" idag. Jag hoppas verklingen att min mamma-känsla har fel denna gången. För jag vet inte hur mycket mer jag klarar av.

       

Ja, vems begravning kommer att bli den första?  Min, Theos eller hans storebrors?  Dom frågorna kommer ofta i mitt huvud och jag orkar snart inte längre.

Markus satt med i bilen när hans bror ringde. Jag tittade på honom och han såg så ledsen ut. Han bara lutade sig bakåt och drog "kepan" över ansiktet. Han ser hur jag mår och idag var hans klasskompis på begravning av sin bror. Kanske tänkte även Markus  på samma sak som jag. Markus orkar inte att prata om vad han tror, han är bara ledsen och tyst.

Hela familjen blir ju drabbad, men fattar storebror det? Nej, jag tror inte att han en gång har försökt att tänka sig i i hur mycket han sårar och oroar oss. En kärlek från en mamma verkar inte vara tillräckligt för att göra sina  barn friska. Jag har velat gråta, men jag orkar inte ens det. Varför gör det så himla ont att gråta. Mina tårar har runnit ganska mycket dom senaste åren och det blir inte bättre hellre. Men det kunde vara skönt om man fick gråta och lätta lite på trycket.

Mitt barn eller mina barn, som om det inte var tillräckligt med en. Jag har två att vara orolig över, när får man må bra? Vad har jag gjort eftersom det blev så fel? Hur skall jag göra för att det skall bli bra igen? Jag vet inte, för ju mer jag vänder och vrider så vet jag ändå inte. Jag önskar att mina barn fick vara friska och att vi kunde leva ett liv istället för det som vi lever nu. Det är ingen tröst heller att veta att många där ute kämper som jag gör, för detta är min kamp. Dom säger att man inte får mer än man tål. Men snälla, jag vill inte ha mer nu, det räcker och jag tål inget mer. Jag är så bräcklig.

       

Ja Theo hur har han det? Han krampar och han biter sig själv i sina små händer. Fröken har varit här både igår och idag, han verkar gillar henne. Det är så skönt att han trivs med henne, det värmer våra hjärtan att se.

Dom tog en promenad till dagis igår och Tommy var med. Theo åt "mellis" där och sen kom dom hem igen. Han skall gå dit varje dag och hälsa på, så han bekantar sig med dom andra barnen. Idag gick dom inte dit för dom hade ringt från dagis och sagt att det var 24 barn där. Då sa jag och Tommy ifrån, för det hade blivit för mycket för Theo. Han har varit väldigt trött också och han har sovit två gånger idag på dagen. Men jag är så glad när Theo får skratta, då glömmer jag allt annat.

För att prata om att glömma, igår stod jag ivägen för Theo och jag lovar att han sa -akta! Jag sa -Tommy, hörde du det? han sa AKTA! -Ja, svarade han. Jag flyttade på mig och så "gick" han till sin favorit plats bakom soffan till det stora fönstret. Oj, vilken lycka. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad av att höra ordet akta. Helt underbart och jag sa tyst för mig själv resten av dagen, akta, akta, akta.

Önskar er alla där ute en trevlig kväll/natt.

Kram/Paula

 

Fredagen den 23 september 2011 kl. 23:54

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [6] Kommentera detta inlägg

 

En riktig höst dag.

Tråkigt regn, blåst och mörker, ja en sådan dag som man inte vill kliva ur sängen. Igår var vi på "habben" och träffade en sköterska för vi skulle väga Theo. Han hade inte gått upp så mycket sedan sist, men vi är så otrolig glada att lilleman inte har gått ner i vikt. Theo bojkottar nu allt som är burk mat och det med all rätt, så nu lagar jag all mat till honom. Den är ju passerad eller har väldigt små bitar så han inte sätter i halsen. Han uppskattar verkligen min mat och det är jag väldigt glad över. Theo både gillar och äter mammas mat. Jag trodde att det bara var jag här hemma som var kinkig när det gäller mat, men det finns fler minsann.

             

Efter att vi vägt Theo, träffade vi Kuratorn och Psykologen. Det var första gången dom träffade honom. Psykologen hade svårt att koncentrera sig, hon bara tittade på Theo och tyckte att han var så otroligt söt, fast han skrek en hel del därinne. Vi gick igenom lite saker som vi har önskemål om och hans filmning blir den sista Oktober. Det känns så långt fram, men det var bara då som hela Teamet kunde närvara. Det är inte så mycket mer vi kan göra än att vänta.

Som vanligt mådde jag inte så bra när vi körde därifrån. Av en konstig anledning så vänjer man sig aldrig vid att det är så vår verklighet ser ut nu. Ibland undrar jag, kommer det alltid att vara så? Kommer den hemska känslan att försvinna någon gång? Även på det kan jag bara vänta och se.

            

Igår kom Theos "fröken", hon skulle varit här 12:30 men vi var kvar i Ängelholm till kvart över tolv. Sen skulle vi mata Theo, lägga ner honom och även vi skulle hinna få i oss lite mat. Men jag vågade inte ringa dagis och säga att hon kunde komma vid Två tiden istället. Ja, det var lite fegt, men man har hela tiden lite dåligt samvete. Nu hade dom ju bestämt att hon skulle vara här vid en viss tid och så kommer jag och ändrar på det hela. Det resulterade att Tommy fick ringa och sen stressade jag som en tok här hemma så vi skulle hinna med allt innan hon dök upp.

Psykologen märkte att jag var väldigt upp i varv, hon sa -Paula stressa inte, det är faktiskt Theo som är viktigast här. Hon har rätt, men att skita i andra som hon säger att vi ska göra, det känns inte så bra heller. Min tid är inte mer viktig än någon annans. Men det gick bra, hon kom vid två tiden och Tommy fick väcka upp Theo och det tog ett tag innan han släppte loss.

När vi hade lagt ner Theo på kvällen, åkte vi in till Väla för att köpa tränings kläder till Markus, för han var i stort behov av sådana. Min svägerska och hennes dotter åkte med oss dit och vi hade det riktigt trevligt. Hon ställde en väldigt bra fråga till oss som jag inte kan komma ihåg att någon annan har frågat tidigare. Men vi själva har tänkt mycket på det. -Hur känns att ha en främmande människa hemma hos er? Ja, hur känns det? Det är samma där, jag tror aldrig att man kommer att vänja sig vid det. Det blir lätt stelt och konstigt även om jag är "van" att ragga upp folk på lekparker och bjuda hem dom. Det vi gör är ju för Theo.

            

Hur vi känner och hur vi önskar att våra liv skulle se ut, det är tyvärr bara att glömma. För så länge Theo finns hos oss, så kommer vi att bita ihop och hjälpa honom med allt han behöver.

När vi skjutsade hem dom senare på kvällen, så följde vi med in. Det var väldigt trevligt att bara få sitta ner och prata om allt och inget.

Idag skall vi tvätta, tråkigt med det behövs. Annars gör vi som alla andra dagar och hoppas på en "Theo mår bra" dag.

Önskar er alla där ute en trevlig dag!

Kram/Paula

 

Onsdagen den 21 september 2011 kl. 12:39

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Det finns inte så mycket

dåligt att skriva om idag. Men det är viktigt att skriva ner även dom bra dagarna så när det är som mest jobbigt, så kan man läsa här och få styrka att kämpa vidare.

            

Idag har det varit en riktigt bra dag med mycket skratt, frisk luft och solen som värmde skönt. Jag har länge surrat om att jag vill gå till skogen och plocka kantareller, men det är svårt med Theo i rullstolen. Ibland ger man upp för snabbt, men idag var det så fint väder så jag sa till Tommy att vi kunde gå ut och se om vi hittade någon svamp. Vi klädde på oss och tog med Theo på ett äventyr i skogen. Vi hämtade upp Tommys morbror som visade oss hur mycket kantareller han hade i sin skog. Wow vilken lycka, jag var glad och Theo var glad. Tommy måste ha trott att jag var helt från vettet när jag bara skrek -Tommy, titta, titta!! 

             

Så många kantareller har jag aldrig sett på en gång. Theo åkte i sin rullstol och han måste ha trott att han var på Liseberg, för det var backe upp och backe ner, ett billigt åk var det i alla fall. När det inte gick att köra stolen längre, parkerade Tommy den i skogen och bar Theo. Han fick se granar, känna doften av mossa och busa med sin pappa medans mamma hade fullt upp att med rumpan i vädret plocka "skogens guld". Jag är så himla glad idag, åh vilken underbar dag vi har haft. Fast kramperna var med oss i skogen så var dom inte så många.

      

På väg hem stannade vi till hos Tommys moster och fick gofika!

Imorgon skall Theo vägas och mätas och dagis fröken skall komma hit. Jag hoppas att vi har det lika trevligt imorgon med.

Önskar er alla en trevlig kväll!

Kram/Paula

 

Måndagen den 19 september 2011 kl. 22:42

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Stort tack till er alla....

 som hört av er för att kolla hur det var med Theo. Jag är så glad att många fler har hittat hit. Det är jätte jobbigt och vår vardag är fylld av oro. Ni som läser och lämnar kommentarer det är ni som hjälper oss att kämpa vidare. Så vi är otroligt tacksamma för er omtanke.

Det var bestämt att Theos fröken skulle komma hit i Fredags men jag märket tidigt på morgonen att det inte var så bra med Theo. Så jag och Tommy diskuterde vad vi skulle göra och vi kom fram till att vi skulle ringa Dagis och tala om för dom att fröken inte skulle komma hit. Theo fick över 20 kramper bara på förmiddagen och han var jätte trött. Han orkade inte mer, vår lillgubbe var helt slut. Så han låg mellan mig och Tommy och bara tog det lugnt.

            

Jag hade bestämt att jag skulle ha en städ dag men så viktigt var det ju inte. Vi gjorde ingenting utan var bara med Theo och jag hoppas verklingen att han kände vår kärlek och närhet. På eftermiddagen hade vi tvätt tid men även det fick vara till annan dag. Det finns ingenting som är viktigare än Theo och hans bröder.

Senare på eftermiddagen tog Tommy ut Theo i bilen och åkte en sväng. Ni som har följt med oss från början av vår resa så vet ni att det är det bästa Theo vet. Kramperna blev färre och färre men lillgubben var ändå jätte trött. Så det blev välling och den goa sängen för honom.

Igår var vi hemma hela dagen också, och nu sover han flera gånger och hans kramper är med honom hela tiden så han behöver ju mycket vila så han orkar att skratta.

Tommy sa idag -Paula jag är så glad att Theo skrattar igen. Det var ett tag då vi trodde att han hade glömt att skratta. Det är märkligt att vi ser så mycket när det gäller Theo, men på något vis så är man så otroligt rädd att prata om det. Men efter ett tag så brukar det inte vara tabu längre och då pratar vi om det som gör så fruktansvärt ont.

 

      

Förresten för att prata om Theos skratt så kan ni se en film som jag lade ut på YouTube igår. Ni kan söka på "Theo och hans storebror". Jag både skrattar och gråter när jag tittar på mina barn och när ni tittar, kan ni lägga märke till hans vänstra arm. Han har svårt att lyfta den när han vill ta hans bror i ansiktet.

Idag har Tommys moster och man varit här hos oss. Dom älskar Theo och Theo älskar dom. Dom är gamla och orkar inte så mycket, men dom är så glada när dom får träffa honom. När vi hade ätit middag körde vi till Missionshuset, det skulle bara vara en timme så Theo låg kvar hemma och sov och Markus var också hemma och spelade. Jag sa till Markus att vi skulle komma hem vid tre tiden, vi åkte dit strax innan två. Klockan blev över tre, men Markus hade inte ringt oss, så jag ringde honom och kollade läget. Markus sa -Mamma, Theo sover än. -Va!? svarade jag, men har du varit där och kollat honom? -Ja, mamma han andas men han har sovit sedan halv ett. Oj, vad mitt hjärta bankade när vi körde hem. Jag ringde igen och kollade med Markus. -Men mamma, sa han, du har nyss ringt! -ja jag vet sa jag, men i bakgrunden hörde jag Theos röst. Jag tror inte jag blivit så där glad, sedan dom föddes. Vilken lycka, mitt/vårt barn lever, men mina ben och händer skakade som ett höst löv. Åh, mitt älskade barn lät i bakgrunden. Jag tror att vi var hemma på tio minuter, tur att det inte fanns Poliser ute på vägen och att det inte är någon polis som läser Theos blogg för jag kan lova er att det gick fort.

Att se Markus komma med Theo i sin famn, det går inte att beskriva lyckan att se dom. Det väckte massor med känslor om allt som hände när Theo blev medvetslös och hans lilla huvud bara hängde bakåt. Jag hatar Theos sjukdom, jag vet att hat är ett starkt ord men jag hatar den och jag står för det. Sen att jag måste leva med den är en helt annan sak. Nu sover lille killen igen, Markus spelar än och Tommy sitter med sin telefon. Jag skriver av mig och är så tacksam att vi har vår lilla familj och att dagen har varit lugnt förutom att Theo skrämde skiten av oss när han sov i mer än tre timmar.

            

Önskar er alla en trevlig kväll och tusen tack än en gång

Kram/Paula

 

Söndagen den 18 september 2011 kl. 21:55

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

-Förlåt mig.

 Tänk om du kunde berätta för mamma när du tycker att det är bra, tänk om du kunde säga ifrån när du känner att du inte orkar mer. Theo, det gör så ont i mammas hjärta att se när du krampar så mycket så att du blir helt slut och inte kan komma till ro.

Förlåt mig mitt älskade barn för att jag inte kan förstå dig alla gånger. Men mamma vill bara att du skall få träffa andra barn och leka med andra i den mån du kan. Förlåt Theo att jag blir trött ibland, förlåt mig för alla tårar som rinner nerför mina kinder och du inte förstår varför. Tänk om den kärlek jag känner för dig kunde bota dig och göra dig till ett friskt barn så du kunde leka, springa och prata utan att skrika och krampa. Tänk mitt barn vilken glad liten kille du skulle ha varit.

           

 Mamma mår inte så bra idag, jag mår dåligt när du mår dåligt en mammas kärlek till sitt barn är så stark och i min värld så skulle alla barn ha det bra. Varför lilleman gick allt så fel? Idag har mamma en enorm skuldkänsla för att jag tog dig till dagis igår. Men jag vill ju bara att du skall komma hemifrån och träffa andra vänner och le när du ser att dom leker. Men till vilket pris? Förlåt mig gubben min det har jag sagt hela förmiddagen, men förstår du mamma? Det är inte för att vi vill bli fria från dig, det är bara för att vi kämpar för att du skall vara så lik andra barn som möjligt.

 Theo, mamma ångrar inte en sekund att jag blev med barn. Mamma och pappa gjorde dig av ren kärlek, åh om du kunde känna hur mycket vi älskar dig gubben min. Mamma önskar att det fanns en bok som jag kunde öppna och där jag skulle hitta allt som var rätt och fel att göra, jag vill inte såra dig, jag vill se dig skratta, kramas och le som bara du kan. När du ler och tittar på mamma med dina glansiga ögon som Markus bruka säga, då glömmer jag allt det jobbiga vi har varit med om. Det är något i din blick som inte går att sätta ord på, den är så sagolik, det är vår sannsaga där jag inte kan se något ont eller elakt, åh Theo vad mamma älskar dig.

 Du har lärt mig så otroligt mycket och du har bara varit med oss i 4 år. Nu sover du lugnt och jag hoppas att alla kramper är borta när du vaknar. 

            

-Snälla Gud låt Theo få vara barn, leka springa och prata. Låt hans ord komma från hans mun, snälla, snälla jag ber dig. Jag är så trött på att torka mina tårar, så trött på att känna klumpen i halsen, låt mig få höra mitt barn säga mamma, jag ber inte om att vinna något lottari bara att få höra mitt barns röst. Jag ber dig också att människor där ute inte tittar snett på honom eller på oss och att folk skall förstå bättre och vara mer medmänniskor. Är det för mycket begärt?

Varför varför????? det kommer jag kanske aldrig att få något svar på.

Älskar dig min Theo och jag hoppas från djupet av mitt hjärta att du kan känna och veta att jag gör det.

Puss min prins

 

Fredagen den 16 september 2011 kl. 11:54

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Inskolning

Idag var vi på dagis med Theo. Klockan halv ett skulle vi vara på plats. Jag packade en påse med lite extra kläder som han kan ha där. På vägen dit stannade vi i affären och köpte en ny haklapp och lite underlägg som dom behöver när dom skall byta blöja på honom. Vi hade en ny blöjpåse med oss också. Vi vill inte riskera att Theo blir smittad och sjuk.

När vi kom dit, var dom andra barnen på väg ut för att leka. Dom är i samma ålder som Theo, men några lite yngre. Dom tittade på honom med stora ögon. men var jätte försiktiga. En liten kille kom fram och ville hjälpa mig att styra Theos rullstol, så gulligt. Theo var med sin nya fröken och jag tror att det var kärlek vid första ögonkastet. Fast jag tror att det skiljer ganska många år mellan dom.Men hon är blond och det säger ju en del.

             

Efter ett tag undrade hon om det var ok att vi gick ut. Självklart gick det bra eftersom det slutat att regna också. Vi gick ut en stund, men dagiset är inte helt klart, så det är mycket byggarbete kvar. Därför blir det en hel del ljud från maskiner så vi gick in igen. Golvet där inne var ganska smutsigt för byggnadsarbetarna gå in och ut. Eftersom Theo inte kan gå utan hasar fram på golvet, så kände jag ganska snabbt att han inte skall vara där så länge det är så rörigt.

Jag berättade för en av fröknarna, hur jag kände mig och min oro för att Theo skall bli sjuk. Hon förstod min oro och hade själv tänkt på att det kanske var lite tidigt för honom att komma dit. Hon gick ut och ringde rektorn och berättade för henne vad vi hade pratat om. Dom kom fram till att den fröken som jobbar med Theo på dagis skall komma hem till oss och vara med honom tills dagiset är färdigt. Wow, det värmde i mitt hjärta att dom kunde tänka sig att göra en sådan sak. Det är vi inte precis bortskämda med. Så imorgon klockan halv ett kommer hon hit. För att Theo inte skall glömma sitt dagis, så har vi kommit överens om att dom skall ta en promenad dit varje dag och då får han träffa dom andra barnen en stund. Det finns inga ord som kan beskriva hur glad jag är efter det bemötandet.

             

Ikväll har Theos kusin varit här med oss. Theo var väldigt glad för han gillar honom. Han följde varje steg han tog med ögonen. Så idag har det varit en bra dag. Jag har tom putsat fönster. Jag hoppas att vi kommer att få många sådana dagar framöver, för det är vi värda.

Nu önskar jag er alla därute en god natt.

Kram Paula

 

Torsdagen den 15 september 2011 kl. 22:51

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [8] Kommentera detta inlägg

 

Vad förväntar man sig av livet...

ja, det är inte lätt att veta. Men jag tror att dom flesta människor vill ha ett bra liv. En underbar prins eller prinsessa vid sin sida, duktiga och friska barn, pengar så att man kan klara sig, ett fint hus, kanske med pool, att kunna resa och köpa vad man vill utan att man behöver tänka på om det finns pengar kvar till räkningar. Ja, allt det där har även jag drömt om och att mitt liv skulle se ut så. Men så är det, eller blev det inte. Jo, en underbar man har jag ju. Men allt det andra det få jag bara drömma om, nu vill jag bara att våra barn skall vara friska och att jag och Tommy också får vara friska så vi kan finnas här för mina barn och vårt barn. Nu tänker jag inte på hus med pool eller några dyra resor till varmare länder.

             

Igår gjorde jag min Mammografi, så massor med tankar snurrar i huvudet igen. Jag hoppas att det kommer att gå bra och att det inte finns något konstigt där, för min mamma dog av bröst Cancer. Några vänner till mig och några som skrivit bloggar som jag läst har också förlorat kampen mot Cancer. Så jag ber till Gud att jag kommer få ett positivt svar.

Nu måste jag berätta en sak för er.  För några månader sen var det en mamma som hade läst Theos blogg,  och ville komma i kontakt med oss. Hon skrev hennes namn och sa att hon även finns på Facebook. Det var inte så lätt, för när jag skrev hennes namn fick jag fram mängder av träffar. Ja, vad gör Paula? Jag ville ju verkligen komma i kontakt med henne så jag skrev samma meddelande till alla med samma namn. Till slut var det "rätt" person som svarade och sen dess har vi även pratat i telefon, för vi har en del att prata om. Men så igår fick jag ett trevligt meddelande från en av dom andra kvinnorna som jag också hade skrivit till. Jag vet inte varför, men jag kände en enorm värme och glädje när jag läste hennes meddelande. Jag tror att det finns en mening med allt, så nu hoppas jag att vi fortsätter hålla kontakten med varandra. Helt otroligt hur man kan känna så när man aldrig har träffats, men jag är ju känd för att bli vän med alla och att bara gå fram och börja prata med folk. Det kanske beror på vad mitt hårda liv har lärt mig, att vi inte har någon tid att förlora, den är alldeles för kort för att inte leva medan vi kan.

             

Idag skall vi gå på dagis för vår lilleman skall börja sin inskolning. Jag hoppas att det går bra och att Theo kommer att trivs där och att dom andra barnen är snälla mot honom.

Sköterskan från "Habben" har ringt flera gånger för att kolla hur det går med Theos matintag och igår ringde även Dietisten och kollade hur det går. Vi kommer att få en tid hos henne så vi kan diskutera vad vi skall göra om Theo inte går upp i vikt och då nämde hon även en "knapp" i hans mage som ett alternativ.

Mats tittade in och åt middag med oss igår kväll, det är alltid trevligt med lite sällskap.

Oj, det är så mycket nu igen med många nya människor som vi kommer att träffa ofta. Det är bland annat det som är jobbigt med att ha ett sjukt barn, man har ingenting privat. Allt skall pratas om och dom kommer hit till vår hem. Missförstå mig inte nu, självklart vill vi ha all hjälp vi kan få till Theo, men jag saknar att ha ett hem som bara är vårt och utan att en massa främmande människor kommer hit. Jag trånar efter ett vanligt "Svensson liv".

            

Jag vill ha en hel dag utan rädsla och oro, jag vill vakna utan att behöva ha en "kramplista" som skall fyllas i. Vad konstigt det har blivit, från ett hus med pool då och nu en önskan till ett liv utan Sprutor, Sonder, kramper, snabb andning och skrik, åh så lätt allt kan förändras. Nu försöker jag lära mig att ta en dag i taget och att kunna njuta av livet utan att vara orolig, det är det jag kämpar med nu.

Jag önskar er alla där ute en trevlig dag.

Kram/Paula

 

Torsdagen den 15 september 2011 kl. 10:12

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [4] Kommentera detta inlägg

 

Jag vill inte känna

oro, jag vill inte känna rädsla, jag vill inte ligga vaken om nätterna, jag vill bara vara mamma. En mamma som njuter, en mamma som ler, en mamma som är glad och ler med hela ansiktet. En mamma som tar sitt barn till badhuset och ser hur han njuter, en mamma som längtar att få se Theo springa mot mig. Men jag får leva allt detta i mina drömmar och många gånger vaknar jag med ett leende på läpparna, som väldigt snabbt förvandlas till tårar.

           

Idag ringde jag till "habben" och pratade, det är så att Theo inte äter som han skall och han sov två gånger idag. Vi blir jätte oroliga när Theo sover så mycket. Dom tyckte att vi skulle åka in om vi fortfarande var oroliga för Theo. Visst, dom var jätte vänliga och det var ett bra svar, men jag som mamma ville hellre ha något annat svar. Om ni frågar mig vilket svar jag vill höra ifrån dom så vet jag inte, men inte bara åk in om ni är oroliga. Jo, nu kom jag på vad jag skulle vilja höra. -Paula, Theo är sjuk och det är helt normalt att det blir så ibland.

-Att han vägrar äta, det går över, bli inte orolig nu. Men hade det hjälpt? Nej det tror jag inte, men kanske det vore skönt att få höra det någon gång. Många gånger känns det som att folk undviker att ta upp det.

             

Theo och vi har varit på möte i det nya dagiset där han skall börja sin inskolning på Torsdag. Det är ett helt nybyggt dagis som faktiskt öppnade idag. Det är väldigt fint och åh så glad jag blev när jag såg att Theo hade en egen hylla, han var som ett av dom andra barnen. Vi träffade två av personalen och även rektorn. Dom var väldigt trevliga, så jag hoppas verkligen att lilleman kommer att trivas där.

             

Helgen har varit bra, vi har handlat och i Fredags var vi med två vänner i Ängelholm på en super mysig restaurang. Den hette "baratapas" och det var det också, mm det kändes ett tag som att jag var hemma i Portugal, super god mat. I Lördags var vi på bio med samma vänner och tittade på "Järgarna 2". Den var faktiskt bra fast jag var lite tveksam först. Markus var hemma med Theo, för vi hade lagt ner honom innan vi åkte och mobiltelefonen är alltid i min hand när jag inte är nära Theo. Jag har svårt att lägga den ifrån mig och den skall alltid vara laddad. Men allt hade gått bra och Theo hade sovit hela tiden vi var borta. Det var inte förrän vi kom hem som han vaknade till, så det var ju skönt.

Vi vet att vi behöver komma ut och göra något för oss själva, men det är inte så lätt att lämna oron hemma och bara gå. Den finns där hela tiden.

Imorgon står det inget i almanackan, så vi hoppas få en lugn dag och att Theo mår bra. 

Önskar er alla en skön natt.

Kram Paula

 

Måndagen den 12 september 2011 kl. 23:27

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Mitt hjärta är ledset!

I dag har vi äntligen fått internet här hemma, inte en dag för tidigt. Men som man brukar säga, bättre sent än aldrig. Ja, nu har vi kommit i ordning här hemma och rutinerna är som vanligt, det rullar på.

      

Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att skriva blogg idag. Det är ganska mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Vi har besökt Barn-Habiliteringen i Ängelholm och där träffade vi en Psykolog och en Kurator. Dom vill ju veta lite om Theo innan han skall träffa dom. Nästa gång skall Theo filmas och då får vi sitta i ett annat rum och titta in genom ett fönster. När dom tittat på filmen, skall dom få bättre kunskap om vilka insatser som sen skall sättas in.

Igår var vi i Helsingborg och träffade en underbar läkare som hade sällskap av en som jobbar på "Habben" i Ängelholm och en annan läkare. Barnläkaren var super trevlig och vänlig, hon tittade på Theo, vägde honom och mätte både huvudet och hans längd. Hon tittade i hans hals och kände på hans muskler och tyvärr så har dom blivit svagare. Han har inte växt så mycket heller och han går inte upp i vikt som han skall heller.

Jag frågade henne om hans hårväxt, för jag har aldrig sett en så liten kropp med så mycket hår. Hon sa att det kunde bero på en av hans mediciner, så nu vet vi kanske varför det ser ut som det gör.

                                                

Hon är orolig över att han har så många kramper och vill veta varför. Därför skall hon prata med Lunds sjukhus där hon också jobbar och lägga in Theo där så att dom kan filma honom under ett dygn och kanske dom förstår honom bättre. Det finns tydligen en väldigt duktig läkare som är specialist på Epilepsi som jobbar där. Vi får veta lite mer om det framöver. Det skall öven kopplas in en Logoped och en Dietist för att följa upp om Theo går upp i vikt för annars skall vi titta lite närmare på en eventuell knapp i magen.

Hon höjde dosen av en Epilepsi medicin så idag har lilleman varit väldigt trött. Hoppas att det går över när hans lilla kropp har vänjt sig.

Ja, vad sa dom mer? Massor, men allt finns som i en virvel i min hjärna. Ja, hon tyckte också att Theo darrar och är väldigt skakis så hon kan inte fatta hur sjukgymnasten i

Ö-vik lovat att Theo kommer att kunna gå. Hon sa att dom skall hjälpa Theo och oss med allt han behöver, men hon vet inte om det kommer att hjälpa honom så att han kan gå. Hon tyckte också att han ligger väldigt långt bak i utvecklingen. Så jag undrade om dom kunde göra en ny utvecklings bedömning på honom och det skulle dom fixa. Inte för att det betyder så mycket, men det kan vara intressant att veta om det skiljer sig något från den första han gjorde.

              

Jag märkte idag att jag tittade på Theo med samma ögon som jag gjorde för två år sedan. Hur länge kommer vi att ha vår lille prins kvar hos oss ??? Det gör så ont i mig så jag vet inte var jag skall ta vägen. Men jag har aldrig träffat en så go kille i hela mitt liv, hans kärlek till oss går inte att beskriva i ord. Hur han tittar på oss och hur han kramar om oss med hans små händer åt "fel" håll och hans otroliga smile. Han har blivit en riktig Iphone nörd, han älskar nämligen att titta på filmer som vi spelat in där, såå himla go kille. Ibland när man är som mest trött och vill ge upp allting och han tittar på en, då får man en kick utan like. Det går inte att sätta fingret på vad det är, men det är Theo.

                                

Jag har haft väldigt svårt att komma honom nära, för att jag har varit så otroligt rädd att förlora honom. Det är inte så lätt att skriva eller prata om det, för min rädsla har tagit över att jag har kunnat njuta av närheten till mitt barn. Men nu har jag tagit upp det även här nere i Skåne för där uppe har dom inte gjort något åt saken. Men nu skall dom hjälpa mig med det och det känns så himla skönt att kunde våga älska utan rädsla. Jag fick veta att jag inte var ensam om det, för det finns många mammor och pappor som reagerar på samma sätt. Skönt att veta att man inte är knäpp och dum för att man inte vågar ge allt man har på grund av rädsla.

             

Markus kom hem igår kväll efter att han har varit i Bryssel sen i Söndags. Han var där på en skolresa, men det är skönt att ha honom hemma igen. Fast vi har haft våra dunster här hemma, men vi har gråtit och pratat ut, så nu är det bra igen. Det är inte alltid så lätt när det är massor av hormoner som kryper i hans kropp och jag har massor av oro över hans bröder. Men Markus är en väldigt förståndig kille som man kan resonera och prata om allt med.

Så nu kommer ni att kunna följa oss på vår resa igen. Jag vet inte om jag kommer att bli den bästa guiden på resan, men det är vår verklighet.

Önskar er alla en trevlig kväll

Kram/Paula

 

Torsdagen den 8 september 2011 kl. 23:25

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [4] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238