Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Jag ville bry mig

vara arg, glad, ledsen men jag kunde inte, jag var död inombords, insidan av mig var helt tom. Jag önskade att det fanns ett botemedel så att jag kunde känna mig levande, kunde gråta, älska mina nära och kära, men tyvärr finns det inte. Jag hade svårt att sova och varje gång jag lyckades somna så drömde jag två olika drömmar. Den ene handlar om Theo som springer på en gräsmatta mot oss och den andra som kommit nu på senare tid är också om Theo som sitter på golvet och tar en pläd över huvudet men lyfter på den och säger "Tittut mamma" . Det tar så otroligt mycket energi från mej, men samtidigt är jag så glad för i drömmarna är Theo frisk och jag är mamma till ett friskt barn. Inga "Habb-kontakter, inga läkare som ringer, inga DNA-prover, ingen medicin, inget skrik, inga kramper, inga sömnlösa nätter, jag är "bara" mamma. 

Jag har fått mycket samtal och haft turen att få träffa en underbar kurator och läkare. Efter många månader så har första tåren kommit. Det var i bilen på vägen hem där jag satt och lyssnade på en Portugisisk låt. Jag kände mig så levande för första gången på jätte länge så kunde jag gråta. Jag är långt ifrån läkt men jag har kunnat gråta igen och det är alltid en början.

                            

Sen har vi varit nere i Skåne och jag har fått träffa mina barn, jag känner mig inte hel utan mina barn nära mig. Först åkte vi till min äldsta son. Vi bokade ett hotel så vi kunde sova över och på kvällen åt vi middag med honom och hans tjej. Vilken tjej, jag gillar henne jätte mycket, en tjej med båda fötterna på jorden och nu hoppas jag bara att han är rädd om henne.

Vi tittade på hans lägenhet och den var jätte fin, men köksskåpen var tomma. Så på kvällen innan vi åkte till vårt hotell  åkte vi till en affär där jag storhandlade åt honom. Det känns skönt att åka vidare och veta att han har massor med mat hemma.

Dagen efter var det dags att åka till Markus. Det följde en kompis till honom med från Ö-vik som bodde där under påsklovet . Även  Markus hade ganska tomt i hyllorna, så vi åkte och storhandlade till honom med.

Vi hade tur med vädret, det var nämligen kanonväder hela tiden medan vi var där nere. Vi träffade inte så många vänner denna gången för vi hade fullt upp med allt annat. Ja, lilleman skall bli Skåning, f.o.m 1 augusti så kommer vi att bo i Skåne.  Vi har hittat en lägenhet, en 4a på 114 kvm. I Lördags var vi och tittade och vi bestämde oss för att ta den, för det finns inte så många lediga lägenheter. Igår morse  var jag och sa upp vår lägenhet och vårt internet. Jag ringde även till Barn-Habben där nere i skåne så nu känner jag mig lättad att det är gjort. Kanske det är bra ändå att ta tag i det hela nu när man inte känner så mycket. För det var inte svårt alls att skriva under och det har ändå varit mitt och barnens hem sedan 1996.

                          

Tommy lämnade Theo på dagis och hämtade honom också igår, men idag var jag där. Det var nästan så att en tår ville rinna ner för min kind, jag som var så emot att lämna Theo där och nu gillar jag det så mycket. En kanon liten grupp och underbara fröknar som jag kommer att sakna jätte mycket. Jag bara hoppas att Theo får det lika bra där nere.

Jag har inte någon från familjen eller några vänner där förutom Theo och Markus men jag är inte orolig för det, men det kan vara ganska jobbigt i början. Här uppe kan jag bara ringa till "Barn" eller komma in på Apoteketet och dom känner igen mig, eller om något skall fixas här hemma så kan jag bara ringa och ordna det, men det kommer att ta ett tag innan jag kan allt lika bra i Skåne. Men det får vi ta då, det kan vara skönt att slippa all kontroll också.

Theos läkare ringde mig två gånger när vi var nere och hon berättade lite vad Genetikern hade skrivit till henne. Jag kommer bara ihåg att hon nämde "Angelmans syndrom" sen stängde jag av igen och kommer inte ihåg så mycket mer. Men hon hade också skickat en Remiss till Umeå så att vi skulle åka dit med Theo för att han skulle träffa en Barnneurolog där och hon skulle visst vara den bästa i Sverige enligt vår läkare. Men vi har fått en tid nu på Fredag då vi skall dit och prata med henne och då kommer Tommy att vara med.

            

I Torsdags fyllde Markus 17 år, usch vad tiden går fort. Jag har inte så mycket minnen kvar, men den bilden när dom lade honom på min mage när han var nyfödd kommer jag så väl ihåg. Vi firade honom med Tårta och lite presenter och på kvällen åkte vi ner till Helsingborg och åt god mat. 

Sen har jag och Tommy haft vår 5e bröllopsdag i Fredags. Då hade Markus Theo så att vi kunde vara själva och bara göra det vi önskade. Ja Tommy är en helt underbar man och jag har haft en sådan tur att han är just min man. Han kräver aldrig något, han finns där i alla väder och jag vet inte vad jag hade gjort utom honom. Jag vill bli frisk och jag vill ge min man och mina barn all kärlek som finns där i mig. Dom är mitt allt.

Det finns säkert mycket mer att skriva om, men jag orkar inte mer just nu.

Önskar en alla där ute en trevlig eftermiddag

Kram/Paula

 

Tisdagen den 3 maj 2011 kl. 16:13

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [3] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238