Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Grattis alla mammor där ute!

 Det har varit många tårar och mycket oro sen våra barn kom till oss. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan dom. Jag tycker att det är tråkigt att jag inte kan fira Morsdag tillsammans med alla mina barn och egentligen är det så många man saknar en sådan här dag. Min egen mamma, Theos farmor och så tänker jag på alla mammor som förlorat sina barn och alla barn som förlorat sina mammor. Vad konstigt livet är egentligen, vissa firar och andra gråter den här dagen. Vi har tänt ett ljus här hemma för dom som inte längre finns bland oss. 

             

Dom har ringt från Habiliteringen och berättat en jätte bra nyhet. Vi får ta med oss alla Theos hjälpmedel ner till Skåne. Det enda som vi skall lämna kvar är hans sittvagn, men det kan vi säkert ordna där också. Nu slipper vi att ansöka och vänta på att han skall få sina grejor när vi kommer dit och det känns så skönt. 

 

I Fredags var det sista parsamtalet innan vi flyttar. Det känns tråkigt att behöva lämna dom, för dom har varit trevliga och bra. Direkt efter samtalet åkte jag hem och lämnade Theo och Tommy för att stiga in i en annan bil och åka till en restaurang. Det var mina vänner som jag haft i många år som ordnat en trevlig avskedsmiddag för mig, en supergod buffé. Tyvärr kunde inte alla vara med för en var bortrest och en annan jobbade. Några som kom hade jag inte träffat på närmare två år, men vi hade ändå hur trevligt som helst. Tyvärr har jag inte lika mycket tid nu som då och det är alldeles för sällan man träffas. Jag kommer att sakna dom jätte mycket och dom kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Tack tjejer, för en underbar kväll.

 

Theo har börjat att äta lite bättre igen, så nu behöver vi inte vara rädda och oroliga mer. Vi har också fått ett brev från Umeå där dom skrev att dom tagit emot en remiss och att dom skall kalla oss dit innom två månader. Jag hoppas verkligen att vi hinner åka dit innan vi flyttar.

                        

En annan glad nyhet är att ett företag i Skåne hört av sig och vill att Tommy skall komma dit på en arbetsintervju den 8 Juni! Så nu hoppas jag verkligen att livet skall börja att rulla på, för uppförsbackar har vi haft så det räcker. 

 

Vädret idag är inte så bra, det är grått och regnigt. Vi har inget planerat förutom att gå på stan för att hämt Theos medicin och hämta min present som jag fått på Morsdag.

Jag har fått min "tjej" till slut, det blev en Kitchen Aid. Tusen tack gubben min och mina underbara barn, för en så fin present. 

 

Önskar er alla där ute en underbar Söndag.

Kram Paula.

 

Söndagen den 29 maj 2011 kl. 12:12

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Är det så man gör

på dagis? Tommy jobbar eftermiddags denna veckan så han lämnar Theo på dagis och jag hämtar.

            

Jag var ganska velig om jag skulle åka till sjukhuset och hälsa på min före detta granne. Jag var där både i Lördags och Söndags men trots att jag inte kan sluta att tänka på henne, så bestämde jag mig för att bara ta det lugnt och inte åka dit igår. Jag är rädd att det blir för mycket och att jag kommer att må sämre än jag redan gör.

Men någon vila blev det inte. Nej, hon som jobbar med Theo ringde mig kl 15:00 och sa att dom skulle ha ett möte så Rektor hade sagt till henne att hon skulle ringa mig och fråga om jag kunde hämta Theo innan halv fyra. Ja, vad skall man säga? Jag ringde Tommy och frågade om hon hade sagt något till honom när han lämnade Theo? -Nej, sa han. Ok, då var det bara att gå upp och hämta Theo. Tänk om jag hade åkt till sjukhuset som jag hade tänkte på morgonen, eller om jag var långt hem ifrån, vad hade dom gjort då? När jag kom upp för att hämta honom så undrade hon om jag ville höra en glad nyhet? -Klart jag vill, det finns inte så många sådana i mitt liv och man är inte direkt bortskämd med det. Så jag väntade entusiastiskt på att få höra vad det var. -Ja, Paula Theo har lekt helt själv idag och med en liten tjej som har rött hår. -Ok, sa jag. -Ja, jag satt med dom andra fröknarna och bara tittade på, fortsatte hon. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Är det så det går till på dagis? Skall inte fröknarna vara med barnen och som i Theos fall hjälpa honom med att träna och göra andra saker så att han kan utvecklas? Sen är jag så himla trött på att höra hur duktig han är på dagis, där kan han hämta bilen när hon säger till honom, han kan gå 4 steg, oj vad Theo är duktig där. Hemma frågar jag var pappa är och då vet han inte.

             

Härom dagen när jag hämtade honom, så kom det fram en kille (jag vet inte om han jobbar där eller inte) och sa åh, det är så tråkigt och synd att Theo inte kan prata. Jag undrar vem som har pratat med honom om min son.

Vi kom hem och tränade med bollen så då kom han på samspelet med att rulla bollen till mig och vi tränade också på att gå. Men sen blev Theo väldigt trött så han fick sova en stund.

På kvällen var det mycket mys och kramar. Vi satt länge i soffan innan det var dags att Theo skulle gå och lägga sig. Natten har varit lite orolig, men Theo är väldigt glad idag än så länge, så vi njuter för fullt av sådana dagar eller timmar.

Jag har varit hos läkare tidigt imorse och ikväll skall vi ha föräldra träff. Jag längtar dit, men jag tror tyvärr att detta är sista gången. Vi skall även fylla i Theos dagis ansökan och skicka ner till Skåne.

Idag står det regn och blåst på menyn, det är så trist.

Önskar er alla där ute en underbar dag.

Kram/Paula

 

Tisdagen den 24 maj 2011 kl. 11:32

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Vissa räknar ner dagarna

till det är dags att packa och åka till något varmare land, andra räknar dagarna som är kvar till dom får sina efterlängtade sommarlov, andra räknar dagarna till dom får sina löner, andra räknar dagarna till sin största dag, bröllopsdagen, andra räknar dagarna tills dom får träffa deras pojkvänner eller flickvänner, andra räknar dagar tills dom får veta vad deras barn lider av, och ganska många där ute räknar och kämpar för att får vara kvar på denna jorden med sina nära och kära. Det är så himla trist att fler och fler drabbas av denna hemska sjukdom.

Jag hälsade på en bekant igår som ligger på sjukhuset just nu och när jag skulle gå därifrån såg jag att i rummet  bredvid låg min före detta granne. Även hon har små barn, det är så trist och så plågsam att se hur hon har det. Jag HATAR den sjukdomen. Hon låg där alldeles själv och hon fick kämpa för att vi skulle höra vad hon sa. Hon var så svag och det var jätte jobbigt för mig att se henne där, men jag har lovat mig själv att jag skall gå och hälsa på henne idag igen, för hon skall inte behöva ligga där själv. Snabbt vrids tiden tillbaka till när min mamma var sjuk, men jag är så glad att hon inte behövde ha så ont.

             

Veckan som gick har det varit ganska mycket. Min bästa vän var här hos mig och Theo i Måndags, vi pratade och åt lunch tillsammans. Det är alltid lika trevligt att få träffa henne och jag kommer att sakna henne så otroligt mycket när vi har flyttat.

Jag har haft ett möte med FK och Tommy var med mig, skönt att ha honom med, för jag glömmer så lätt allt när det blir för mycket. Jag har haft samtal med min underbara kurator och vi har även haft parsamtal. Vi har varit och kollat tapeter igen men då klarade jag inte av att vara där så himla länge, så vi gör ett nytt försök till veckan.

Theo har varit på dagis som vanligt men han sov ganska mycket i Torsdag och i Fredags var han så trött så han var helt borta och dessutom äter han dåligt igen. Igår när Tommy pratade med Theo om att han måste äta annars blir det Sond igen så tänkte jag

-nej inte det igen. Snälla Theo var stark och kämpa på, ät pojken min, snälla! Vi har märkt att det är mer och mer jobbigt för honom att vara bland folk och se allt som rör sig. Han kämpar som bara den och blir alldeles svettig och spänner sin lilla kropp.

Min lilleman skulle inte vara sjuk, han skulle springa, leka, klättra, prata och bara få må gott. Hur, när och varför har allt blivit så tokigt ?

                       

Vi var hos Louise och hennes familj igår, för dom hade bjudit oss på middag, det var jätte trevligt. Theo satt hos Andreas och ville bita honom i hans haka. Theo stålade av värme och inte ens den kalla vinden kunde kyla ner den värme som man fick när man satt i samma rum som Theo. Det var länge sen jag sett honom så glad som igår, han älskar sin "tant" Louise och hennes familj. Deras son flög med ett litet model flygplan, åhhh vad Theo skrattade. Han och vi glömde helt för några timmar att han inte är som alla andra. Så tusen tack för en underbar eftermiddag/kväll tillsammans med er.

                             

Vi har inte packat något än och vi har pratat om att vi skall anlita en flyttfirma som får ta våra saker ner till Skåne. Vi kan inte hålla på att bära och köra fram och tillbaka mer än 100 mil bara enkel väg. Vi har Theo och han behöver oss dygnet runt.

Sen har vi pratat om semestern och att åka någonstans och bara vara och njuta av en bra sommar förhoppningsvis. Att bara vara med varandra och grabbarna men vi har inte kommit på var vi skall åka än.

Nu ser jag fram emot att komma ner, inreda vårt nya hem och jag ber till Gud att vi inte blir sjuka eller svaga.

Idag har vi åkt upp till Umeå och träffat Jenny och hennes familj, det var trevligt att få träffa dom igen. I kväll var jag som sagt på sjukhuset och hälsade på.

Nu har vi ätit middag och min bantning går super bra, kilona rasar och jag har inte fuskat en ända gång. Mitt mål är att kunna ta en helkroppsbild med min familj utan att hela tiden springa så fort en kamera kommer nära mig

Önskar er alla där ute en underbar Söndagkväll

Kram/Paula

 

Söndagen den 22 maj 2011 kl. 21:39

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

Livet rullar på...

Theo går på dagis och det verkar som att han trivs där, vi ringer ner till Skåne och fixar blanketter om dagisplats till honom, vi har varit och kollat tapeter till den nya lägenheten, Tommy går till sitt jobb och regnet har kommit tillbaka, ja livet rullar som sagt på. Jag har tankar, funderingar och en viss oro över att börja ett nytt kapitel i mitt liv nere i Skåne. Jag hoppas verkligen att Theo kommer att få det mycket bättre där nere och att han skall få en bättre vård och att jag skall ha turen att träffa lika bra och trevliga människor som jag kommer att lämna här uppe. Men det är rätt tidpunkt att flytta ner nu när jag inte längre kan gråta och jag försöker allt jag bara kan att förtränga allt som har med Theos sjukdom att göra.

Mitt största problem har varit att jag har så himla svårt att acceptera att Theo inte är frisk. Alltså jag ser till att han får dom hjälpmedel som han behöver och den vård han har rätt till, det har jag inte blundat för. Annars har jag ju hört att det är det vanligaste som föräldrar inte vill eller dom har i alla fall svårt att ta emot hjälpmedel till sina barn. Men så har det inte varit i mitt fall jag har däremot haft svårt att acceptera att Theo inte är frisk. För i min egen värld har jag gett upp kampen om att Theo skall bli frisk någon gång och det vill jag inte, så det är min största kamp just nu.

Innan vi hade Theo tänkte jag aldrig på att t.ex McDonalds toaletter inte är så handikappanpassade. Bara en sådan sak som att toa rullen sitter så långt ifrån toa stolen. Men nu när vi åkte upp senast, så hade vi svårt att byta på Theo eftersom dom skötborden som finns där inte är så långa och han börjar väga lite mer också, så då blir det inte så lätt. Varje dag upptäcker vi saker som vi måste lära oss att hantera eller hitta andra lösningar på, så det finns inte precis någon tid att hantera sorgen när man hela tiden måste fajtas för honom. Men han är energin, glädjen och solstrålen i vårt liv och av en konstig anledning så klara man av mer än man tror.

                          

Vi var med Theo på syncentralen i Fredags och träffade en underbar kvinna som bemötte oss med en otrolig värme, oj vilket möte. Man blir så varm i hjärtat när man har haft tur att få träffa så fina människor under vår kamp. Dom är inte så många men ack så skönt när dom dyker upp. Ja hon berättade att ögonläkaren hade rätt när hon sa till oss att Theo inte kunde komma till syncentralen för dom tar bara hand om synskadade människor och inte handikappade. Det skulle kosta vården massor med pengar om barn från "habben" också skulle få komma dit så vi är så tacksamma att dom tog emot Theo. Hon sa att Theo har svårt att fästa blicken en längre tid och att han har lättare att fästa blicken när han ser på svart/vitt mönster som också små barn gör. Hon tyckte att vi skall vara nära honom när vi pratar och leker med honom så att han kan få möjlighet att uppfatta det han ser och dessutom att Theo går mycket efter ljudet och att det är väldigt viktigt att inte ha honom i för stora grupper och folksamlingar. Eftersom vi skall flytta så kommer vi tyvärr inte att träffa henne mer men hon skulle skriva upp allt det hon har sett och skicka det till "Ögon" och en kopia till oss så vi kan lämna där nere på dagis och "barnhabben". Det känns så skönt att det är någon annan som har sett det och inte bara vi. För när man har pratat om det förut så blev man inte trodd, men nu kommer dom att få allt svart på vitt igen.

Det är några av er som har undrat om vi kommer att fortsätta med Theos blogg när vi har flyttat ner. -Ja det kommer vi kanske inte hinna med från början när det är så mycket att fixa och komma till rätta med, men den här bloggen har funnis sedan Theo kom till oss och den kommer att fortsätta.  Det är ganska många som har undrat om Tommy har fått något jobb i Skåne, men nej inte än. Han har ju också en anställning som personlig assistent till Theo och det kommer han att ha i fortsättningen också, ända tills han har fått ett annat jobb. Sen tror vi att det är lättare att fixa ett jobb när man finns på plats.

Helgen har varit lugn och fridfull. Det var ett par här igår och tittade på vår lägenhet så dom skulle höra av sig idag om dom tar den eller inte. Ett ungt par som skall få barn om två månader. Tjejen är bara 26 år gammal och har fått en Stroke, visst är livet så himla orättvist . Jag tänker på dom och hoppas att hon kommer igång med sitt tal så att hon kan prata med sin lilla bebis. Livet kan förändras så enormt snabbt så många gånger hinner man inte ens att blinka. Jag saknar att läsa lindas blogg men jag går dit varje dag och läser det hon har skrivit, men det känns overkligt att hon inte längre finns där. Men jag har också lovat mig själv att jag aldrig mer kommer att följa någon annan kvinnas kamp mot Cancer. Det tog väldigt hårt på mig och sen har jag saknat min mamma så otroligt mycket dom senaste dagarna. Det är så mycket som händer i mitt eller vårt liv som jag skulle vilja dela med henne. Men jag pratar med henne och hoppas att hon kan lyssna på det jag berättar där hon är. "Eu amo-te Mamma".

Igår var det några vänner som kom på besök, några vänner som vi inte har träffat på ett tag, men när man väl ses så känns det inte som om det var så länge sen. Vi åt middag och slö-tittade på Melodifestivalen och pratade massor. Men vet ni vad, dom är helt underbara för dom kommer att hjälpa oss att flytta ner våra saker på deras semester. Wow, vi är så tacksamma att det finns sådana människor där ute och att vi har haft en sådan enorm tur att just vi har fått träffa dom. Tusen tack Anette och Mats det kommer vi aldrig att glömma. 

            

Tommy har hjälpt massor med människor med deras flytt,  men tråkigt nog så tror jag inte att många kommer att finnas och hjälpa oss med vår. Jo, det finns en kille från Skåne som har sagt att han mer än gärna kommer upp och hjälper oss. Så det finns fortfarande bra människor.

Imorgon har jag tandläkare ingen, men nu är det inte så många gånger kvar tack och lov. Jag skulle även behöva sätta dit två bryggor som kommer att kosta mig 11 400 kr men tyvärr så kan jag inte göra det nu, det bli dyrt att flytta så jag får nog vänta med det.

Theo sover nu och vi är bort bjudna till Helena på grillfest för hennes dotter har fyllt år. Men vi får se hur Theo mår och om vi åker ner till dom vid fyra tiden.

Önskar alla er där ute en trevlig Söndag

Kram/Paula

 

Söndagen den 15 maj 2011 kl. 14:56

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Inte så stor skillnad

verkar det som. Tommy har ringt till den kommunen vi skall flytta till. Vi har letat efter en bostad som skulle passa Theo men det fanns ingenting, varken marklägenhet eller hus med hiss.  Men så hade vi turen att dagen innan vi skulle åka hem så fick vi tag i en 4a med hiss i huset. Men det är en etagelägenhet, så det finns en trappa upp till sovrummen och det innebär ju att vi måste bära Theo upp och ner. Nu väger han en del och det blir påfrestande för våra ryggar, armar och nackar. Fastighetsägaren sa att han var villig att sätta dit en trapp-hiss innan han ens visste att vår son är handikappad. När Tommy berättade för honom om Theo så tyckte han att vi borde ta kontakt med kommunen så att dom skulle göra lägenheten handikappanpassad till Theo.

                      

Tommy ringde dit, men lagen säger visst att dom inte får göra det eftersom vi flyttar dit och vet att vi har särskilda behov. Man måste alltså bo där först, för då kan dom hjälpa oss med bostadsanpassningsbidrag om ett problem skulle uppstå. Ja skulle man då ha bott på gatan när det inte finns något annat ? Det finns inga handikappanpassade lägenheter dit vi ska flytta och inte här i Ö-vik heller för det har vi kollat upp. Men jag tänker inte ge upp jag ska ringa till LSS och höra om det verkligen kan stämma.

Tommy ringde till fastighetsägaren och berättade vad dom hade sagt på kommunkontoret. Han sa att han kunde sätta dit en hiss i trappan men då skulle vi få betala ca 800 kr extra i månaden. Nej, inte en chans, det vägrar jag att betala bara för att Theo inte är som alla andra. Han har rätt till det. Hur mycket pengar kostar det inte kommunerna med alla som missbrukar? Theos brors alla behandlingshem som han har varit på och nu har han fått en lägenhet som han inte betalar något för. Theo föddes så och han rår inte för att det har blivit så. Det känns fruktansvärt orättvist, tyvärr så måste du var alkoholist eller narkoman för att få någon hjälp, det suger. Hur skall man kunna vara frisk och stark när man hela tiden måste kämpa och ta reda på allt för att Theo skall ha det så bra som möjligt.

                         

Nog om detta, vi var och träffade Theos läkare i Fredags och vi berättade att vi skulle flytta ner för att vi är så trötta på "Habben".  Hon förstod och tyckte att vi skulle skriva på Landstingets sida om vår flytt och orsaken till den. Theo hade iaf. gått upp ett kilo på tre månader, det är inte så bra men ändå bra för att vara Theo. Sen pratade vi om vad Genetikern hade skrivit och det var om Angelmans och Retts och att vi skulle åka upp till Umeå. Jag undrade om det skulle bli innan vi flyttade, -O, ja svarade hon så nu är det bara att hoppas att dom hör av sig.

Det finns massor att ta tag i här hemma, men jag känner mig handlingsförlamad. Jag skulle behöva packa, vi har nämligen varit och hämtat flyttkartonger, så det är bara att sätta igång. Igår var dom här och besiktigade lägenheten. Det blev tummen upp, det fanns inga allvarliga fel. Det var bara några märken i parketten, men det var VVS-gubbarna som orsakade dom. Nu är det alltså redan klart och vi behöver inte tänka på det mer. Det är bara städningen kvar.

Hela helgen har jag mått som en prinsessa, jag var glad och kände ro i min kropp. Gud vad jag älskar sådana dagar. Jag ringde till Jenny i Umeå och kollade om dom hade lust att komma till Ö-vik så vi kunde grilla och dom tackade ja, det var jätte trevligt. Så tusen tack Jenny med familj för en underbar eftermiddag.

Idag har jag ingen bokning någonstans och det känns rätt så skönt att bara vara, för det har varit något varje dag.

Igår kväll var vi på habben för det var föräldraträff. Jag kommer att sakna dom alla, det är det bästa som finns på habben.

Nä nu måste jag sluta och ringa en del. Jag önskar er alla där ute en underbar dag.

Kram/Paula

 

Onsdagen den 11 maj 2011 kl. 10:58

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Som en stängd bok utan blad

att bläddra i och som inte går att läsa för någon. Så känner jag mig. Dagarna går så fort och vi har så mycket att stå i. Ringa överallt för att kolla var man hittar den billigaste flytt-transporten. Usch vad dyrt det är, vi har fått några offerter och den dyraste var på mer än 34 tusen kronor, hm mycket dyrt och dom billigaste begärde 16 tusen. I morgon eller på Lördag skall någon komma hem till oss och kolla hur mycket bohag vi har och sedan räkna ut vad deras företag skulle ta. Det som är kvar är bl.a att ringa ner till den nya kommunen och kolla dagis-plats till Theo. Sen skall vi ringa och prata med någon man där nere om dom kan installera en hiss till Theo i trappan, mm jag vet inte om jag har glömt något.

            

Jag lämnar Theo på dagis för Tommy jobbar förmiddagsskiftet denna veckan. Dagarna rullar på fast jag måste anstränga mig jätte mycket för att få något gjort. Jag har varit hos min tandläkare två gånger denna veckan och massor med pengar har gått dit. Typiskt nu när vi behöver alla pengar vi har så vi kan flytta och dessutom har jag två gånger kvar nästa vecka. Jag har nämlingen fått någon bakterie i tandköttetet som måste behandlas annars riskerar jag att tappa alla mina tänder.

Ja hur skall man kunna vara stark när det hela tiden är någonting som dyker upp? Klart jag mår skit och jag är fruktansvärt trött på allt elände som händer oss. Jag vill att livet bara skall rulla på och man inte skall behöva kämpa och åter kämpa, man blir så himla trött av allt kämpande. Nu är det så mycket igen med alla eventuella sjukdomar som Theo kanske har, så jag sitter framför datorn och bara läser och läser om det. Sen kanske dom kommer och säger att det var inte det dom misstänkte denna gången heller. Jag har lovat mig själv att jag inte skall läsa om någon mer sjukdom tills jag vet säker vad det är. Men jag klarar inte av det, rätt som det är så är jag här framför datorn och läser igen. Varför, varför skulle allt bli så tokigt ? Det kommer jag säkert aldrig få ett svar på.

Det är bra när dagarna är fullbokade så man inte hinner tänka så mycket även om jag är jätte trött så är det tusen gånger bättre än att gå med tankarna som bara snurrar runt. Tänk om man kunde ta semester från sina tankar, vad skönt det skulle ha varit. Men jag kanske kan göra det så småningom.

                          

Idag har den nya sjukgymnasten varit här med en cykel till Theo, men den var inte så bra för det fanns inget ryggstöd eller bälte så han trillade ner. Så nu skall hon beställa dom sakerna som fattas, får se om han hinner cykla något innan han skall flytta. Idag har jag och Tommy varit på parsamtal på eftermiddagen så "H" hämtade Theo på dagis och var sen här hemma med honom tills vi kom hem. Tusen tack "H" för att du alltid ställer upp när det är kris. 

Förlåt till alla er som har skrivit här och som jag inte svarat. Jag läser och uppskattar att ni finns och stöder oss, jag har bara inte orkat att svara. Stor kram till er alla.

Önskar er alla en trevlig kväll !

Kram/Paula

 

Torsdagen den 5 maj 2011 kl. 21:07

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [3] Kommentera detta inlägg

 

Jag ville bry mig

vara arg, glad, ledsen men jag kunde inte, jag var död inombords, insidan av mig var helt tom. Jag önskade att det fanns ett botemedel så att jag kunde känna mig levande, kunde gråta, älska mina nära och kära, men tyvärr finns det inte. Jag hade svårt att sova och varje gång jag lyckades somna så drömde jag två olika drömmar. Den ene handlar om Theo som springer på en gräsmatta mot oss och den andra som kommit nu på senare tid är också om Theo som sitter på golvet och tar en pläd över huvudet men lyfter på den och säger "Tittut mamma" . Det tar så otroligt mycket energi från mej, men samtidigt är jag så glad för i drömmarna är Theo frisk och jag är mamma till ett friskt barn. Inga "Habb-kontakter, inga läkare som ringer, inga DNA-prover, ingen medicin, inget skrik, inga kramper, inga sömnlösa nätter, jag är "bara" mamma. 

Jag har fått mycket samtal och haft turen att få träffa en underbar kurator och läkare. Efter många månader så har första tåren kommit. Det var i bilen på vägen hem där jag satt och lyssnade på en Portugisisk låt. Jag kände mig så levande för första gången på jätte länge så kunde jag gråta. Jag är långt ifrån läkt men jag har kunnat gråta igen och det är alltid en början.

                            

Sen har vi varit nere i Skåne och jag har fått träffa mina barn, jag känner mig inte hel utan mina barn nära mig. Först åkte vi till min äldsta son. Vi bokade ett hotel så vi kunde sova över och på kvällen åt vi middag med honom och hans tjej. Vilken tjej, jag gillar henne jätte mycket, en tjej med båda fötterna på jorden och nu hoppas jag bara att han är rädd om henne.

Vi tittade på hans lägenhet och den var jätte fin, men köksskåpen var tomma. Så på kvällen innan vi åkte till vårt hotell  åkte vi till en affär där jag storhandlade åt honom. Det känns skönt att åka vidare och veta att han har massor med mat hemma.

Dagen efter var det dags att åka till Markus. Det följde en kompis till honom med från Ö-vik som bodde där under påsklovet . Även  Markus hade ganska tomt i hyllorna, så vi åkte och storhandlade till honom med.

Vi hade tur med vädret, det var nämligen kanonväder hela tiden medan vi var där nere. Vi träffade inte så många vänner denna gången för vi hade fullt upp med allt annat. Ja, lilleman skall bli Skåning, f.o.m 1 augusti så kommer vi att bo i Skåne.  Vi har hittat en lägenhet, en 4a på 114 kvm. I Lördags var vi och tittade och vi bestämde oss för att ta den, för det finns inte så många lediga lägenheter. Igår morse  var jag och sa upp vår lägenhet och vårt internet. Jag ringde även till Barn-Habben där nere i skåne så nu känner jag mig lättad att det är gjort. Kanske det är bra ändå att ta tag i det hela nu när man inte känner så mycket. För det var inte svårt alls att skriva under och det har ändå varit mitt och barnens hem sedan 1996.

                          

Tommy lämnade Theo på dagis och hämtade honom också igår, men idag var jag där. Det var nästan så att en tår ville rinna ner för min kind, jag som var så emot att lämna Theo där och nu gillar jag det så mycket. En kanon liten grupp och underbara fröknar som jag kommer att sakna jätte mycket. Jag bara hoppas att Theo får det lika bra där nere.

Jag har inte någon från familjen eller några vänner där förutom Theo och Markus men jag är inte orolig för det, men det kan vara ganska jobbigt i början. Här uppe kan jag bara ringa till "Barn" eller komma in på Apoteketet och dom känner igen mig, eller om något skall fixas här hemma så kan jag bara ringa och ordna det, men det kommer att ta ett tag innan jag kan allt lika bra i Skåne. Men det får vi ta då, det kan vara skönt att slippa all kontroll också.

Theos läkare ringde mig två gånger när vi var nere och hon berättade lite vad Genetikern hade skrivit till henne. Jag kommer bara ihåg att hon nämde "Angelmans syndrom" sen stängde jag av igen och kommer inte ihåg så mycket mer. Men hon hade också skickat en Remiss till Umeå så att vi skulle åka dit med Theo för att han skulle träffa en Barnneurolog där och hon skulle visst vara den bästa i Sverige enligt vår läkare. Men vi har fått en tid nu på Fredag då vi skall dit och prata med henne och då kommer Tommy att vara med.

            

I Torsdags fyllde Markus 17 år, usch vad tiden går fort. Jag har inte så mycket minnen kvar, men den bilden när dom lade honom på min mage när han var nyfödd kommer jag så väl ihåg. Vi firade honom med Tårta och lite presenter och på kvällen åkte vi ner till Helsingborg och åt god mat. 

Sen har jag och Tommy haft vår 5e bröllopsdag i Fredags. Då hade Markus Theo så att vi kunde vara själva och bara göra det vi önskade. Ja Tommy är en helt underbar man och jag har haft en sådan tur att han är just min man. Han kräver aldrig något, han finns där i alla väder och jag vet inte vad jag hade gjort utom honom. Jag vill bli frisk och jag vill ge min man och mina barn all kärlek som finns där i mig. Dom är mitt allt.

Det finns säkert mycket mer att skriva om, men jag orkar inte mer just nu.

Önskar en alla där ute en trevlig eftermiddag

Kram/Paula

 

Tisdagen den 3 maj 2011 kl. 16:13

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [3] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238