Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Ny vecka...

och nya tag. Jag hatar när min ångest kommer smygande, när jag känner hur hjärtat slår allt snabbare och jag svettas om mina händer som om jag nyss tvättat dom. Men jag har blivit allt duktigare på att hantera den och jag har bestämt att jag skall bli vän med min ångest. Jag vill leva, vara glad och njuta av tillvaron, för vi lever bara här och nu. Men av någon konstig anledning kan jag inte det, fast det är kanske inte så konstigt ändå.

Theo har haft en väldigt jobbig helg, han har skrikit och hans lilla kropp darrar och ingenting vi gör hjälper. Då känner jag hur det kryper i min kropp av längtan att hjälpa honom. Det är min modersinstinkt som kommer fram och jag kan bara hålla honom och berätta hur mycket jag älskar honom och att han inte är ensam i sin kamp för mamma och pappa finns här. Jag vill så gärna tro att han vet vilka vi är och att han kan känna den kärlek han får från oss.

Nätterna har varit skitjobbiga och min kropp skriker efter pension, men jag är för ung, jag vill inte lägga av nu. Jag har Theo och hans bröder behöver mig, min kropp får inte bara sluta fungera. Theo behöver mig jätte mycket och jag vet inte vad som är mest jobbigt, att ha sådan smärta hela tiden eller att titta på honom och veta att han behöver sin mamma så mycket. Jag ber till Gud varje dag att han skall hjälpa mig så jag klarar av att ta hand om mitt barn.

I Måndags ringde jag till "barn" och beställde ett nytt recept på Theos medicin. Hans ordinarie läkare är inte i stan och hon kommer inte tillbaka förrän v 14. Vi åkte till Apoteket på eftermiddagen, men då hade det inte kommit något recept, så jag ringde igen och då skickade dom efter en stunds väntan.

Jag var hos en kiropraktiker på förmiddagen. Det var skönt, men senare på kvällen gjorde det fruktansvärt ont. Jag fick ta värkmedicin för att överhuvudtaget kunna sova lite. Kvällarna blir kortare och kortare och vi lägger oss allt tidigare så att man skall orka med morgondagen.

                            

Som jag berättade innan så har vi blivit beviljade fyra och en halv timme avlösarhjälp om dagen. Men än så länge är det Tommy som tar dom timmarna, för vi vill så gärna flytta ner till Skåne och köpa ett hus där det finns plats för Theos alla hjälpmedel. Så dom extrapengarna kan vi spara och försöka få ihop så pass mycket så att det räcker till handpenning till det hus vi så väl behöver. Visst skulle det vara helt underbart att ha någon annan som tog hand om Theo, så att Tommy och jag fick andas och känna att det finns ett liv utanför vår kamp. Men vi får turas om och kämpa tills vi fått vårt hus.

Tänk bara att ha ett rum där Theo kan träna och ha sina hjälpmedel, för som vi bor nu så känns det mera som en "habiliteringsavdelning".

Vi hade en tjej som sov över mellan Lördagen och Söndagen. Hon hade brutit och sen opererat foten och hennes mamma var bortrest, så jag kunde inte låta henne vara ensam hemma och ha så ont. Nä, det finns inte i min värld, så jag skickade ett sms till henne och undrade om hon behövde hjälp. Hon blev jätte glad och tackade, så Tommy åkte och hämtade hit henne. Det är alltid lika roligt att kunna finnas där för någon. 

Jag har också haft tid hos min Kurator. Det gick bra och jag är så glad att jag har henne. 

I Söndags morse tittade Louise in och gav Theo en påse med  kläder. Tack snälla Louise för dom fina kläderna!

Vi var på Museét  och fikade i helgen, det var bara vi där så det var lugnt för Theo. Men tjejen som jobbade där började att prata med honom så han blev alldeles till sig och slog huvudet i bordet och fick sitt första blåmärke.

I går hade vi besök av "L" och det var riktigt trevligt att träffa henne igen, det var ju ett tag sen sist. Jag vet inte vad det är med henne, men det är något magiskt, ord och meningar bara pluppar ut ur min mun och hon är så lätt att prata med. 

Igår fick jag ringa till "H" så att hon kunde komma hit och ta hand om Theo, för jag hade så fruktansvärt ont. Hon stannade tills Tommy kom hem från jobbet. Tack snälla "H" för att du ställde upp med så kort varsel.

Jag hade värk i min kropp, men det hindrade mig inte för att gå på föräldraträffen på "Habben". Jag fixade barnvakt till Theo, så att vi skulle kunna åka dit, Tommy och jag. Där behöver jag inte känna skam, där känner jag mig hemma för dom andra föräldrarna som sitter där går igenom sorg precis som vi. 

Idag har min kropp värkt, men det var ändå lite bättre än i går. Så jag har tränat med Theo idag. Han var jätte duktig och stod ganska länge lutad mot soffan. Det värmer att se att han har kommit så pass långt, men det är svårt att hålla hans små fötter på golvet. Dom vill vika sig innåt hela tiden.

När Tommy kom hem från jobbet, kände jag att jag bara ville lämna hemmet och vara för mig själv ett tag. Jag gick på vårt favoritcafé och tog en fika. Konstigt nog kunde jag bara vara, det fanns ingen smärta, sjukdom eller elände som jag tänkte på. Jag behövde det så väl.

Till alla er där ute önskar jag en bra natt.

Kram Paula.

 

Onsdagen den 23 mars 2011 kl. 22:20

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238