Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Att leva med oro och ändå försöka leva livet.

Igår var jag hos min Kurator och det första jag sa till henne var, -jag har börjat med en knäpp sak. Hon tittade på mig och sa, -vad är det då?  -Jo, jag kommer på mig själv med att räkna vissa saker gång efter gång eller pussa Theo ett visst antal gånger för att jag skall vara nöjd. -Ja jag vet, sa jag till henne, det är helt knäppt men jag gör det. Men hon tyckte inte att det var knäppt, snarare att jag är helt utbränd och måste hålla igång min hjärna så jag inte bryter ihop. Ja det är kanske så, jag tappar fokus ganska fort, jag tycker inte ens det är roligt att laga mat och jag gör inget roligt längre. Jag sover inte mer än ca tre timmar per natt, jag slarvar med maten och min kropp värker. Jag har slutat att bry mig om jag mitt i ett samtal inte kommer ihåg vad vi pratade om. Jag har nästan rakat mitt hår, för det gjorde så ont i min själ och jag trodde att det skulle kännas som en lättnad att få bort det, men nej minsann, min smärta är kvar.

Hon sa, -Paula jag är väldigt orolig över dig. Mmm, sa jag. -Ja, jag tycker att du mår sämre nu än du gjorde när du kom hit första gången, det är nästan så jag funderar på att lägga in dig. Du får ta och vila och komma ikapp med sömnen. -Nej, sa jag. Jag har inte tid! Men när har jag egentligen tid för mig själv? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om Tommy eller mina vänner ens fattar hur illa det är. Jag har varit så himla bra på att dölja det, men oron har jag haft lång tid nu.

Jag är konstant rädd för att min son skall trilla dit igen, rädd för vad som skall hända med Theo, rädd att Markus skall få ätstörningar och att det skall hända Tommy något så att jag får fixa allt själv. Jag är rädd att något skall hända mig och att ingen annan kan fixa allt som jag gör. Men det är så lätt för dom som inte sitter i samma båt att säga, -gör så, tänk inte så......Hmm, jag skulle så gärna göra det om jag bara kunde.

Jag skrev i en blogg för ett tag sedan att jag var så rädd att jag inte skulle orka denna kamp. Nu känns det som om jag inte har någon energi, ingen glöd och ingen kraft kvar. Jag vet inte vad jag skall göra för att det skall kännas bättre. Åka bort ett tag? Ta en dag i taget? Sluta att oroa mig för det som inte hänt. Kanske lyssna på min kurator och lägga in mig? Ja, det finns många alternativ, bara jag visste vilket jag skulle välja utan att ha dåligt samvete.

                            

Min kropp värker så mycket så jag vet inte var jag skall ta vägen. Himla jobbig blogg idag, men det är så jag känner mig just nu. Jag vill inte låtsas längre, jag är inte så stark som många säger att jag är. Jag är rädd, så enormt rädd för allting. Nätterna fortsätter att vara jobbiga och jag tycker inte det är lönt att somna, för Theo kommer att vakna när som helst. 

Att man aldrig kan koppla av och bara vara, utan rädsla om så bara för en dag. Det var så länge sedan så jag kommer inte ihåg hur det känns att leva en dag utan oro. 

Jag fick en fruktansvärd huvudvärk idag, men det är bara att kämpa på och försöka hålla sig på benen. 

Jag vill bara vara mamma. Jag vill ta Theo på stan utan att folk stirrar på honom, jag vill se honom springa och leka med andra barn. Jag vill göra stora kalas när han fyller år utan att behöva tänka på att det inte kan vara mycket folk för då mår han dåligt. Idag när jag bytte blöja på honom tänkte jag hur länge han kommer att behöva hjälp med det? Hur kommer han att må när vi gör det? Kommer han att tycka det är pinsamt eller är det bara jag som tänker så? Att hela tiden proppa i honom massor med olika mediciner utan att veta om det är bra eller dåligt så att vi skadar vårt barn?

Hur skulle jag kunna må bra med så många frågor som jag aldrig får några svar på eller får olika budskap om.

Kanske många skulle säga, -men du har i alla fall dina barn kvar. Ja, så sant det har jag, men jag har också massor med oro som inte släpper taget. Jag har också märkt att för varje år som går så blir det svårare och svårare att hantera, det är så tydligt nu inte bara för mig utan för alla andra också. 

Idag har jag inte ätit på hela dagen. Jag känner inte någon hunger längre, bara två våta kinder. Tårarna har tagit över efter skrattet, lyckan och glädjen.

Det är så skönt att vi har denna sidan, för här kan jag vara mig själv och skriva precis som jag känner mig. Framför datorskärmen behöver jag inte le, för den kräver inte det av mig.

Ni får ha en trevlig kväll.

Kram Paula.

 

Torsdagen den 10 februari 2011 kl. 20:29

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [4] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238