Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Tomt som jag hade anat

men det får det gå ändå. Jag är ganska "down" och det kommer att ta några dagar tills man känner sig som vanligt igen. Man saknar Markus så otroligt mycket. Även om han inte pratade så mycket som han gjorde när han var yngre, så fanns han ändå här. Att se dom två ligga i sängen och leka med varandra det går inte att beskriva. Theo älskar sin store bror. Saknar Theo  Markus, hm det vet jag inte. Men om han känner igen sina bröder när han träffa dom, ja det gör han definitivt. Igår när vi träffade Jenny o Marcus och "lilla" Adam på restaurangen, så tänkte jag -hm, undrar hur Theo skulle vara om han var frisk, skulle vi springa runt i restaurangen och jaga honom eller skulle han sitta fint och äta sin middag?

                 

Jag tror inte att det spelar någon roll hur många samtal jag kommer att få hos kurator, så kommer dom frågorna alltid att finnas där ändå. Hur kläder skulle sitta, hur hans röst skulle låta om han pratade, skulle Theo ha samma humor som hans pappa etc, etc. Vissa dagar bara flyter på utan att man tänker, andra dagar suger och jag vill bara kunna radera alla tankar, ha någon sorts "Amnesia" vad livet skulle vara enkelt då.

En av dom vi skulle träffa idag, ringde imorse och sa att den andra kollegan var sjuk och hur vi ville göra? Jag tyckte att vi kunde vänta och få en ny tid när det passar alla. Hon fick Tommys schema så sen skulle dom höra av sig med en ny tid.

Idag är det jätte fint väder så jag funderar på att gå ner till stan med lilleman. Tommy jobbar eftermiddag denna veckan, så då blir det jätte tråkigt att bara sitta här hemma och lite sol i ansiktet och i själen skulle inte skada. Nä nu skall jag äta lunch och städa lite innan jag skall ner till stan.

Jag önskar er alla där ute en trevlig eftermiddag

Kram/Paula

 

Måndagen den 28 februari 2011 kl. 14:01

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Dagarna går så fort

och det är bra för då kommer vi snabbare till sommaren men i andra hand så är det också jobbigt för helgerna går så snabbt och det är redan dags för Markus att åka ner till Skåne igen. Men nu är det ju inte så långt kvar till påsklovet heller.

I går var jag och Tommy ute hela 6 timmar, men det kändes konstigt när Theo inte var med. Vi åkte i alla fall ner till stan med några vänner, tog en fika, gick runt och bara var. Det var jätte fint väder igår, varmt och skönt och massor med folk på stan. Man märker på folk hur glada dom är så fort solen tittar fram. Det blir massor av energi i luften som sprider sig runt stan, det är mer liv och en helt annan atmosfär. Fast det är massor med snö kvar och man har svårt att tro att om någon månad eller så, kommer det massor av vackra blommor under all denna snö. Vad jag längtar!

På kvällen ringde Markus och sa att han var på väg hem. Jag, Tommy och Theo åkte till affären och köpte lite goda saker så vi kunde ha lite Lördagsmys med Markus. Markus hade trevligt hos sin pappa och hans fru hade varit snäll mot Markus och det händer inte så ofta, men jag blev jätteglad när han kom hem och sa att hon hade varit trevlig.

Markus hade också åkt slalom igår så han var ganska trött när han kom hem.

Idag hade vi tid i tvättstugan, så 07:00 var Tommy där med massor av kläder. Resten av dagen vet jag inte vad vi ska hitta på, men Markus skall till Umeå. Det är bara det vi vet annars har vi inte planerat något utan vi tar dagen som den kommer. Svårt att hitta på saker när man vet att han skall åka i väg.

Igår träffade jag en kompis som jag inte har träffat på "jag vet inte när". Hon berättade att hon läser Theos blogg trevligt, det visste jag inte men jag sa till henne att hon kunde lämna spår efter sig  för det är alltid trevligt att läsa kommentarer tycker vi.

Imorgon har jag och Tommy parsamtal och det var ett tag sen sist. Dom är två stycken och det är svårt att hitta någon tid som passar oss alla, men imorgon blir det av. Sen på Tisdag skall vi träffa Genetikern från Umeå, oh vad jag längtar. Får se om hon har några svar på våra frågor, det hoppas jag verkligen och att hon kan hjälpa oss att förstå det hela bättre.

Önska er alla där ute en trevlig söndag.

Kram/Paula

 

Söndagen den 27 februari 2011 kl. 09:57

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [9] Kommentera detta inlägg

 

Vem ska skriva blogg??

 Det har varit ämnet här hemma nu ett tag. Tommy vann och jag får skriva här. Ja, jag har varit sjuk, kommer inte ihåg när jag hade så mycket hosta senast. På nätterna var hostan hemsk,  så jag fick så fruktansvärt ont i bröstet,  men det känns mycket bättre nu. Theo har tack och lov inte fått någon  förkylning, men han krampar en del och nätterna är jobbiga så vi misstänker att det är något på G.

             

 Markus är här hemma och det känns jätte bra, han kom till Umeå i Måndags kväll men det gick ingen buss till Ö-vik, så han sov över hos Jenny och Marcus. Tusen tack till er för att ni ställde upp och hjälpte oss! På Tisdag eftermiddag så åkte vi in till stan och köpte lite kläder  och ett par skor till Markus och vi bokade även tid för en klippning för han var så långhårig, så det var mer än nödvändigt. I Onsdags eftermiddag fick Markus en tid och då ville han att jag skulle gå ner  med honom så det gjorde jag och så fin han blev.

Igår hade vi "mormor" på besök för hon ville ju träffa Markus och oss andra för det var ett tag sen nu.  Markus hade en kompis här hemma på middag och "mormor" åt också ,hon hade paket åt oss från "alla hjärtans dag". Det var en jätte trevlig kväll, Markus ville att vi skulle hyra en film och ha det mysigt när dom andra hade åkte hem, så Tommy, Theo och Markus var på stan tidigare och hyrde en, dessutom en väldigt bra sådan så vi fick oss ett gott skratt.

Markus pappa ringde idag och hämtade upp honom så han skulle vara där ett tag innan han skulle vidare till några vänner. Det är tomt utan honom och tiden går så himla fort så redan på Söndag är det dags för Markus att åka tillbaka. Han är så smal min son, han äter inte så mycket och inte ofta heller så jag får bråka med honom här hemma för att han skall äta. Så vi har suttit ner och pratat ganska länge idag och jag har talat om för honom att jag är väldigt orolig för honom. Jag orkar inte mer och jag vill inte ha den oron över mig. Vi får helt enkelt sätta fart och leta efter ett hus så att vi kan flytta ner och ha honom hemma och se till att han får det han behöver.

Idag har "H" varit här, jag hade sparat fyra timmar så att vi kunde hitta på något med Markus, men nu åkte han ju till sin pappa så vi fick roa oss själva. När "H" hade gått  så träffade vi några vänner och åkte sen ut och åt middag. Vi valde ett bord långt ifrån andra gäster på restaurangen men det gick jätte bra med Theo. Han var glad, skrattade och åt sina majsbågar.

I morgon kommer "H" att vara här hela 6 timmar, så vi får se vad vi hittar på.

Nu när jag har varit sjuk så har jag haft tid att fundera ganska mycket. Jag har kommit fram till att vi inte kan välja när vi skall dö, men vi kan välja hur vi lever vårt liv. Så nu har jag lovat mig själv att leva utan att oroa mig massor över saker som inte har hänt. Jag vet att det inte kommer att bli lätt, men jag måste försöka att leva dag för dag. För annars missar jag så himla mycket för att jag är så himla rädd.

I kväll ringde några vänner och undrade om vi ville se på film för i så fall skulle dom hyra och komma hem till oss och titta här med oss och det låter trevligt.

Men Tommy har redan snarkat  i soffan så vi får se hur det blir med det. 

Jag önskar er alla där ute en trevlig kväll och jag lovar att jag skall bli bättre på att skriva här på bloggen, men jag behövde en paus.

Kram/Paula

 

Fredagen den 25 februari 2011 kl. 20:53

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [10] Kommentera detta inlägg

 

Förkylt

Nu har näsan börjat att rinna på mig också, trodde att jag skulle klara mig från förkylning, men det gick alltså inte. Paula har ju varit sjuk ända sedan förra Söndagen och hon är inte frisk än. Det är en seg variant av förkylning som inte vill ge med sig. Jag var hemma från jobbet Måndag till Onsdag, för Paula orkade helt enkelt inte ta hand om Theo med allt vad det innebär. Vår avlösare var ju också sjuk, så då hade jag inte mycket val. Man har ett jobb och vill sköta det men när ens familj är sjuk och behöver en, då är det ju självklart att dom får gå före, så får arbetsgivare säga vad dom vill.

Nu hoppas vi att Theo skall klara sig från att bli sjuk, för det är inte bra alls. Nu har han ju börjat att äta bra och drickandet går också allt bättre. 

           

Idag var det fortsatt kallt i Ö-vik och man drar sig i det längsta för att gå ut. Men Theo kom ut en liten sväng ändå. Vår hjälpsamma granne tog ut honom i rullstolen och gick runt lite. Fast det är kallt så är det ju nyttigt med lite friskluft. Mitt på dagen var temperaturen uppe vid -15 i alla fall, så då gick det ju bra och han var bra klädd. Själv åkte jag till Elgiganten och införskaffade en tvättmaskin, så snart kan vi tvätta här hemma och slipper gå till tvättstugan. Det går ju bra för det mesta, men när Paula är själv hemma med Theo då är det inte så lätt. Man vill ogärna lämna honom själv här hemma när man går dit. Han sitter för det mesta på golvet och leker, men han har ju sina kramper så det känns inte tryggt att lämna honom. 

På tal om kramper ja, idag har han haft en del men vi fortsätter ju att trappa upp dosen medicin. 

Nu när det är VM i utförsåkning, så sitter Theo framför TVn och ger upp höga tjut. Han slår med benen i golvet och man undrar hur han kan göra så utan att få ont. Men han har helt klart fått en ny favorit, dvs skidåkning, så nu har bilprogrammen fått konkurrens. Men när jag ser honom sitta där och vara överlycklig, då börjar man fundera och tänka på hur det skulle vara om han var frisk och själv kunde åka ut i backarna. Jag kommer ihåg att Paula och jag pratade om det när han var väldigt liten eller det var kanske innan han föddes. Eftersom jag tycker det är väldigt skönt att susa nerför pisterna så planerade man för att lära upp sin son. Nu får vi se hur det blir med den saken, det finns ju viktigare saker, men hoppet finns ju fortfarande. 

Oh vad han är go, vår lille kille. Det är helt underbart att få lägga ner honom i mellan oss i vår säng. Där är han så glad och han trivs verkligen när han får vara nära både Paula och mig. Han sträcker sina små armar emot oss och vill bara kramas, men han är väldigt noga med att dela ut dom väldigt rättvist. Har säkert skrivit det flera gånger förut, men måste bara säga det igen. När Theo lägger sina armar runt ens hals, då glömmer man allt annat. 

Det är inte så många dagar kvar nu innan Markus kommer hit och hälsar på. Det skall bli så kul att få träffa honom igen, fast det var inte så länge sedan för min del. På Måndag kväll landar han i alla fall i Umeå och vi har inte bestämt om vi skall hämta honom eller om han får ta bussen hit. Men då blir det så sent innan han är här och jag skall ju upp och jobba tidigt. Vi får se hur det blir, men jag ser verkligen fram emot besöket och jag vet minst en till som kommer att bli så glad. 

Ni får inte missa den senaste filmen som jag lade in. Där diggar Theo till en låt av Shakira och den heter Loca, loca. Det betyder visst ungefär tokstolle på svenska och ibland är han vår egen lille tokstolle. Han gillar den skarpt och....ja ni får se själva.

                          

I kväll lägger jag också in några nya bilder på honom. Det är bland annat ett beställningsjobb där vi har borstat hans hår och satt på honom solbrillor. Paula brukar inte gilla när jag kammar honom för då växer volymen påtagligt och han ser lite Affro-lustig ut. 

Nu skall vi äta Semlor så då får jag avsluta här.

Det skall bli sååå gott.

Ha de.

Pappa Tommy

 

 

Lördagen den 19 februari 2011 kl. 23:34

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [6] Kommentera detta inlägg

 

Theo 3 år och 6 Månader idag.

Veckan rullar på och idag är det redan Tisdag. Paula har inte blivit bättre sen igår utan hon är fortfarande väldigt förkyld. Hon har ont i halsen, hostar, är trött och orkeslös. Jag stannar hemma från jobbet idag också för att ta hand om Theo. Nu får vi hoppas att han klarar sig utan att bli smittad, för han brukar ju bli så sjuk. Tyvärr så är ju "H" också förkyld så hon kan inte komma hit, men hon ringde idag och berättade att hon är bättre, så i morgon kommer hon hit igen.  

Idag var Theo och jag på BVC för att mäta och väga honom. Han har som vi anade gått upp i vikt sen sist. Nu väger han 13,5 kg vilket är inom normalkurvan. Han har däremot inte växt något utan står kvar på 94 cm. 

Igår fick Theo åka bil ganska mycket, för jag tog honom med när jag hjälpte en granne. Först åkte vi till återvinningscentralen och kastade bort deras gamla soffor och sen åkte vi för att hämta dom nya. Sen körde vi och lämnade tillbaka släpen som vi lånat, så det blev några rundor fram och tillbaka. Men Theo trivdes bra fast han var omgiven av kuddar till soffan någon gång, bara han får åka bil. Han fick ha overallen på, för på morgonen var det -27 grader här i Ö-vik.

           


Idag blir Theo alltså 3 år och 6 månader, tänka sig snart är han 4 år. Det känns inte som det var så länge sedan han kom till oss, men tiden går ju så fort. Grattis Theo, älskar dig! 

Hoppas ni får en bra dag och kväll.

 

Pappa Tommy. 



 

 

Tisdagen den 15 februari 2011 kl. 14:23

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [5] Kommentera detta inlägg

 

EN GLAD ALLA HJÄRTANS DAG.

önskar vi er alla. Jag hoppas att denna dagen blir fylld av kärlek utan bekymmer, oro eller rädsla. Hoppas ni får en underbar dag. 

 

                        

Kram från Paula, Tommy och lille Theo.

 

Måndagen den 14 februari 2011 kl. 13:31

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [6] Kommentera detta inlägg

 

Tack till alla er

 som SMS-ade, ringde och lämnade era kommentarer här på bloggen. Jag har tagit det väldigt lugnt hela helgen så Tommy har passat Theo och jag har sovit så hårt så jag inte hört när han varit inne hos Theo på nätterna. I Fredags var H här, så jag och Tommy åkte ner till stan och tog en fika, åkte och handlade och sen var det dags att åka hem igen. En före detta granne skickade  ett sms och undrade om hon fick komma över. Ja klart hon fick, hon åt middag med oss, det var väldigt lugnt för hon är en väldigt lugn tjej. Sen skickade en annan granne ett sms och kollade om det var ok att dom kom över till oss för Rabhi var hos dom och hälsade på. Jag ville inte umgås med någon utan bara ha lugn och ro, men jag har svårt att säga nej så dom fick komma hit ,det gick bra.

I går körde vi en sväng till Mio och kollade på en säng, vi behövde verkligen en ny säng. Vår säng var gammal och jag fick ärva den av en kompis som i sin tur fick den av sin mamma, ja den var välanvänd kan jag säga. Så en säng fick följa med oss hem och så skön den var. Sen ringde samma tjej som var här i Fredags och undrade om hon kunde komma igen. Självklart fick hon komma och sen kom även grannarna och åt middag med oss. Det blev en väldigt lugn och trevlig Lördags kväll.

Idag har jag fått sova ända till 11:30, men jag har ont i hela kroppen för att inte prata om min hals, fy vad ont det gör, det verkar som om jag har åkt på en förkylning. Tommy har varit ute med Theo och handlat och jag har legat i vår soffa helt utslagen. Theo har mått bra hela helgen han har varit glad och ätit jätte bra, om han skulle få för sig att dricka med då skulle det vara kanon.

I går kväll bokade Tommy flyg till Markus så han kommer hem vecka 8 för då har han sportlov mm vad jag längtar efter honom, men nu är det ju inte så långt kvar. Jag har också fixat en alla hjärtans dags present till min stora son, han kommer att bli väldigt överraskad imorgon när han får den, synd bara att man inte är där nära honom så man kunde se hans ansikte. I morgon är det även hans första dag på den nya praktik platsen. Jag hoppas verklingen att han kommer att trivas där.

Nä min kropp värker så jag skall ta och lägga mig och vila igen.

Önskar er alla där ute en trevlig kväll

Kram/Paula

 

Söndagen den 13 februari 2011 kl. 17:17

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [6] Kommentera detta inlägg

 

Att leva med oro och ändå försöka leva livet.

Igår var jag hos min Kurator och det första jag sa till henne var, -jag har börjat med en knäpp sak. Hon tittade på mig och sa, -vad är det då?  -Jo, jag kommer på mig själv med att räkna vissa saker gång efter gång eller pussa Theo ett visst antal gånger för att jag skall vara nöjd. -Ja jag vet, sa jag till henne, det är helt knäppt men jag gör det. Men hon tyckte inte att det var knäppt, snarare att jag är helt utbränd och måste hålla igång min hjärna så jag inte bryter ihop. Ja det är kanske så, jag tappar fokus ganska fort, jag tycker inte ens det är roligt att laga mat och jag gör inget roligt längre. Jag sover inte mer än ca tre timmar per natt, jag slarvar med maten och min kropp värker. Jag har slutat att bry mig om jag mitt i ett samtal inte kommer ihåg vad vi pratade om. Jag har nästan rakat mitt hår, för det gjorde så ont i min själ och jag trodde att det skulle kännas som en lättnad att få bort det, men nej minsann, min smärta är kvar.

Hon sa, -Paula jag är väldigt orolig över dig. Mmm, sa jag. -Ja, jag tycker att du mår sämre nu än du gjorde när du kom hit första gången, det är nästan så jag funderar på att lägga in dig. Du får ta och vila och komma ikapp med sömnen. -Nej, sa jag. Jag har inte tid! Men när har jag egentligen tid för mig själv? Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte om Tommy eller mina vänner ens fattar hur illa det är. Jag har varit så himla bra på att dölja det, men oron har jag haft lång tid nu.

Jag är konstant rädd för att min son skall trilla dit igen, rädd för vad som skall hända med Theo, rädd att Markus skall få ätstörningar och att det skall hända Tommy något så att jag får fixa allt själv. Jag är rädd att något skall hända mig och att ingen annan kan fixa allt som jag gör. Men det är så lätt för dom som inte sitter i samma båt att säga, -gör så, tänk inte så......Hmm, jag skulle så gärna göra det om jag bara kunde.

Jag skrev i en blogg för ett tag sedan att jag var så rädd att jag inte skulle orka denna kamp. Nu känns det som om jag inte har någon energi, ingen glöd och ingen kraft kvar. Jag vet inte vad jag skall göra för att det skall kännas bättre. Åka bort ett tag? Ta en dag i taget? Sluta att oroa mig för det som inte hänt. Kanske lyssna på min kurator och lägga in mig? Ja, det finns många alternativ, bara jag visste vilket jag skulle välja utan att ha dåligt samvete.

                            

Min kropp värker så mycket så jag vet inte var jag skall ta vägen. Himla jobbig blogg idag, men det är så jag känner mig just nu. Jag vill inte låtsas längre, jag är inte så stark som många säger att jag är. Jag är rädd, så enormt rädd för allting. Nätterna fortsätter att vara jobbiga och jag tycker inte det är lönt att somna, för Theo kommer att vakna när som helst. 

Att man aldrig kan koppla av och bara vara, utan rädsla om så bara för en dag. Det var så länge sedan så jag kommer inte ihåg hur det känns att leva en dag utan oro. 

Jag fick en fruktansvärd huvudvärk idag, men det är bara att kämpa på och försöka hålla sig på benen. 

Jag vill bara vara mamma. Jag vill ta Theo på stan utan att folk stirrar på honom, jag vill se honom springa och leka med andra barn. Jag vill göra stora kalas när han fyller år utan att behöva tänka på att det inte kan vara mycket folk för då mår han dåligt. Idag när jag bytte blöja på honom tänkte jag hur länge han kommer att behöva hjälp med det? Hur kommer han att må när vi gör det? Kommer han att tycka det är pinsamt eller är det bara jag som tänker så? Att hela tiden proppa i honom massor med olika mediciner utan att veta om det är bra eller dåligt så att vi skadar vårt barn?

Hur skulle jag kunna må bra med så många frågor som jag aldrig får några svar på eller får olika budskap om.

Kanske många skulle säga, -men du har i alla fall dina barn kvar. Ja, så sant det har jag, men jag har också massor med oro som inte släpper taget. Jag har också märkt att för varje år som går så blir det svårare och svårare att hantera, det är så tydligt nu inte bara för mig utan för alla andra också. 

Idag har jag inte ätit på hela dagen. Jag känner inte någon hunger längre, bara två våta kinder. Tårarna har tagit över efter skrattet, lyckan och glädjen.

Det är så skönt att vi har denna sidan, för här kan jag vara mig själv och skriva precis som jag känner mig. Framför datorskärmen behöver jag inte le, för den kräver inte det av mig.

Ni får ha en trevlig kväll.

Kram Paula.

 

Torsdagen den 10 februari 2011 kl. 20:29

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [4] Kommentera detta inlägg

 

Jobbiga nätter, lite mat och en del gråt.

 Ja, så har det varit sen i Söndags. Theo vaknar flera gånger på nätterna och bara skriker, han är orolig och kan inte komma till ro. I går när "H" kom så gick jag och lade mig, jag var helt slut. Hon väckte mig när hon gick och sa att Theo låg och sov. Skönt att jag fick sova i två timmar, wow. I dag var hon inte här så jag och Theo var själva tills Tommy kom hem efter jobbet och tog över så att jag fick vila.

            

Theos läkare ringde igår kväll och sa att svaret på koncentrations provet hade kommit i Söndags. Det var väldigt lågt, så hon ringde och pratade med en barnneurolog som träffade Theo i början när allting rullade igång och hon kom ihåg honom än. Hon tycker att vi måste höja dosen medicin på en gång, men det skall gå långsamt ändå. Hon sa att barn som har en Metabolisk sjukdom ofta reagerar kraftigare på dom medicinerna. Hon sa att Theo har tagit alla prover för Metaboliska sjukdomar och dom visade negativt, men man vet ju aldrig sa hon till mig. Ja, nu startade hon mina tankar igen och min rädsla är mer påtaglig. Jag vill inte att Theo skall ha den sjukdomen, fy bara. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, men jag kan inte hjälpa det, tankarna bara kommer. Så nu är medicindosen höjd och han skall ta det i två veckor innan vi höjer igen. Sen efter ytterligare två veckor är det dags för ett nytt konsentrations prov igen.

Nu längtar jag till den första Mars då vi skall få träffa en Genetiker. Det är så många frågor som jag har, så det skall bli skönt att kanske få några svar på dom.

 Idag åt Theo välling 05:00, men sen vägrade han att äta mer. Han låg i vår säng och sa ingenting och han ville inte att jag skulle röra honom, han kanske ville ha egentid. Men så är inte vår Theo, för han gillar att kramas, att man pussar på honom och att man är nära honom. Jag ringde Tommy och berättade att jag var orolig, för Theo bara låg i sängen och sa ingenting.

Jag tänkte inte låta honom bara ligga där, så jag klädde på honom och satte honom i rullstolen. Vi tog en promenad, blåsvädret hindrade mig inte för att ta ut Theo. Jag värmde hans mat och lät honom sitta ute i solen. Det lyste i hans stora ögon, han var så vacker och jag kunde dessutom lura i honom några skedar mat.

                        

Nu ligger han men han har redan vaknat några gånger och gråtit, nu får vi se hur natten blir. Imorgon kommer "H" igen, hoppas det är fint väder så att dom kan gå ut på en "promis".

I kväll ringde min äldsta son och berättade en glad nyhet. Han har fått jobb och skall börja redan nu på Måndag. Jag blev så glad för hans skull, hoppas nu att han trivs och tycker det är kul. Önskar dig lycka till pojken min.

Nu får jag önska er alla en trevlig kväll. 

Kram/Paula

 

Tisdagen den 8 februari 2011 kl. 22:21

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Utfärd.

 I Fredags morse så pratade vi om att åka till Ikea. Theo älskar ju att åka bil och han hade varit "instängd" ganska länge, så vi var i stort behov av att komma ut och hitta på något trevligt. Vi var också utan våtservetter till lilleman och vi tycker att "Dollar Store" i Härnösand har kanon bra servetter till ett bra pris, så vi tänkte slå två flugor i en smäll. Vi hade tur för dom hade massor av just den sort som vi tycker väldigt mycket om. Så jag plockade ner i kundvagnen, ja hela 30 stycken blev det. En av personalen tittade på mig och såg lite fundersam ut. Jag sa till henne att jag inte bodde där, så jag måste passa på. Hon tittade på mig och sa ok och smålog. När det var dags att betala då stod där en farbror och packade sina varor och även han tittade på min vagn. Han sa -Om ungen inte bli ren på det där så vet i ... jag bara skrattade och hon som satt i kassan sa till honom -ja du skulle sett mitt förråd där hemma. Jag blev glad, det var inte bara jag som köpte massor, det finns fler än Paula.

                           

 Sen åkte vi vidare till Ikea och jag fattar ingenting för vi köpte bara två stycken påslakanset, lite ljus, några glas och en tillbringare. Det blev inte mer för jag kunde inte tänka, kunde bara inte koncentrera mig. Billigt blev det  i alla fall, men det var mindre kul när vi kom hem och det fattades massor med saker och det är dumt när man nyss varit där. Ja, ja vi får ta det nästa gång vi åker dit.

 När vi kom hem så var det dags att ge Theo hans mediciner och sen göra välling. Han dricker fortfarande inte så värst mycket, så det blir mycket välling över varje kväll.

 Igår var "H" tillbaka, så Helena och jag åkte till stan, vi fick skjuts av Tommy för han skulle också ner och fixa något. Jag och Helena gick på kafé och tog en fika och efter ett tag kom Tommy upp och fikade med oss. Sen lämnade vi honom hemma för han hade bestämt att han skulle städa ett förråd. Jag och Helena åkte vidare till affären och handlade mat som jag skulle laga till middag.

              

Det blev en jätte god krämig pasta med tiger räkor. Vi åt här tillsammans med våra trevliga grannar, sen gick vi över till dom och fikade semlor som Stefan hade bakat. Vi spelade Yatzy och jag vann som vanligt. Idag kommer "H" igen, men jag vet inte vad vi skall hitta på. Kanske bara sova, vem vet. Önskar er alla där ute en trevlig Söndag

Kram/Paula

 

 

Söndagen den 6 februari 2011 kl. 11:30

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [8] Kommentera detta inlägg

 

När jag tänker tillbaka på min barndom...

 så är det inte många vackra bilder jag får. Ja, jag hade en mamma och pappa, men det sårar mig att jag aldrig fått höra att dom älskar mig. Att det kan sätta sådana spår att det efter så många år fortfarande stör mig att jag aldrig fått höra det. Men det är kanske inte så lätt när dom själva kanske heller aldrig fått höra dom orden från sina föräldrar. Jag har min pappa kvar, men vi pratar inte så ofta och när jag ringer så är han väldigt kortfattad och det blir inte att vi pratar så mycket om vad jag går igenom i mitt liv. Jag tror inte att han menar att vara elak, jag tror mer att han inte vill att det skall kosta så mycket för mig. Men jag saknar min mamma så otroligt mycket så det gör ont. Många gånger känner jag hur underbart det skulle vara att ha henne kvar, att ha någon som lyssnade på mig, mina tankar, mina funderingar, min oro och rädsla.

Jag har mina mostrar kvar som jag kan ringa till och dom ringer till mig och stöder mig i min kamp och jag är verkligen tacksam att dom finns i livet ännu. Dom dömmer aldrig mig och dom säger aldrig, varför jag skulle skaffa fler barn eller varför gjorde du inte abort. Jag är så less på vissa människor som tror att dom är perfekta, gör aldrig några fel och kan allt, fy för dom.

             

De beslut jag har tagit i mitt liv har jag gjort själv. Det har varit väldigt jobbigt många gånger, men trots allt är det mina egna beslut. Vissa har så svårt att fatta det och jag undrar hur länge jag skall behöva betala för det. Det är trots allt ingenting jag går och tänker på så ofta nu för tiden.

Jag och min pappa har växt ifrån varandra och jag tror inte att han någonsin kommer att förlåta mig för att jag blev ensamstående mamma. Men jag tog i alla fall tag i situationen och tog ansvar för det jag hade gjort, men gjorde han det? Men det får han stå för, han var nämligen inte ett dugg bättre än jag, men det är skillnad på folk och folk. Men jag försöker ändå att upprätthålla en sorts kontakt, men det kan inte bara vara jag som söker kontakt, det måste man vara två om. 

Nu säger jag inte att jag var Guds bästa barn, för det var jag inte. Jag har mina fel och brister, men jag har aldrig behövt snacka skit och lögner om folk för att bli älskad och sedd. Har inte folk sett mig som jag är, då behöver jag inte dom i mitt liv. Den dag den perfekta människan utan fel finns, kanske någon kan hojta till, för då vill jag gärna träffa henne/honom.

Jag hatade skolan för jag fick så mycket stryk på grund av att jag aldrig hade bra betyg nog. Den gröna slangen kommer jag så väl ihåg, den var min "bästa kompis" en stor del av min uppväxt. Att jag fick springa runt, runt matbordet så att min mamma inte skulle kunna slå mig. Det var för att jag inte kunde multiplikationstabellen, tack för miniräknaren som finns idag, annars skulle jag nog ligga risigt till. Jag lämnade min son utan att någon visste var jag tagit vägen, men det var för att jag helt enkelt inte orkade längre. Nu är det så många år sen, men det präglar fortfarande mig som om det vore igår. Men just då var det det bästa valet jag gjort i mitt liv. Ja, livet har inte varit lätt, det har prövat mig hårt och jag har förlorat mycket, men jag har vunnit mycket mer.

Nu är det inte någon som kan sätta sin fot på mig eller mina barn, det finns inte en chans. Jag sårade mina barn och det har vi pratat så mycket om, men då kunde jag inte bättre. Men idag har vi varandra och vi säger "jag älskar dig" varje dag och ingen kan förstöra för oss för våra band är så himla starka. Mina barn har idag det jag alltid önskade mig och aldrig fick, så det är lönlöst att ens försöka att ta det ifrån oss. Jag säger inte att det är lätt för det har varit så fruktansvärt mycket jobb för att komma dit vi är idag. Men det är så vackert, det kan jag lova er. Många tårar har runnit och många rinner än, men jag har så många fina bilder idag.

            

Jag har en familj och det är värt så mycket. För första gången i mitt liv har jag ett HEM. Nu har jag fått ut det jag velat.

Igår behövde jag lite egentid och jag var så trött på att vara "instängd" så jag åkte ner till stan och gick runt utan egentliga mål, jag ville bara vara med mig själv. Men jag kände mig ganska vilsen när jag kom dit utan både Theo och Tommy, det blir så tråkigt utan dom. Jag gick i alla fall och köpte lite kläder till Tommy och till Theo så klart. Råkade se att dom hade "biltröjor" på PoP så det blev en sådan och lite till.

Theo äter bättre nu, men han vägrar att dricka, så vätska får han genom Sonden. På kvällen bakade vi Semlor efter ett nytt recept. Dom ville inte jäsa så mycket, men ack så goda dom blev ändå. Några kompisar tittade in lite senare och fick smaka dom och jag tror att dom helt glömde smittorisken när Semlorna stod på bordet.

Kuratorn från "Habben" ringde igår för att kolla hur Theo mådde, hon hade hört av Logopeden att han var sjuk. Eftersom jag inte kunde komma till min egen kurator idag pga smittorisken så fick det bli ett telefonmöte istället. Glömde nästan att säga att hon är helt underbar.

Nej nu skall jag göra det jag är bra på, laga mat. Idag blir det Vitvins kyckling.

 

Jag önskar er alla där ute en trevlig kväll.

Kram Paula.

 

Torsdagen den 3 februari 2011 kl. 17:36

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [12] Kommentera detta inlägg

 

Det är kämpigt

och det gör så fruktansvärt ont i mig att se att Theo inte mår bra. Det värsta är att han inte heller kan berätta var han har ont. Han hade sin lilla rumpa full med blåsor när vi låg inne. Barnsköterskan fick gå och hämta Alsolsprit så att jag kunde tvätta av, dom var fyllda av någon sorts vit gägga. Även hans tunga var full av dom både på högra och vänstra sidan. Saliven rann bara från hans mun. När det var dags att äta så var det en plåga, han vägrade att dricka vatten och han puttade bara bort muggen. Ja jag grät i två dagar, men det var en helt underbar personal som jobbade när vi låg inne. Dom hade tid eller gav sig tid att sitta bredvid mig i sängen och prata med mig. Jag hade inte fått sova så mycket på länge, så jag var dö trött men samidigt gick mitt Adrenalin på hög fart, så jag hade svårt att somna fast jag inte var själv utan på sjukhuset. Dom frågade hur jag ville att dom skulle göra så att det skulle kännas tryggt för mig, så att jag kunde koppla av och sova. Jag visste inte, jag visste bara att jag inte ville ta mina ögon från Theo. Så efter en stund  kom vi fram till att nattpersonalen skulle titta in i rummet och se att allt var bra med Theo varje halv timme. Det gjorde dom och vid midnatt kom hon in och sa -men Paula är du vaken än? -Ja det är jag, jag har svårt att sova. Men jag somnade till sist men när klockan var 03:00 då kom hon in igen och då var jag redan vaken. Så jag viskade till henne -Theo är lugn och jag är vaken, jag skall inte sova mer så du kan vila. -Du behöver inte komma om en halvtimme, men det gjorde hon ändå fast jag var vaken.

 På Fredagen kom två läkare in och undrade hur jag ville göra? -Jag vill hem, svarade jag. Jag längtade hem, bort från sjukhusets doft och att vara instängd i ett rum. Så hon sa att vi skulle få åka hem, men bara på permis och om det var något konstigt med Theo skulle jag bara åka in igen. Ja, självklart skulle jag ta mitt barn och åka in om det behövdes.

Vi kom hem och Theo var jätte trött, jag försökte mata honom men han vägrade, så jag lade honom i sängen men han ville inte det heller. Jag var jätte trött själv, så jag hämtade honom och lade honom i vår säng i stället. Då kände han sig trygg och somnade och det gjorde även jag. Jag sov tills telefonen ringde, sen kom en granne förbi men jag kunde knappt prata med henne för jag hade så ont i huvudet så hon gick igen, nästa försök att somna om gick inte så bra heller för då var det dags för telefonen igen och efter tre försök så gav jag upp.

 Jag gick upp och började städa. Theo sov länge, synd att inte jag fick sova.

Tommy kom hem 17:00, skönt att ha honom hemma för nu kunde jag kliva åt sidan och Tommy tog över. På kväll skulle räkningarna betalas, men vi fick inte igång datorn så vi gick över till Helena och lånade hennes. Tommy betalade alla räkningar och förde över pengar till Markus så att även han kunde betala sin hyra och ha pengar till mat. Skönt att allt var klart, nu kunde jag koppla av. Elva gick vi och lade oss och jag somnade ganska så snabbt och sov ända till 08:30 i sträck, oj så skönt. Jag hade inte vaknat av Theo på hela natten.

Nu får vi se till att Theo får mat och vatten så att han blir frisk fort. Det är så mycket stress så min mens är borta, inte för att jag saknar den, men det är kanske dags att börja lyssna på min kropp.

Har ringt till "habben" idag och avbokat tiden hos logopeden, ja det har jag fått göra några gånger nu när Theo inte mått så bra. I går kväll ringde jag till "H" och sa att hon kunde vara fri resten av veckan pga smittorisken. Tommy ringde till jobbet idag och berättade och dom ville inte att han skulle komma dit.

Sen vill jag passa på att tacka alla er som har skickat sms medan jag låg på sjukhuset med Theo och efter vi hade kommit hem och alla som har ringt.

Det värmer att veta att så många bryr sig om vår lilleman.

Önskar er alla där ute en mysig eftermiddag

Kram/Paula

 

Tisdagen den 1 februari 2011 kl. 13:01

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [8] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238