Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

I nöd och lust.

Ja det är två ord som man ofta glömmer bort när man är mitt i allt och tyvärr är det inte lika ofta som man säger förlåt för att man varit dum mot den andra partnern, vännen eller våra barn etc etc. Vi reagerar olika på saker som händer i våra liv, men det viktigaste är att inte glömma bort att man älskar varandra. Ja, varför tar jag upp detta just nu. Jag kom att tänka på det i natt när klockan var 03:00 och Theo vaknade, ja, ja nu var det dags igen! Jag kände en enorm ilska mot Tommy för att han inte var här och kunde hjälpa mig med Theo så att jag fick sova en hel natt. Nu är saken den att Tommy aldrig skulle tacka ja till ett montage om inte jag hade gått med på det. Det är jag så väl medveten om, men jag kunde inte låta bli att vara arg på honom och även avundsjuk. Han kan ju sova en hel natt utan att Theo väcker honom, han kan äta en måltid i lugn och ro utan att Theo skriker eller stör att han kan andas och bara vara, även om han jobbar hårt. Ja jag var helt fylld av avundsjuka.

Men han är där han är för oss alla och inte bara för hans egen skull. Varför har vi människor så svårt att acceptera tillvaron och våra liv? Jag har aldrig någonsin önskat att Theo inte fanns för han ger oss så otroligt mycket, men jag kan inte låta bli att många gånger tänka hur vårt liv skulle se ut utan honom. Är jag egoistisk för att jag kan tänka så, eller är jag bara trött och slut för att inte prata om den enorma rädsla jag har att förlora någon av dom. Ni anar inte hur många gånger jag har slängt ut Tommy ur mitt liv, och det är bara för att jag är så himla rädd att förlora honom, så om jag säger det själv då är det lättare att hantera. Livet väntar inte, det måste levas nu, men är jag bra på det? Nej, det är jag inte för min rädsla är starkare än mig själv och den styr mitt liv. Jag önskar att jag också kunde köpa en enkel biljett till den och skicka iväg den tillsammans med Theos kramper.

Jag ber varje dag till Gud att jag skall bli en bättre människa, fru, mamma och vän och att jag skall kunna leva utan rädsla. Jag kämpar varje dag med att uppnå det, men jag märker att varje gång jag är trött och slut är det lätt att man blir arg för att människor inte finns där. Men finns jag där för dom? Nä, jag åker inte till mina vänner och hälsar på dom, jag finns inte där för Tommy många gånger för då låser jag mig och lever i min bubbla av rädsla.

Jag har varit väldigt noga med att inte fråga om hjälp. Jag skulle klara detta själv om nu mina vänner inte kunde tänka själva att jag var ensam med Theo och kanske behövde hjälp och dom ändå inte kom hit för att göra mig sällskap. Då skulle jag minsann inte be om någon hjälp heller. Men igår fick jag svälja det och ringa till en vän. Jag hade ont, var trött och ingenting jag gjorde med Theo var bra, då orkade jag inte mer. Hon kom hit till oss och tog över Theo så att jag kunde vila ett tag. Det var snällt av henne för hon hade precis slutat sitt jobb. Hon hade inte ens lagat mat till sina barn fast dom är ju stora, men ändå, det var så himla snällt av henne att hjälpa mig. Så tack snälla du!

Igår var det jätte fint väder så jag ringde taxi och åkte till stan med Theo för jag skulle hämta hans medicin på apoteket för dosen han får har höjts, så nu är vi uppe i  30 mg per dag, plus den andra som han får två gånger om dagen. Sen hämtade jag min nya ring som hade kommit. Jag kan tyvärr inte använda Guld eller Silver nuförtiden för jag får jätte sår på mina fingar. Men samtidigt känns det så naket utan min bröllopsring så "H" tipsade mig om att det finns Titanringar så nu får vi se om den funkar.

"H" var här i morse och både jag och Theo låg och sov för vi var helt slut efter nattskiftet. Så hon fick vänta utanför ett tag innan jag vaknade, jag fattar inte att jag vaknade överhuvudtaget men det var tur, för det var inte lika varmt idag som igår.

Vi skulle till habben idag 15:00 men jag ringde och avbokade tiden, men fick ny tid nästa vecka. Då kan även Tommy vara med när vi skall träffa Logopeden. Theo har ont i magen och han pruttar som bara den. Jag kan inte fatta hur det kan lukta så mycket. Min vän som var här igår blev helt generad,  -Paula det var inte jag det är Theo! Jag skrattade och svarade -ja jag vet. Så ibland skriker han jätte mycket och sen pruttar han och allt är bra igen. Det kanske beror på medicinen, för så där har det aldrig luktat förut.

Fröken från dagis ringde igår och sa att ett barn hade kräkts, så dit vill jag inte gå med Theo så vi avvaktar och ser om det är fler barn som blir sjuka eller om det bara var han som inte mådde så bra.

Min äldsta son ringde och sa att det är ett halvt år idag som han har varit drogfri. Han kämpar på bra och jag hoppas verkligen att det blir en drogfri dag imorgon med. Du gör ett kanon jobb min son, Grattis och kämpa på! Kom ihåg att göra det mamma sa till dig dom dagar det känns extra jobbigt, älskar dig gubben min. Markus ringde också imorse innan han skulle åka iväg med skolan på en skiddag. Han hade 5oo kr i  hans jackficka för han skulle betala resan och när han kom fram till skolan så var pengarna borta, han var helt förstörd och han hoppades på att han skulle hitta dom när han gick hem idag. Hm svårt att tro att dom 500 kr skulle finnas kvar, men jag hoppas att han har tappat dom hemma i lägenheten och inte på gatan. Han skulle använda resten av pengar för att gå och klippa sig, men det ordnar sig. Värre saker än så kunde ju ha hänt. Nu längtar jag bara tills Tommy får komma hem, vi saknar honom jätte mycket.
Önskar er alla där ute en trevlig kväll
 

 

Tisdagen den 25 januari 2011 kl. 20:04

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238