Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Att våga älska utan rädsla.

Ibland tänker jag, att tänka är farligt. Jag är som ni kanske vet analytikernas mästare, tänkarnas drottning eller funderarnas kung, men jag har lagt det där på hyllan. Att analysera, tänka och fundera över framtiden fungerar inte om man skall leva idag. Då tvingas man fokusera på här och nu och ta en dag i taget. Lever man efter det så finns det inget utrymme till att fundera kring hur framtiden kommer att te sig. Att leva idag är min räddning. Det är så jag klarar av att leva med mina söner och deras kamp.

 MEN ibland kan jag inte hålla tankarna borta, utan jag glider in på den eviga frågan, vad kommer att hända med Theo, min äldsta son, med mig, Tommy och Markus? Men jag tillåter mig aldrig fundera längre än så. Jag får en klump i magen, svårt att andas och en sådan obskrivlig smärta i bröstkorgen. Men jag tror att man till slut lär sig att leva och taga vara på alla dagar, att vara tacksam för allt vi har, att se på människor med andra ögon, att finnas där och att ge till dom som behöver. Ja allt detta har Theo och hans store bror lärt mig och för det är jag dem evigt tacksam. Så idag håller jag alltså på att lära mig att leva i nuet och att inte planera, att få vara impulsiv och göra det som jag känner att jag har lust att göra. Att inte tänka så mycket på hur vårt liv kommer att se ut om en månad, att våga tror på att allt skall gå bra för mina barn och oss. Men det är inte så lätt för jag har en inbyggd rädsla som är en del av mig och den går hand i hand med mig.

 Men ibland så kan jag faktiskt njuta av livet och glömma bort rädslan som har byggt ett bo i mig. Eller kanske jag är så bekant med den att jag inte märker den ibland. Sen jag öppnade det kapitlet i mitt liv där två av mina barn går igenom två olika kamper, så har jag varit väldigt rädd för att komma nära dom. Omedvetet så har jag byggt en mur runt om mig och den muren har hindrat mig från att njuta av nuet. Rädslan över att förlora dom tog över ganska snart och idag får jag hjälp med att lära mig att inte vara rädd för att vara nära dom. Jag tror att det har varit den största kampen i mitt liv, att våga älska utan att vara rädd för vad som kan hända. Ja, man har hört förr att "livet är en skola" och jag kan lätt säga att jag inte skulle vilja vara rektor i den skolan jag går i.

 Det har varit många tårar och dom rinner ännu. Många nätter utan sömn, mycket oro och rädsla som jag försöker jobba bort lite dag för dag. Ja, det hemska är att det skolarbetet kan ingen göra åt mig, det är bara mitt och det är bara jag som kan göra något åt det. Ibland känner jag mig så otroligt stark och jag tänker för mig själv, "Paula du kommer att fixa det" och andra gånger känner jag mig så himla svag att jag tappar allt hopp och all tro. Men jag gör så gott jag kan och jag har bestämt mig för att jag aldrig kommer att ge upp. Livet blev inte som jag hade tänkt mig utan långt ifrån den sagovärld som jag hade i mitt huvud när jag var yngre. Men det är min verklighet nu och ibland kan det också finnas dagar som är precis som i min prinsess saga.

             

 Idag har vi haft en underbar dag! Det är en hel del att göra här hos Tommys moster med veden, askan som ska tömmas och mat som skall lagas, men allt kör på i ett så otrolig lugnt tempo att man nästan glömmer bort att man jobbar. Theo var på bra humör och Markus var här med oss hela dagen. Grannarna till moster var bjudna på mat, så jag lagade lunchen och det blev riktigt smarrigt om jag få säga det själv.

Ikväll har vi spelat Yatzy med dom gamla, ja jag känner en otrolig harmoni i mig just nu.

Igår kväll  bjöd Mats oss på en otoligt god middag. Men han lagade den inte själv, han tog oss till Helsingborg på en Fondy restaurang, tusen tack Mats för en trevlig kväll !!  Theo låg i sin säng hemma hos moster och hennes man, han hade sovit medan vi var borta så det var så skönt. 

I går och idag ringde en läkare från Ö-vik angånde Theos epilepsimedicin. Han tyckte att det var för många kockar inblandade och inte någon av dom som skrivit ner något. Han tyckte i alla fall att vi skulle höja dosen på en av medicinerna, men som sagt för många kockar - sämre soppa. Så vi vågar inte göra det, vi väntar tills vi kommer hem och får prata med Theos egen läkare. Nä nu skall jag göra kväll!

önskar er alla där ute en bra natt.
Kram Paula
 

 

Onsdagen den 5 januari 2011 kl. 22:59

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238