Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Att tro och hoppas

att mötet med Försäkringskassan skall gå bra, det vågar jag inte. Vi har fått så många nej från många håll att man inte vågar hoppas på någonting längre. Vi får helt enkelt vänta tills vi får beslutet i brevlådan som jag ibland har så svårt att gå till. Man vet ju aldrig vad för brev man får och vad det står där. Sen är det bättre att ta tag i saker och ting när  dom händer än att oroa sig långt i förväg, som jag gör. Visst är det bra att vara lite på sin vakt, men inte som jag så det hindrar mig från att leva.

Gick över till grannen idag en liten stund, jag behövde komma hemifrån ett tag. Vi pratade ett tag och det hon sa gick rakt in i mitt hjärta och mina känslor. Det var så himla rätt, det hon sa. Jag är otroligt glad att jag har min familj och när jag ser Theo skratta och titta på mig med sina rådjursögon, då glömmer jag allt annat. Jag glömmer till och med att vår vardag inte är som många andras.

                  

 Men det är så mycket jag måste ta tag i för att jag skall kunna ge till de mina. Jag måste börja att unna mig en halvtimme varje dag, där jag gör något som jag tycker är roligt. Men hur skall det gå till, när dom finns i mina tankar hela tiden?

När vi fick veta att Theo var sjuk, då tillät vi oss inte att skratta. -Hur kan vi skratta, när han är sjuk? -Hur kan vi ha roligt, när Theo inte mår bra? Det blev så himla många frågetecken som jag inte ens visste fanns. Mitt liv förändrades totalt när två av mina barn drabbades av olika problem. Jag är inte samma Paula som jag var en gång i tiden. Ingenting är viktigt för mig längre, det är som om jag har gett upp hoppet och  bara sitter och väntar på att det värsta kommer att knacka på vår dörr igen.

Man läser och hör att folk har handlat eller har börjat att handla  Jul klappar, men inte jag. Nä, för jag hittar ingen inspiration till att fixa det. Det känns inte längre lika viktigt med Julen, som det gjorde en gång i tiden. Sen när jag läser Lindas blogg, wow vilken kvinna, men tyvärr ser det inte ut som om hon har så lång tid kvar på denna jord. Det krosssar mitt hjärta att hon kommer att lämna sina barn och man som så väl behöver henne och det gör ont att jag inte kan göra något för dom. Om mina tårar kunde läka så hade hon varit frisk för länge sen. Hon är min idol och den fantastiska kvinnan kommer jag aldrig att glömma. Hon har gett mig så mycket styrka genom det hon skriver i sin blogg och har jag laddat mina batterier där så många gånger.

Jag bara hoppas och ber att hon får fira en sista Jul med de sina utan smärta. Snälla Gud hoppas att du lyssnar på mig!

Önskar er alla där ute en trevlig eftermiddag.

Kram/Paula

 

Onsdagen den 8 december 2010 kl. 15:17

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [5] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238