Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Jag är så rädd,

rädd att det ska hända igen, rädd för hur jag ska fixa det om han blir som i Onsdags, rädd för att förlora min son, rädd för att jag inte skall klara av att vara vid hans sida om han blir så dålig igen, rädd för att lämna vårt hem utan Theo, rädd för att inte våga lita på någon igen, rädd för att jag kommer att vara ensam med Theo.

Tommy kommer att åka iväg till Norge och jobba på Måndag. Ja det känns tungt både för Tommy och för mig men vi behöver ju pengarna. Jag är så rädd så jag inte ens klarar av att äta utan att känna att jag vill spy. Den känslan bor i min kropp, den har alltid funnis där men nu är den så påtaglig. Jag har hört citatet att Gud inte ger mer än vi kan tåla så många gånger. Jag vet inte om jag kan hålla med, men vi är så himla tacksamma att vi fick behålla Theo. Jag tänker på Maria, Hanna, Ulrika, Magda, Malin och många andra mammor som har förlorat deras älskade barn. En jätte kram till er, det var så nära för oss så jag kan känna vad ni går igenom. 

                             

Jag har svårt att tänka mig ett liv utan Theo och det som skrämmer mig mest är min rädsla som är så enorm och min chock när jag gick till honom där han låg på skötbordet på toa. När jag kände att hans lilla hand och hans lilla näsa var så kalla, gick jag ut från toa och gömde mig i köket, jag klarade bara av att ringa 112 men kunde helt enkelt inte gå tillbaka in till Tommy och Theo igen. Jag var så rädd och jag ringde grannen och hon kom hit jätte fort. Jag kommer ihåg att hon höll om mig och  hon trodde inte heller att Theo levde längre. Jag var så rädd så jag klarade inte av att prata med kvinnan som svarade på 112. Jag berättade var vi bodde och att vi inte kunde få kontakt med Theo. Hon undrade om han andades, oj vad nära min rädsla hon kom. Hon sa hur vi skulle lägga Theo och det skrek jag åt Tommy från köket, sen sa jag att jag inte orkade prata mer.

Jag skickade massor med sms till olika personer, men fråga mig inte till vem för jag var så rädd att förlora mitt barn, så jag använde telefonen för att fly från verkligheten. Så jag hoppas från djupet av mitt hjärta att Gud inte ger mig eller oss mer för det är svårt att klara av något mer.

På sjukhuset var det ingen som kom till oss och pratade om hur vi kände eller hur vi mådde. Men vi fick höra hur personalen var tvungna att ta semester för att klara av deras schema. Snälla nå'n, vi kunde förlorat vår son, det är våra känslor vi vill prata om och inte deras arbetssituation. Är jag egoistisk då? Det är så mycket rädsla så jag skulle bara vilja suga bort allt från mig och kasta det långt bort där jag inte kan hitta det igen.

Tack alla ni som har ringt, skickat sms och varit här hemma hos oss. Utan er alla skulle det inte gå.Jag önskar bara att jag kunde få gråta, men det kommer inga tårar för första gången på länge. Jag mår bara illa och kan inte somna,för att jag är så himla rädd att det ska hända igen.

Önskar er alla där ute en trevlig Lördag

Kram/Paula

 

Lördagen den 4 december 2010 kl. 15:33

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [10] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238