Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

En ledsen kille 2

fortsättning........

Paula och en sköterska satt ute i väntrummet medan Theo och jag var där inne. Tanten som var sur förut, mjuknade mer och mer när hon märkte att Theo inte var pigg och "besvärlig" som vanligt. Det gick hur fint som helst att först märka upp på Theos huvud och sedan sätta dit Elektroderna. Han tittade bara lite på henne och sen när det var klart och undersökningen skulle börja, då somnade han och sov hela tiden. Jag fick väcka honom när det var klart. Då var det dags att köra spjälsängen upp till Röntgenavdelningen. Vi hade fått tiden uppskjuten en kvart, men nu hade det gått ytterligare en, så när vi dök upp där, var det ytterligare lite gnällande. En tjej kom och mötte oss och på en gång började hon att klaga. -Va! har han inte tvättat håret efter EEGn?? ( Dom fäster ju Elektroderna med någon sorts salva) -Det skulle vara gjort innan han kom hit. -Men, sa vi.....han kommer ju precis därifrån och vi hade ju ont om tid. Det hjälpte inte för hon bara malde på. Sen klagade dom på att han inte fått något band med namn runt handleden heller. Därefter var det sängens tur att få en släng, -Varför har ni en spjälsäng, det brukar man inte ha till så pass stora barn. -Den är inte så bra när vi skall ge narkos. Vad salvan beträffar så var det ju inte bra om den satt kvar för då kunde den påverka resultatet. Men det är ju inget som vi känner till och inte dom på "Barn" heller för den delen. Varför pratar dom inte med varandra på olika avdelningar, så dom vet vad som gäller istället för att gnälla och föra krig med varandra. Omoget tycker jag. Det är väl bara till att tvätta av salvan om det nu behövs istället för att gnälla som en gammal dörr. Paula sa några väl valda ord till dom också, så sen gick det ju bra ändå.

Vi lämnade Theo där när dom sövt ner honom och gick ner till Caféet och fikade lite. Vi hade ju inte fått mycket mat i oss på länge. Vi hade fått ca en timme innan vi skulle vara tillbaka för då skulle allt vara klart. Vi satt där och när det var tio minuter kvar, då såg vi en av männen från Narkos komma gående mot oss. Den första tanken var ju, men vad är det som har gått snett nu?? Har Theo inte klarat att bli sövd när han var så trött, ja man tänker det värsta på en gång. Dom har ju aldrig kommit ner och hämtat oss förr, varför gör dom det nu??  Paula gick snabbt fram till mannen och frågade vad som hänt. Då såg jag att han nickade och såg glad ut.......pust, det var ju skönt att höra. Vi åkte hissen upp och Paula höll på att svimma flera gånger. Tur att en granne och jag höll i henne. Hon var helt skakis av all spänning. Det blir bara för mycket för oss.

Uppe på "Uppvaket" fick vi vänta ganska länge innan Theo vaknade igen. Sent omsider gjorde han det i alla fall och vi kunde åka upp till Barnavdelningen och komma in på rum 8.

Vi var ganska trötta alla tre så det blev inte mycket aktiviteter där. Jag åkte hem och plockade ihop lite grejor som vi skulle behöva och jag hämtade varsin portion Sushi som vi åt senare.

Under kvällen kom "mormor" och några kompisar för att hälsa på. Tack för att ni kom och höll oss sällskap.  

Theo fick dropp hela tiden och han blev ju piggare eftersom. Natten gick bra och han somnade ganska sent, men sen sov han till halv sju. Då fick han sin välling och lite vatten.

                

Vad det hela berodde på har dom väl inte konstaterat än, men dom tror iaf att det är Epilepsimedicinens fel. Det har antagligen varit en för snabb upptrappning av dosen och sen hade han ju inte sovit så mycket heller och haft magsjuka några dagar innan också. Nu skall vi enligt läkaren gå ner till 2ml medicin morgon och kväll i några dagar och sedan trappa upp mycket långsammare. Proverna visade inget konstigt, men när vi kom in hade han lågt Natrium och sockervärde. Det har ju stabiliserat sig nu efter all dropp.

Nu har lilleman fått Permis så vi kunde komma hem och han ligger i sin egen säng och sover sött. Men om det skulle vara något så kan vi åka in direkt och utan att behöva gå genom mottagningen.

Det är så skönt att han verkar må bättre nu. Idag kommer allt tillbaka till en och vi är såå tacksamma att vi fick behålla vår lille guldklimp. Det var stunder då man inte trodde det faktiskt. Usch, kan säga att det är det värsta jag har känt någonsin.

Ha det så bra och hoppas att ni får en bra dag.

Tack för att ni bryr er. Kram

Paula o Tommy

 

Torsdagen den 2 december 2010 kl. 12:17

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [6] Kommentera detta inlägg

 

En ledsen kille 1

har vi idag. Han gråter och gråter men vi vet inte vad som är fel. Men det är kanske inte så konstigt efter gårdagen och så mycket som lilleman var med om. Ja, natten Tisdag till Onsdag var jätte jobbig. Theo vaknade vid kl 23:00 tiden och kunde inte somna om. Så jag var vaken med honom fram till kl 04:00, men klockan 01.00 sa jag till Tommy att han kunde gå och lägga sig i Theos rum så att han skulle orka gå upp till jobbet. Vi somnade till slut, både jag och Theo och vaknade klockan 07:30. Oj, oj tänkte jag, Theo fick ju inte äta efter halv sju, för han skulle göra Magnet Röntgen. Jag väntade till klockan Åtta för att ringa till "Barn" och prata med Maria hur jag skulle göra med Theos medicin. Hon tyckte att jag skulle ge honom den och liten vatten. Jag fixade det men jag hade ganska så kraftig huvudvärk och kände att jag skulle behöva sova lite innan det var dags att åka till sjukhuset. Så jag ringde till Tommy och kollade om han inte kunde komma hem tidigare och vara med Theo så jag kunde få sova en timme eller så. Tommy kom hem vid 09:00, det var så skönt att se honom och lämna över Theo, så jag kunde sova och ta igen mig lite efter den jobbiga natten. Theo hade inte ätit något sen kvällen innan, men han protesterade inte utan han var bara ganska slö.

 När jag tog över efter Paula, så försökte jag först att sätta Theo på golvet där han brukar sitta och leka. Men han ville inte alls vara där så jag tog upp honom och satte honom i mitt knä. Där satt vi och slötittade på TV, men han var inte nöjd alls. Han provade många olika ställningar, men kunde inte komma till ro. Men kvart i Tio så somnade han i alla fall hos mej och jag lät honom sova där för han var verkligen trött.

Vi hade bestämt att jag skulle väcka Paula halv Elva så att vi skulle hinna i tid till Röntgen. Tjugo över Tio lade jag ner Theo i sängen, så att jag kunde fixa lite frukost till Paula. Han vaknade till lite när jag bar honom dit, men somnade på en gång igen.

När Paula var vaken gick jag till Theos rum för att väcka upp honom också. Han ville bara sova men fick ju ändå följa med till skötbordet där jag skulle byta blöja och klä på honom. När jag satte honom där, kunde han knappt sitta, så trött var han. Han var alldeles slapp i kroppen och säckade bara ihop. Jag kallade på Paula och sa. -Så här trött har jag aldrig sett honom. När jag fått på Overallen efter mycket om och men, så lade jag ner honom på rygg och han somnade på en gång. Det hemska var att det inte gick att väcka honom igen. Vi ropade, -Theo, Theo! men inget gensvar alls, han bara låg där. Paula ringde 112 och dom frågade om han andades och jo, det gjorde han ju om än väldigt svagt. Vi lade honom på sidan, med huvudet lite svagt böjt bakåt efter deras rekommendation. Jag stod hela tiden vid hans sida och höll honom i handen och försökte att få kontakt med honom. Man känner sig så hjälplös och rädd i en sådan situation så man vet inte vad man skall ta sig till.

Ambulansen kom i alla fall ganska fort antagligen, men det kändes som en evighet innan dom dök upp. Theo blev svagare och svagare tyckte vi. Han vaknade till en kort stund när ambulanspersonalen bar ut honom, men somnade ganska snabbt igen. Paula åkte med dom och jag körde efter i vår bil. Dom körde inte vidare snabbt utan lugnt och utan sirener på. Hela tiden fanns en oro hos mig att dom när som helst kunde slå på blåljusen och köra jätte fort. Det var inte kul att köra där bakom och inte alls veta vad som hände i bilen framför.

När vi kom fram bar dom in Theo och då vaknade han igen. Vi fick komma till Barnmottagningen på en gång och där fick vi träffa en av läkarna vi känner sen tidigare. Hon undersökte honom och tog en hel del prover. Han fick dropp och dom tog tempen som bara var 35,7 grader!

              

Theos egen läkare kom också dit och ytterligare en annan. Dom bestämde sig för att han skulle få göra ett akut EEG och att eftersom han var stabil också skulle få genomgå Magnet Röntgen. Vi skjutsade ner honom i spjälsängen till Fys lab där dom skulle göra EEG. Men på väg dit så vaknade han till igen och satte sig upp i sängen. När vi kom dit möttes vi av sura miner och lite mummel om att -Va, är han vaken och har inte fått någon medicin?? Då är det inte ens lönt att försöka, ju. Ja, hon hade nog vaknat på fel sida, för hon brukar vara en av dom bästa där nere. Men hur som helst så gick vi in och började sätta Elektroder på Theos huvud.

Fortsättning följer.......

 

Torsdagen den 2 december 2010 kl. 09:27

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [5] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238