Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Vi har fått tid

på sjukhuset. Dom ringde mig igår kväll och sa att på Tisdag klockan 10:00 skall vi vara på Barnavdelningen så att dom kan sätta in Sonden på Theo. En Remiss är också skickad till Umeå för operation av Theo, då skall dom sätta in Pegen på honom. Usch vad tungt det var när jag diskuterade med läkaren som jobbar på "Barn" här i Ö-vik igår. Hon är jätte trevlig och lätt att prata med. Hon frågade om det kändes bra för mig. Jag svarade med gråten i halsen -Det känns bra om Theo får i sig den näring han behöver och att han går upp i vikt igen, men det känns inte bra att han behöver det. Vår lilleman har gått igenom så mycket och han är så liten, det gör så fruktansvärt ont så jag håller på att gå sönder. Jag var själv hemma med Theo, Tommy var ju på jobbet och jag hade inte någon att krama eller dela mina känslor med. Jag var helt ensam och väntade på att klockan skulle gå så att Tommy hade rast och jag kunde ringa honom och berätta om mitt samtal med läkaren. Det känns som allt är dubbelt. Vi vill ju veta vad Theo har, men samtidigt gör det ont att se när dom sticker honom eller tar vätska från hans rygg. Vi vill ju att han växer och blir stor, men helst utan någon Sond eller Peg. Ja dom skar ju i hans ben också när dom gjorde muskelbiopsin, ja vem vet vad han inte har gått igenom. Han skulle ju spungit och berättat -Mamma, pappa jag har ont! eller -Jag är hungrig! Varför, varför, varför skulle allting bli så tokigt.

 Jag hade två barn sen tidigare och jag hade bestämt att jag inte skulle ha några fler barn. Men när jag träffade Tommy var det som en dröm, jag visste inte att man kunde ha det så bra. Så jag ändrade mig och vi bestämde oss för att vi skulle testa att bli med barn. Ja, ganska så snabbt blev jag gravid och jag kommer så väl ihåg när vi satt runt köksbordet, jag, Tommy och Markus och väntade på vad graviditetstestet skulle visa. Vi tittade på varandra när det blev två blåa sträck. Jag grät av lycka och Markus och Tommy var så glada. Jag ringde till min äldsta son, han var på sta´n men skrek ändå högt -MAMMA VÄNTAR BARN !!!

  När allt känns tungt och jobbigt då blundar jag ibland och tänker tillbaka på den dagen. Jag har fortfarande testet kvar. Sen föds den vackraste killen till världen och så blev han sjuk. Många gånger ger jag mig själv skulden, det är mitt fel att han har ont. Om jag hade stått fast vid mitt beslut så hade inte Theo behövt gå igenom det han gör. Jag älskar honom jätte mycket, mer än mig själv.

 Idag när jag och Tommy var och besökte "Kortis", då kom alla känslor fram. Det var fint där, jag fick en varm känsla och en jätte trevlig tjej som jobbar där mötte oss med ett stort leende på läpparna.  Men det hjälper ändå inte att jag känner att jag sviker mig själv och Theo. Det gör så ont i mig och jag vet inte om jag kommer att klara av att lämna honom där.  Han är min, kan någon annan ta hand om min son som jag kan? Kan någon annan veta när han vill dricka och kommer någon annan sätta sig ner med honom när han vill mysa? Det finns andra barn där så dom kommer inte att kunna sitta ner med Theo och bara ta hand om honom. Tårarna rinner och det känns tyvärr inte lättare för det heller. Fy, fy, fy jag känner mig helt maktlös och jag är dessvärre inte ensam,  det finns så många mammor där ute som gråter för att deras barn också är sjuka.

Önskar er alla där ute en trevlig kväll

Kram från en jätte ledsen Paula

 

Torsdagen den 11 november 2010 kl. 21:02

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [9] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238