Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Jag hatar mitt liv just

nu och jag skulle gärna vilja byta bort det en dag. Det är så mycket hela tiden och än värre känns det när vuxna människor inte kan stå för det dom sagt. Helt plötsligt så var kortis en jätte bra plats att vistas på. Jo, så är det minsann och nu ska vi gå dit den 11 November för att titta runt och prata med personalen, allting är klart. Vi bor i fel kommun, det är bara att inse det. Orkar jag att bråka? hur skall jag få kraft att stå på benen och inte lägga mig ner på golvet så att jag mister mitt barn?

Ja idag så var jag och träffade Dietisten igen och en ny tid är redan bokad till nästa vecka. Nu skall vi testa med rismjölk och Yoghurt för att se om Theo går upp i vikt. Jag frågade henne varför man skall vänta fem till sex veckor för att Theo skall vänja sig vid den nya maten istället för att ge honom näringspulver. Man håller på att testa fram och tillbaka om det kan finnas någon mat som gör att han går upp i vikt  snabbare. Jag fattar ingenting, men det är kanske det som är meningen...man skall inte förstå allt i livet.

Markus var hemma med Theo så att vi kunde gå igenom allt hos Dietisten i lugn och ro. Halv tre kom Tommy hem från jobbet och hämtade Theo som Markus hade gjort färdig och dom väntade där ute på honom. Då var det dags för nästa besök och det var hos  ögonläkaren denna gången. Theo hade ett litet brytningsfel men det är så pass litet att han inte behöver glasögon. Jag frågade läkaren om hon kunde skicka en remiss till en Synkonsulent. -Hm, svarade hon, dom barn som vi skickar dit är inte handikappade, utan det är bara för friska barn som inte kan se. -Dom har väldigt lite resurser, men jag kan skicka även om jag inte tror att dom kommer att ta emot er. Ja, ja då var det alltså dags för nästa smäll. Hur många smällar skall man behöva ta egentligen? Det verkar inte som om habliteringen skickar dit heller utan man skall vara nöjd med den hjälp man får där. Men där ger dom ju å andra sidan ingen hjälp för Theos synproblem......... Så Theo är alltså ett handikappat barn som inte behöver någon hjälp med att tolka det han ser. Vår son har redan fått sin dom.

Hans läkare säger till oss att han måste träffa en Genetiker, ja det har hon sagt i två års tid men någon Genetiker har vi inte träffat än. Hon sa också till oss att hon hoppas att den där Genetikern blir intresserad av Theo för då kan hon leta vidare för att försöka se om hon hittar var felet sitter. Då frågade jag, -men om hon inte blir intresserad, vad händer då?? -Ja svarade hon, då kan vi inte göra något, det finns många barn som inte får någon Diagnos.

I min lilla värld så trodde jag att det bara var för att det var svårt som dom inte kunde komma fram till något resultat. Men nu verkar det vara så att det gäller att dom  blir intresserade av barnen också! Ja, vad skall man säga?? Jag vet bara att jag är så less på att gråta och träffa dumma människor att jag har fått nog. Jag vet inte hur man på något sätt skall lista ut var jag skall hitta den perfekte Journalisten som också blir intresserad och vill skriva precis som det är.

Det var en lång dag idag och i morgon är det bad.  Då skall Markus åka dit själv med Theo för jag skall träffa en läkare på samma tid. I kväll åkte jag till Louise och bara var, vi satt och pratade länge, det var så skönt. Tusen tack Louise och tusen tack Markus för att du nattade Theo. Jag behövde verkligen komma ut och bara lämna allt bakom mig. Nu skall jag vila, jag är så trött så jag bara vill spy.

Önskar er alla där ute en trevlig natt.

Kram/Paula

 

Tisdagen den 2 november 2010 kl. 23:13

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [8] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238