Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Att vara glad...

Ja, vi är faktiskt glada, för igår träffade vi en läkare, en ny barnneurolog som kommer till "Habben" ibland.  Hon är Dansk och det hjälpte inte så mycket att Tommy är från skåne,men han fattade lite bättre än jag i alla fall. Ja hon sa ganska mycket och vi var där i nästan två timmar. Min hjärna var helt slut efter detta besök kan jag lova. Men hjärtat var fyllt av glädje och hoppet kom tillbaka. Ja, hon misstänkte på en gång att Theo har någon viss sjukdom som vi inte kommer ihåg namnet på, men det är ingen dödlig sort och hon tror även starkt på att Theo kommer att kunna gå. Kanske inte som oss, men han kommer att gå. Hon skall skicka flera remisser, han skall bl.a göra en ny Magnet Röntgen där man bara skall titta på just den delen av hjärnan där hon tror att felet sitter. Hon tror starkt på att dom kommer att kunna lösa gåtan. Han skall också göra en ny EEG, men som sagt det var inte så lätt att förstå henne, men jag tror att dom kommer att göra det sent på natten eller väldigt tidigt på morgonen när Theo är trött och avslappnad, då kanske dom kan se om Theo har Epilepesi. Han får ju oprovocerade skratt och det kan vara epileptiska anfall. Han skall även få träffa en Genetiker som dom har pratat om innan. Hon undrade också om vi planerar att skaffa flera barn. -Nej! svarade vi ganska snabbt och bestämt och då sa hon att det var lugnt och att vi annars skulle fått åka till Umeå redan nästa vecka. Då skulle dom kollat om ett eventuellt syskon kunde få samma sjukdom som Theo har.

Sen sade hon också att Theos syn är sämre än vi tror. Så nu skall vi till Ögonläkaren igen och sen vill hon att vi skall be dom att skicka en remiss till en Synkonsulent och därefter få träffa en Synpedagog. Då måste dom komma hit till oss och ändra på belysningen så att den passar Theo så bra som möjligt. Det är ganska mycket men jag är ändå så himla glad att vår lilleman inte kommer att dö på grund av sjukdomen. Jag kommer att suga på "karamellen" så länge jag kan, tills vi får alla svar. Hon sa att det kommer att krävas mycket jobb med Theo men vad gör det när vi får ha honom kvar. Vi är ju vana och vi har kämpat så himla länge så det känns skönt att vara så nära en Diagnos.

Hon var helt underbar och en väldigt lyhörd och kunnig människa så att man lätt glömde att hon inte var så bra på svenska. Jag ber till Gud att det är den sjukdomen som hon pratade om, men jag har inte vågat gå och läsa om det på "nätet" än, men jag är så nyfiken så jag vet inte om jag kommer att kunna hålla mig tills vi har svaret svart på vitt, men än så länge har jag inte Googlat något. Vi vet också sen tidigare att dom kan ändra sig eller att proverna och MagnetRöntgen kanske inte visar det läkaren har trott, men det får vi ta då.

När "A" var här tyckte jag att vi kunde gå och hälsa på dagisbarnen och fröknarna som var ute, men det var bara en fröken där Theo skall börja. Det var trevligt att få presentera Theo för henne, men han blev lite otålig så "A" fick gå på en promenad med honom. Åh, vad vi gillar "A" och Theo bara älskar honom. Det är så skönt att Theo gillar honom jätte mycke.

Har även hunnit med att annmäla en Taxichaufför som var helt knäpp på ren svenska. Han hade bestämt sig för att han skulle trycka nerTheo i en liten bilbarnstol som är för dom minsta barnen. -Hallå! det går inte, sa jag. Har ni inte andra stolar? Nejdå,  han visste minsann vilka stolar dom hade eftersom det var han som körde. Jag kände att jag nästan kokade och jag har bestämt mig att ingen skall få köra över mig eller tro att dom kan bättre när dom har fel. Så jag sa till "A" att han skulle lyfta bort Theo från stolen, men innan det var jag väldigt snabb att ta några kort på vad chauffören gjorde med mitt barn. För att nu kan dom inte säga att det står ord mot ord minsann. Jag har tyvärr hamnat i den sitsen att jag måste utnyttja Taxi till "Habbresorna", men även om han nu hade tagit fel stol behövde han inte vara otrevlig och slänga igen bagageluckan hur hårt som helst bara för att han inte fick som han ville. Så nu är det klart och jag har talat om för dom att han inte är välkommen hit för att hämta oss några flera gånger. Dom skulle gå vidare med det och var väldigt förvånade att jag hade tagit bilder också. Dom skall höra av sig om hur det blir.

Jag har eller vi har ett sjukt och handikappat barn men han har skinn och ben som alla andra och dom skall inte tro att dom kan köra över Theo bara för att han inte har någon röst. Så länge jag lever och kan se och höra kommer inte någon att köra över mina barn.  

Självklart har jag ringt mina andra barn och berättat för dom hur det gick hos läkaren och dom blev minst lika glada som vi.
Det blev ingen tecken-kurs idag för jag känner mig förkyld. Får se om jag orkar att  gå på samtalet i eftermiddag som är inbokat för Tommy och mej. Men det skulle vara skönt för vi har fått boka om flera gånger.  I morgon Fredag är hela förmiddagen fullbokad, men det berättar jag mer om senare.

Önskar er alla där ute en bra dag.
Kram från en glad mamma
 

 

Torsdagen den 14 oktober 2010 kl. 10:46

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [8] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238