Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Dagen D

Jaha så kom den då, dagen som vi väntat på med både lite förväntningar och rädsla. Theo vaknade vid halv sex i morse och fick då sin välling. Han hade varit vaken någon gång under natten också, man jag kommer inte ihåg vilken tid det var. Man går ju nästan upp och ger honom nappen som en robot och hoppas att det räcker. Eftersom han inte skulle få äta eller dricka något sex timmar innan undersökningen, så var det inte mycket tid att förspilla. Jag tog upp honom kvart över sex och rörde ihop lite gröt, för vi tänkte att om han fick i sig det också så skulle han kanske inte bli så hungrig under dagen. Men det var nog för kort tid efter vällingen för han var inte särskilt intresserad av grötskålen. Det var nog bara två tre skedar som gick ner i magen, sen var det stopp och det är inte så lätt att förklara för honom att han måste äta för sen blir det ingen mat förrän på eftermiddagen.

Hur som helst så gick tiden sakta och visarna kröp fram, men en timme innan vi skulle vara på "barn" så åkte vi iväg. Han hade redan börjat bli hungrig och då kände vi att kanske enda sättet att lugna honom var att åka bil. Vi åkte först dit och anmälde oss i kassan och for därefter runt lite. En granne erbjöd sig att följa med till sjukhuset för att vara stöd för oss. Väldigt snällt och omtänksamt av dig, tack så mycket.

När klockan var kvart i tolv var det dags. Då vi först kom dit fick vi vänta en halvtimme, men det är väl mer regel än undantag inom sjukvården. Därefter var det dags för "Emla-plåster" på båda armarna och en hand. Sen gick tiden fort för ganska snart var det dags att ta sig ner till Röntgen. Jag bar Theo och mamma körde vagnen och en sköterska körde spjälsängen som han skulle få ligga i.

Nere på Röntgen var det till att vänta igen, men sent omsider kom någon och frågade om det fanns någon Theo där, och det gjorde det ju. Vi följde med och in på ett rum, där det fanns fyra personer. Theo hade fått lite lugnande insprutat i sig lite tidigare så han var inte trött direkt, men lite lullig. Han skrattade högt när dom skulle undersöka honom och se var det skulle vara bäst att sätta in nålen. Dom valde att göra det i högra armen och nästan till vår förvåning så gick det på en gång. Det var folk från Narkosen som gjorde det och dom är mycket skickligare än vanliga sköterskor har vi lagt märke till. Det brukar i vart fall inte gå på första försöket och inte andra och inte tredje och........ja ni fattar. Sen fäste dom en liten slang vid nålen och förklarade för oss hur det skulle gå till. - Nu sprutar vi in sömnmedicin, sa en av killarna och mycket riktigt, det tog inte lång tid innan Theos ögon gick lite i kors. Han kämpade emot genom att försöka sätta sig upp ett par gånger, men han fick ge sig. Det är alltid lite jobbigt att se sitt barn bli sövt. Det känns som att man lämnar honom i en oviss situation. Men man måste ju lita på personalen, man har ju liksom inte mycket val, för själv kan man ju inte göra så mycket. Men den här gången var det inte lika jobbigt som sist i Sollefteå, där dom tryckte en mask över Theos näsa och mun och tvingade honom att andas in.

När lilleman hade somnat så fick vi lämna rummet på en gång. Vi gick till kaffeterian och åt lite baugetter och drack kaffe och Cola. När vi gick sa dom att det skulle nog minst ta 45 minuter, så när tiden hade gått var vi tillbaka i väntrummet. Där fick vi sitta och titta i gamla tidningar och prata. Tiden kröp fram och när det nästan hade gått en och en halv timme kom någon i dörren och man hoppade till. -Nu är det nästan klart, sa hon och gick sin väg. Efter ytterligare några minuter kom dom rullande med sängen med Theo i. - Det har gått bra, sa någon. Vad skönt att höra dom orden!! - Men varför har det tagit så lång tid? undrade Paula. -Vi har tagit mer än hundra bilder på Theo så det tar så lång tid, svarade en av dom.

Då var det bara att följa med till "Uppvaket" där dom fick rulla ut en kvinna som låg i ett rum. Där rullade dom sen in Theos säng, så att vi fick vara lite för oss själva. Det tog nästan en timme tills han vaknade. Han sov så sött där i sin säng. Man tänkte hur mycket den lilla killen skall behöva gå igenom. Han är bara lite mer än tre år och har redan varit så många gånger på sjukhus. Men han är en liten kämpe, så han blir säkert bara starkare av allt elände. När han vaknade så var han ledsen och lite groggi. Han satte sig upp i sängen, men föll åt sidan så han slog huvudet i kanten. Men det var inte så farligt,fast det tog ett bra tag innan han var riktigt vaken. Då kom dom från "barn" och hämtade oss och vi följde med dit upp. Väl där så sa dom att han var så pass vaken att det var bara att åka hem.

Vi tog på Theo hans egna kläder och åkte hiss ner till Ögonavdelningen. Paula ville gå dit och kolla om dom hade fått något resultat från Sollefteå igår och att dom i så fall skulle skicka vidare till Theos läkare på barnavdelningen.

Sen åkte vi raka spåret hem och gav Theo mat. Han hade ju inte ätit på nästan 10! timmar. Men dom gav ju honom dropp efter röntgen, så att han skulle få lite näring i sig.

Sen lade vi inte ner honom för det var ju inte så många timmar tills han skulle lägga sig för natten. Han satt och lekte på golvet och när klockan var halv sju fick han sin välling som vanligt. Han hade svårt att somna och satt och pratade lite. Paula åkte iväg och jag var hemma med honom. När jag hade pratat i telefon en stund och kom tillbaka till vardagsrummet, hörde jag honom fortfarande. Bäst att kolla läget, tänkte jag och det var nog tur det, för huvaligen vad det stank i hans rum. Han hade bajsat och det var inte lite heller. Jag tog upp och bar honom till badrummet. Väl där insåg jag att det enda som skulle hjälpa var att ta av honom kläderna och duscha hela kroppen. Vet inte om det var för att han fick en Iprem i rumpan tidigare så att det blev för starkt för honom eller varför. Men efter en dusch och lite nya rena kläder så var han redo för sängen igen.

Nu sover han gott och vi hoppas att han gör det hela natten. Men han kändes varm i pannan så vi får väl se hur natten blir. Kanske pappa har smittat ner honom ändå. Men nu är röntgen gjord så nu kan han och vi pusta ut ända till Måndag. Då är det nämligen dags för EEG igen. Lycka till säger jag bara.

Nu får ni ha en trevlig kväll och sköt om er alla.

Kramar från Pappa Tommy

 

Onsdagen den 29 september 2010 kl. 20:41

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [0] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238