Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Väntat men ändå inte.

Natten har varit lite orolig för Theo och vi har inte heller sovit så bra. Jag vaknade av att jag i sömnen råkade riva ner bilder på mina barn och min systers barn från nattduksbordet ner på golvet. Hur det gick till det undrar jag, det är ett under att bordet stod kvar på plats. Tommy är forfarande förskyld och hostade ganska mycket i natt.

Vi körde till Sollefteå kl 09:20 och vi var framme 10:35. Det är ca 9,5 mil och det mesta av vägen går igenom skogen.  Vi var jätte nervösa för vi visste inte hur det hela skulle gå till och även oroliga för svaret. Theo var väldigt lugn tills det var dags att sätta elektroder på hans huvud, en i nacken och en på vardera örsnibb och en under hans öga. Oj, oj det var inte en lätt match, men till slut så gick det ganska bra. Lilleman skrek som om han ropade på hjälp och han vände och vred på sig. Det var kanske inte så konstigt med en tant som han aldrig sett som höll fast hans huvud. Hans tårar löste upp salvan som skulle hålla fast elektroden under ögat och då fick man börja om igen.

Vi fick träffa en underbar överläkare som utan att använda läkarspråk förklarade för oss hur det gick till. Jag undrade hur lång tid det tog för att få ett svar och han sa att det kan ni få nu när jag bli klar här. Och mycket riktigt när han var klar så visade han oss hur kurvorna skulle se ut för en frisk människa. Det skall vara stor skillnad mellan dalar och toppar. Men tyvärr så ser det inte ut så för vår Theo utan den var en ganska rak kurva. Oj vad ont det gjorde...."mormor" hade redan sagt åt oss att det var något fel där, men det är inte någon annan som har berättat det för oss. När vi var hos ögonläkaren för snart två år sedan då sa jag till henne att jag ville att hon skulle skriva en sådan remiss, men det blev ingenting av, men skam den som ger sig. Nästa gång vi var där sa jag till igen och till slut så blev det av. Ni som följer den här bloggen vet att vi råkade läsa fel och vi åkte till Ö-viks sjukhus istället för till Sollefteå. Men nu är det gjort och vi skall få komma dit igen lagom till påsk. Läkaren sa att det inte fanns någonting att göra åt utan det är bara att hoppas att det utvecklas i samma takt som Theo.

Vägen hem kändes lång och det var väldigt tyst i bilen. Alla frågor bara ploppar upp i min stor gryta som min hjärna känns som just nu eller rättare sagt som den har kännts ganska länge. Frågor som t.ex -hur lång tid det tar för honom att tolka det han ser? Hur påverkar det honom att vara på stan, i affärer, på dagis, på lekparken etc, etc. Tur att vi har "mormor" som kan svara på en del av frågorna och ge oss råd hur vi på bästa sätt kan hjälpa Theo i olika situationer. Tack så jätte mycket för att du finns "mormor" vi vet inte hur vi skulle klara oss utan dig.

Jag var tvungen att kliva av i stan medan Tommy åkte hem med Theo som skulle äta och sova. Jag skulle försöka sortera mina tankar och känslor. Jag vet inte vad jag gjorde på stan men jag behövde bara distans till allt. En stor blandning av oro, rastlöshet och maktlöshet, fy bara det är bara för mycket. 

Nu tänker vi på morgondagen där fler människor kommer att hålla fast honom och att vi tyvärr inte kan ta honom hem, hålla om honom och säga att -nu är det bra och att inga fler kommer att hålla fast honom och att dom inte kommer att sticka hans lilla kropp tills dom hittar en åder. Det gör så enormt ont i mig och jag vet inte hur man skall klara av allt. Det var inte så jag tänkte att det skulle se ut när jag såg Theo för första gången och tur är väl det att vi inte visste något. Jag fick i alla fall leva i fyra månader utan att oroa mig.

Har ringt min äldsta son och vi pratade ganska länge. Han har fått ett jobb och skall börja på Torsdag, han var så lycklig över det. Jag uppmuntrade honom och hoppas verkligen att det skall gå bra. Har även pratat med Markus i kväll och berättat för honom vad vi fick veta idag. Ville bara vänta tills jag inte hade gråt i halsen.

Ikväll så skickade den nya grannen ett sms om jag ville gå ut på promenad, jag tvekade en stund men jag gick till slut ändå och det var skönt att få komma ut ett tag.

Nu skall jag snart försöka sova för imorgon blir det en lång dag. Hoppas att allt går bra.

Ha en trevlig kväll ni alla där ute.

Kram/Paula

 

Tisdagen den 28 september 2010 kl. 23:13

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238