Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Min oro och rädsla.

 Vi kom hem igår kväll efter en väldigt intensiv helg, ja kanske en av många andra som vi haft men denna gången var det annorlunda. Vi gick till en begravningsbyrå i Fredags och hjälpte Tommys moster med att välja kista, blommor, annons, psalmer, ja rubbet. Det var inte så lätt att välja och hennes dotter hade precis gått bort. Jag satt där och funderade varför det inte finns någon som kan fixa allt sådant ??? Hur lätt är det för någon som precis har mist en dotter, man eller fru? fy bara.

När det bara var jag, Theo och Tommy i bilen så berättade jag för Tommy hur jag vill att min begravning skall vara. Ja, det är en väldigt skrämmande tanke, men det är något som vi inte kommer undan, så det är lika bra att berätta för sin partner hur man vill ha det.

Min oro och rädsla är enorm just nu. Vi pratade ganska mycket igår och vi hade ju 12 timmar på oss att gå igenom en massa som jag orar mig för. Det har varit mycket i vårt liv ganska länge och nu kom det i fatt mig. Jag känner mig tom, jag vill ge men jag har ingenting att ge till någon just nu. -Jag vill inte vara fru, mamma eller vän, ja så illa är det. Jag vill ha egentid för att ta tag i mina känslor och min oro, helt enkelt tid med mig själv.

Men för att jag skall kunna ha det, så måste jag lämna allt det andra och hur kan jag göra det utan att såra dom som jag tycker mest om? Ja det vet jag inte och om jag väljer att stanna kvar då kommer jag att såra mig själv, ja det suger jätte hårt. Jag känner mig vilsen och jag vet inte längre vem jag är. Jag har kämpat länge och dom senaste tre åren har inte varit en dans på rosor precis. Men jag måste komma på något sätt att komma ifrån min oro, jag vill inte vara duktig länge, jag vill inte vara stark, jag vill inte skratta när jag egentligen bara vill gråta och jag vill inte finnas där för alla andra.......... JAG VILL BARA VARA MED MIG SJÄLV, men det är inte så lätt.

Theo behöver mig och jag måste vara där hela tiden. Även om min kropp säger ifrån måste jag trotsa den och kämpa vidare, men hur länge kommer jag att orka? Det vet jag inte.  Min oro är att jag blir så himla trött så att jag bara öppnar dörren och springer ifrån allt och alla,  min oro är att jag lämnar Tommy som betyder så otroligt mycket för mig och mina grabbar. Ja Paula är så otrolig rädd för så mycket just nu.

 Det är begravning den 17e, då är det dags att åka ner igen! Vill jag det? Ja och nej, men om jag inte åker ner så kommer jag att såra Tommys moster för jag har lovat henne att jag skall servera kaffe, tårta mm när det är dags att fika så att hon inte behöver tänka på det också.

Men jag är så trött att finnas där för alla andra och inte för mig själv. Jag vill leva igen, känna glädje, känna att jag är mamma, fru och inte bara en vän som man lever tillsammans med.

Det blev en hel del tårar igår när vi körde hem, men det var viktigt för mig att få ur mig det som jag gick och bar på. Jag känner mig kal som om ingenting betyder något längre. Det känns som det är något hela tiden.

Jag läser olika bloggar och en jag har fastnat för det är "Lindas blogg". Hon är en ung mamma som har cancer och har små barn och som gifte sig den 14 Augusti. Jag har skrivit där två eller tre gånger men jag kan inte släppa det utan att jag har gjort något för henne. Hon har många sjukhusbesök bakom sig och om det inte är på grund av hennes cancer så är det för att hennes barn är sjuka.  Nu läste jag där för ett tag sen att hon skulle vilja åka på en kryssning och om jag bara hade pengar skulle jag bjuda henne och hennes man på den. Jag vet ju att det inte kommer att bota hennes sjukdom men det skulle vara skönt för henne att  komma bort ifrån allt det jobbiga och få leva och se något annat än prover, spruter mm.

Jag behöver er hjälp snälla ni. Om någon kan öppna ett konto så att vi kan sätta dit en slant. Det kan gå fort om vi alla kan ge och den familjen får lite annat att tänka på.

Berätta gärna till dom ni känner, jag ber er. Det skulle betyda jätte mycket för mig om vi kunde ge Linda det. Nä, nu ska jag smälta allt och försöka klara vardagen utan att bryta ihop.
Önskar er en bra kväll.
Kram/Paula
 

 

Måndagen den 6 september 2010 kl. 21:00

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [4] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238