Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Så arg.

Det är så mycket som försöker få plats i mitt huvud och i hjärtat – sorg, saknad, ilska, smärta, listan går att göra lång! Till slut kommer man till en punkt då det inte går att hålla det inom sig, det "rinner helt enkelt över”. På ett sätt är det skönt för då vet jag att det finns plats för alla nya tankar, funderingar och känslor som ständigt intar min kropp. Men just i stunden, när det ”brister och rinner över” då är det som att befinna sig i helvetet, man är fången av sorgen och saknaden. Jag har svårt att föreställa mig någon fysisk smärta som går att jämföra med den otroliga längtan och den totala maktlösheten som man känner just då. Att så många små barn måste lida, att dom måste lämna sina föräldrar, usch allt på samma gång.

Jag har läst Amelias blogg och har träffat henne några gånger på badets omklädningsrum. En så söt liten tjej som hade samma månadsdag som Theo, ja hon blev bara 2 och ett halvt år som hon fyllde den 15 Juni.

Igår var jag och läste hennes blogg som jag alltid gör och tårarna bara rann ner för min kind, fy vilken smärta! Jag kommer att sakna att se henne på badet och att läsa hennes blogg. Den lilla flickan kommer jag aldrig att glömma och inte hennes föräldrar heller, oj man vill bara krama om. Det finns inga ord, men våra tankar finns hos er. Det påminner mig bara mer och mer om hur livet kan bli så kort. Jag höll mina armar runt Theo och med mina ögon fyllda av tårar, sa jag till honom -du får inte lämna oss, kämpa på för vi behöver dig här.

Det är så stor saknad att Theo inte är frisk, att han inte kan prata och att inte få höra honom säga mamma.  Det gör så ont i mitt hjärta, sådan smärta som det inte finns någon medicin som kan bota. Han är allt för oss och tänka att inte få ha honom kvar. . . . fy bara.

Många säger att en diagnos inte gör någon skillnad, skitsnack säger jag bara, klart att det gör! Nu funderar man om man får ha honom kvar eller inte och hur länge i så fall eller kommer vi att få se honom bli en stor kille som går till skolan, ja en skola som passar honom. Ja det finns tusen frågor som inte någon kan ge oss ett svar på eller lova oss att vi kommer att ha Theo länge hos oss. Så en diagnos behövs så att man kan gå vidare, bearbeta och lämna alla dessa frågor bakom en.

Den som aldrig gått i våra skor kan inte heller tala om för oss hur vi ska känna eller hur man borde känna. Det är en mardröm som man bara vill vakna upp ifrån.

Gårdagen var väldigt lugn, Tommy och Theo hostar fortfarande.  I fredags så bjöd Louise och hennes man oss dit på kvällen, tack så jätte mycket till er för en trevlig och lugn stund. Igår så var några grannar här på middag och Rabih kom också, tack snälla ni för en trevlig kväll!

Idag skiner solen, så vi går nog ut en sväng.

Önskar er alla en trevlig söndag

Kram/Paula

 

Söndagen den 20 juni 2010 kl. 17:24

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238