Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Regnet som

låg i luften öste ner kort efter att jag hade skrivit på bloggen. Men det skrämde inte oss, Tommy ringde till en kompis och vi åkte dit och hälsade på honom och hans mamma, det är ett måste när vi är i Skåne. Tommys kompis skulle iväg kort därefter och titta på gamla traktorer så jag tyckte att Tommy och Theo kunde åka med och kolla eftersom vi har en alldeles biltokig son och allt som det är däck och hjul på är intressant. Som det lät på Tommy så hade Theo jätte kul när dom var där och det finns några filmer men jag har inte sett dom än. Jag åkte till Tommys moster och var där med Markus och dom andra. Markus klippte gräset och jag hjälpte Moster med något annat i trädgården.

Sen fick vi besök av en ekorre som var helt tokig, aldrig har jag skrattat så mycket som då. Tommys moster satte sig ner på backen och tårarna rann när hon såg hur jag sprang och ekorre efter mig.  Det var jätte kul för dom men inte för mig som blev jagad av en pytte liten ekorre tre gånger. Man skulle haft en videokamera men det blev många kort på den lilla ekorren.

Kvällen var trevlig och den tillbringade vi med Tommys kompis. Ja, klockan har en förmåga att gå så snabbt när man inte vill och så var det den här gången också. Det blev dags att åka hem och sen säga hejdå till Tommys bror med hans familj, trevligt att vi fick träffa dom och senare hejdå till Mats och hans mamma. Sen åkte vi hem till moster och umgicks med dom en stund innan det var dags att gå och lägga sig.  Vi skulle åka hem på morgon när Theo vaknade. 

 Vi  träffade min äldsta son också, han ringde och lämnade ett telefonnummer som vi skulle ringa när vi kom fram, vi behövde nämligen ett parkeringstillstånd. Då kom det ut en kille med ett lapp som vi skulle ha i bilen och när det var klart kunde vi gå in. Jag fick en konstig känsla när jag satte in min fot där. Jag uppfattade det som kallt, trist och livlöst. Ja det var många människor där inne, men är dom verkligen levande? Hm, det undrade jag.  Hur som helst så kom samma kille och sa att vi skulle lämna mobil, kamera och jackor, börs, ja rubbet och sen skulle vi alla skriva vår namnteckning på varsitt papper och det gjorde inte att jag kände mig mer lugn precis.

Sen kom det fram en kille till som jobbar där och sa till den andre att min son ville komma dit till oss innan vi skulle gå in. Ja, han funderade lite och efter en stund så tyckte han att det var ok.  Jag kände hur jag svettades och hur mina ben darrade och jag kunde knappt stå upp. Jag visste inte varför det kändes så, jag fick luta mig mot väggen och sakta gå ner på huk. Tårar rann och jag skakade, men det var min alldes egen son jag skulle få träffa, varför mådde jag som jag mådde? Ja, inte så konstigt kanske, sist jag träffade honom var för 5 veckor sedan och då var det inte så bra med honom. Kanske var det den bilden jag hade kvar. Hur som helst så kom han och oj vilken lycka det var att se den blick som jag var van att se.  Jag sprang mot honom och jag kramade honom och han kramade mig så hårt han bara kunde. Doften kände jag igen, de var inte en doft av knark eller sprit utan det var min son!! Tommy och Markus stod på kö för dom ville också hålla om honom men jag kunde nästan inte släppa taget. Denna gången var det inte polisen som var där runt om oss, det var vårdpersonal men dom glömde jag ganska snart bort. När alla hade kramats var det dags att titta runt men jag kunde inte prata utan gick bara och tittade och undrade än en gång vart och när det gick fel?

Jag var ju tvungen att fråga och jag fick då veta att det var en son till en kompis till vår familj som hade introducerat honom till knark. Någon som jag har litat på, någon som när det var något med min son jag kunde ringa och fråga hur vi kunde hjälpa honom på bästa sätt, hur kunde jag vara så blind och dum ? Det kommer jag nog aldrig att få något svar på, men en sak är säker den kompisen kommer jag nog aldrig att kunna förlåta att han har tagit bort en del av mig.

Vi hade inte så mycket tid men vi fick lite fika och jag tog bara ett glas vatten. Där fick vi faktiskt sitta själva med honom utan någon från personalen. Jag ville inte prata om knark eller sprit så jag berättade om ekorren som hade jagat mig:) En timme hade vi med honom och den försökte vi utnyttja så bra som möjligt. Han visade oss rummet där han brukar sitta när han ringer hem eller när jag ringer. Det var litet med en stol och en liten pall där telefonen står på, nästan så litet som en telefonkiosk på stan. Där sitter min son och pratar med mig, så trist rum, ingen färg men lite klotter på väggar och tyvärr så sitter han inte ensam där, det finns några andra också. Då tänkte jag på alla andra mammor som går med brustet hjärta och med gråten i halsen, fy en mammas värsta mardröm.

Då var det dags att gå, men han ville att vi skulle ta kort så han frågade någon och det gick bra. Han fick gå ut och vara med på kortet med hans bröder och mig. Theo har bara pussat mig två gånger (han ser ut som dom fiskarna som städar akvarium,) jätte gullig och vet ni vad? Han pussade hans store bror flera gånger och han kände igen honom fast dom inte ses så ofta.

När det var dags att säga hejdå och krama om honom igen då bröt jag ihop

-varför? -hur kunde du ? Han viskade i mitt öra -jag vet inte mamma, jag vet inte. Förlåt mig! -det har jag gjort för länge sedan svarade jag, annars skulle jag inte vara här, det gör ont i mig men jag kämpar och kämpar för att jag ska klara av vardagen. Han grät, tittade på mig och torkade mina tårar, han sa, -då kämpar vi tillsammans för jag kämpar för att kunna bli frisk.

Tommy kramade om honom och tyckte att han var jätte duktig och sa att vi alltid kommer att finnas där för honom. Då bröt han ihop och grät som jag aldrig har sett förut och när han kramade om Markus, oj då var det inte ett öga som var torrt, inte ens vakten, han grät han med. Han sa till Markus, -förlåt mig för allt dumt jag har gjort Markus! och viskade mer saker till honom. Markus grät som aldrig förr, det är ju hans store bror, det var han som Markus trodde skulle lära honom att köra, lära honom dom bästa raggningsfraserna när det var dags att träffa tjejer. Men nu är hans store bror där i en värld som vi aldrig hade drömt om. Så det var hemskt att säga hej då, men vi var tvugna att lämna honom. Vi såg honom när vi åkte i bilen och vi vinkade och viskade hur mycket vi älskar honom men till slut var det skog så vi såg inte honom mer. Då var det dags för Markus att bryta ihop i bilen igen, han grät så att han inte kunde prata men efter en stund frågade jag honom om det var jobbigt att se hur han bor nu? -Nä mamma det var jobbigt att säga hejdå, men jag vet att där han finns nu behöver han vara om vi ska få ha honom kvar. Vilken klok liten kille jag har.

Det kommer att ta några dagar för mig att stå på benen igen efter att jag har träffat honom, men det var det värt. Så nu är vi tillbaka i vardagen igen, Tommy på jobbet men Markus var ledig från skolan idag. Dom har ringt från ögonmottagningen och sa att en läkare från Stockholm var här och ville titta på Theos öga så jag fick välja Lördag eller Söndag och det blev lördag 8:20 som vi ska vara där.

Önskar er alla där ute en trevlig kväll.

Kram/Paula

 

Måndagen den 17 maj 2010 kl. 21:21

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [4] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238