Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Sov inte så bra. . .

i natt, var vaken och funderade var min son kunde vara, om han var kvar på behandlingshemmet eller ute någonstans. Jag ringde dit klockan 7 imorse men dom sa att jag skulle vänta till 08:30 för att få prata med någon som kunde berätta lite mer. Konstigt att klockan inte går ibland, eller det känns så i alla fall. Till slut fick jag prata med en tjej som jobbar där och som tur var, var det hon som min son kom jätte bra överens med. Jag grät och hon fattade att jag anade nåt så hon sa -Paula han finns inte här, han rymde igår.
Jag skakade i hela kroppen, jag svettades och tusen tankar snurrade i mitt huvud.
-Vart är han undrade jag? Hon grät och svarade -jag vet inte Paula!
Jag sa till henne, -tänk om han inte finns vid liv. Hon var tyst och vågade inte svara.
Allting blev bara svart och jag sa till henne, -ring till socialen och be dom ringa mig så fort som möjligt.
Jag ville men jag kunde inte ringa till Tommy. Jag grät och tokskrek och Markus kramade om mig och sa -jag ringer honom. Men Tommy hörde inte sin mobiltelefon, så efter några försök ringde vi direkt till hans jobb. Då efter ett tag försökte han ringa hem, men jag pratade med sociala så då ringde han till Markus.
Markus sa att han skulle komma hem, för jag ville inte vara själv om polisen skulle komma hit och säga att dom hade hittat min son.

Klockan tio ringde min son till mig. Jag vet inte hur det känns att vinna på lotto men jag kan tänka mig att det måste vara någon liknande känsla. Det var så skönt att höra att han levde och få höra hans röst igen. Min son lever, wow!! Vi bestämde att vi skulle åka och hämta upp honom och åka till sjukhuset för han skulle vara där klockan elva för att ta bort stygnen.

Vi hämtade honom och när vi kom upp till sjukhuset så stod en polisbil där och då ville han inte att vi skulle stanna. Jag sa, -lugn gör det inte värre än det redan är. Tommy stannade bilen och rätt som det var så kom en civil polisbil upp bakom oss. Dom öppnade vår bildörr och undrade om han var med oss. Ja, då gick min värld under, jag kunde inte prata,  jag kunde inte gå, ingenting. Tusen tankar snurrade i mitt huvud, det är inte sant, är jag vaken? är det på riktigt? Min son, nej det var svårt att fatta att det var sant. Det var inte en av mina mardrömmar som jag brukar ha på nätterna.
Vi fick gå in på sjukhuset men dom väntade på honom en bit från oss. Jag vände mig mot min son och sa till honom -krama om mig hårt och släpp mig inte. Låt mig få njuta av din närhet och av din doft, som tyvärr inte längre är densamma som förr.

Efter en stunds väntan fick vi komma in och dom tog bort stygnen, det tog ungefär en halvtimme. Men han hade inte ätit på jag vet inte hur länge, så Tommy skyndade sig ut för att handla lite mackor och dricka till honom. Min son var efterlyst! Det jag brukar se på tv, var så nära oss nu. Han smet från behandlingshemmet där han skulle ha varit. Socialen hade ringt polisen igår och dom hade plockat in honom och skjutsat honom dit, men redan på kvällen så stack han därifrån. Jag som hade hoppas att det skulle vända nu. När polisen körde iväg med honom, bort från oss sa jag till Tommy -kör bakom dom, jag vill se min son igen. Jag tittade på honom och såg bara hans bakhuvud, men det räckte gott och väl.

Så nu finns min son långt borta ifrån mig och jag vet inte när jag får träffa honom igen eller när jag kan prata med honom.

Jag känner mig helt slut och tyvärr ju mer jag vill glömma bort denna dag, dessto mer kommer den alltid att finnas kvar i mina tankar. Nu kanske jag kan sova, för nu vet jag i alla fall var jag har min son. Han har mat, han har värme och fast det gör så ont att se honom åka bort så känns det ändå skönt att veta att han är i goda händer. Han var tyst och sa inte så mycket men han kramade om mig och tittade in i mina ögon och sa -mamma det är du och jag. Ja, det har alltid varit han och jag, men nu är han så kall och har svårt att visa sina känslor eller att känna nåt. Jag frågade honom när vi satt på polisstationen -när var det senast du grät, gubben? Han tittade på mig och sa -jag vet inte mamma, jag kan inte gråta. Nä, det är kanske inte så konstigt med allt som han har i sin kropp.

Det värker i min kropp och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Ta hand om er

Paula

PS

Tack M för att du åkte hem till oss och tröstade oss när vi behövde det som mest! tack
 

 

Onsdagen den 7 april 2010 kl. 21:54

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [4] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238