Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Allra Käresta sonen min!

Det är kväll nu, det är mörkt där ute, kallt börjar det också vara. Du är någonstans därute, driver du på stan? Sover du på en parkbänk? Har du hittat någon kompis som låter dig sova på soffan? Jag vet inte, vet bara att det är kallt och mörkt därute. Det känns underligt. Sitter och grubblar, minns olika episoder under de åren du funnits hos oss. Känner mig så otroligt trött. Du valde bort oss, valde bort Tommy, mamma och dina syskon. Valet måste varit enkelt för dig, du behövde inte ens betänketid. Trodde aldrig att vårt liv tillsammans var så lite värt, så värdelöst att kompisar med spritflaskor och andra droger skulle komma före oss. Såg dig på stan, du var påverkad. Talade med dig men visste väl från början att det var meningslöst. Spriten och drogerna har konkurerat ut oss här hemma. På något underligt sätt måste vi leva våra egna liv här hemma. På något underligt sätt måste vi leva våra liv utan dig, jag vill inte låta dig dra ner oss med dig igen. Jag vill inte tillbaka till mardrömmarna, oron och skräcken. Men jag är visst redan där. Drömmer mardrömmar om att du själ bilar, vansinneskörningar, vaknar av att du skriker av smärta och skäck. Vaknar kallsvettig med ett hjärta som slår, somnar om igen. Drömmer om att du är inblandad i ett knivslagsmål. Detta återkommer ofta med olika teman, överdoser, drycker, kalla nätter osv. Orkar inte med det här mer, måste få sova, få vila ut. Måste få skratta och känna att jag lever. Nu är jag bara rädd, rädd för att drömmarna skall slå in. Rädd när jag ser en polisbil, rädd när telefonen ringer. Orkar inte med mer rädsla. På något sätt måste jag sluta att tänka på dig, sluta att oroa mig, sluta att drömma, sluta att vara rädd. På något sätt måste den här familjen fortsätta att leva, vi får inte gräva ner oss i sorg, smärta oro och skräck igen, för då kan vi inte fungera mer. På något sätt måste vi sluta att se dig som en del av oss, men hur? Sluta älska dig kan vi inte, sluta oroa oss kan vi inte. Hur skall vi bära oss åt? Vi vill ha ett bra liv, vi vill sträva efter värme, glädje, efter sol. Men hur kan vi hitta det när en del av oss finns någonstans där ute i mörkret? Vi är trötta, vi orkar inte mer. Varför är strul kompisarna så oändligt mycket viktigare än ett bra liv, viktigare än mamma, Tommy, Markus, Theo, viktigare än glädje, stolthet och självkänsla? Allra käresta barnet mitt, var rädd om dig! Vi kan inte hjälpa dig längre, vi når dig inte

Din mamma

PS.

Om du läser detta gör som vi har pratat ikväll snälla. Det gör så ont i mig. Jag har köpt ditt påskägg med dina favoritgodis. Älskar dig puss och kram

DS.

 

Tisdagen den 6 april 2010 kl. 21:05

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [6] Kommentera detta inlägg

 

Äventyr på väg hem.

På annandag Påsk var det dags för hemfärd. Theo vaknade ganska tidigt och när han hade fått sin välling ville han inte somna om. Då var det bara att ta sin kropp och försöka masa sig upp från sängen. Vi packade ihop alla kläder, leksaker och matburkar och sen åt vi lite frukost. Klockan går ju fort så vi kom inte iväg förrän lite efter nio. Då åkte vi till Mats för att säga adjö innan vi for vidare. Det var ganska tråkigt väder, det regnade nästan lite, men iväg kom vi iaf. Allt gick smärtfritt tills vi hade hämtat upp Markus, då började eländet. Jag hade ju tänkt att tanka men hittade ingen mack som var bemannad, så jag fortsatte till nästa samhälle. Enligt färddatorn så skulle det gå bra, med marginal. Vi åkte kilometer efter kilometer men på något vis sjönk bensinen fortare i tanken än jag hade förväntat mig. När det var 8 kilometer kvar visade mätaren 0 ! ! Det var inte så kul, för vi har ingen reservdunk i bilen och jag var ju inte så sugen på att traska hela vägen fram och tillbaka för att köpa och fylla på en dunk.  Med väldigt lätt fot på gaspedalen så kom vi fram och fick fråga en man var närmsta mack var. Det var bara ca en kilometer kvar och den sista biten var man ganska nervös, speciellt för att Paula hade lovat vrida nacken på mig om det blev bensinstopp. När vi hade fyllt tanken var det bara förskräckelsen som satt kvar i kroppen ett tag. Vi åkte vidare och i Gävletrakten började det snöa !! Hur är det möjligt?? Det var ju nyss vår! Ja, just det, vi hade ju varit i Skåne. Hur som helst så fick man sänka farten regält för det hade bildats snömodd på vägen och när man kommer in i en sådan sträng, går det nästan inte att styra bilen. En ganska otrevlig känsla, tycker jag. Vi kom ifatt en lastbil som körde ännu saktare, då får man ju bara välja om man ska ligga bakom och inte se något eller att kanske våga sig på en omkörning. Jag valde det sistnämda med vissa protester från mina medpassagerare. Ungeför mitt utför lastbilen, med tungan rätt i mun började han öka farten!! Vad gör man då?? jo, man får ju öka ännu mer. Det gick ju bra, men det är inte så kul att få närkontakt med en sådan.

När svetten hade torkat från allas pannor och vi hade åkt vidare i 75-80 km/h var det dags för nästa händelse. Det var närmare Härnösand som det helt plötsligt bara small till och hela vindrutan fylldes med slask som en mötande lastbil sprutade upp. Jag hade intervall-torkning på, så torkarna rensade inte bort det på en gång. Innan man hade hunnit fatta vad som hänt och man hade kommit åt spaken till torkarna, då körde man utan att se något i några tiotal meter. Hjärtat hamnade i halsgropen och som Markus sa, -jag tror att jag har fått hjärtstillestånd. Men vi är tacksamma att allt gick bra och att vi kom välbehållna hem.

Vi var hemma ungefär halv tolv då vi packade in allt i lägenheten. Sen var det bara att lägga sig och försöka sova. Som tur är har jag inga problem med att somna, det gör jag nästan innan jag landat på kudden. Idag var jag på jobbet klockan sju, fast man var ju lite seg. Det tar ändå lite på kroppen att köra mer än hundra mil och när det snöar blir man så trött i ögonen. Nu är vi hemma igen och har redan hunnit med att besöka Talpedagogen. Nu är det igång igen, med tidpassning och habiliteringsbesök.

Ja, ja säg den semester som varar för alltid.

Ha det så bra!

Tommy 

 

Tisdagen den 6 april 2010 kl. 15:13

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Och så var det söndag

Det var en väldigt lugn söndag. Tommys morbror fyllde år, så han skulle komma till moster och hennes familj för att fika med oss. Han bor själv och därför skulle vi fira honom med tårta och sång hos moster. Det var inte så fint väder som det hade varit på Påskafton utan det snöade lite och regnade, grått var det också. Jag älskar att vara i skåne, jag trodde aldrig att jag skulle bli så där såld. När det är för mycket av allt så är det dit vi åker för att ladda batterierna. Men jag känner att jag bara är halvladdad för det var så kort tid. Vi träffade inte alla av Tommys kompisar, som sagt så skulle vi bara ta det lugnt och inte ha en massa måsten.

(På väg till Moster såg jag att någon klippte gräs, man hade ju nästan glömt att det går att göra det.)

Så i alla fall, Tommys morbror kom, jag har aldrig träffat en farbror med så mycket humor som han. Man bli glad av att vara i hans närhet.  Vi fikade och pratade sen var det dags att sätta sig i soffan och Tommy vid pianot. Det är så underbart att få halv ligga i soffan och höra Tommy spela och sjunga mina och andras favorit sånger, man glömmer all sjukdom, missbruk, orättvisor, väder och till och med den sjuka värd vi lever i. Tack älskling för dom stunderna.Men en som inte ville vara med, det var lilleman. Huvvaligen, vilket humör han var på.  Han skrek, han snurrade med huvudet, armarna och benen. Ja, för en stund tyckte vi att vi hade en marionett till son.Det var bara för Tommy att sluta spela och för oss att försöka  lura Theo in på andra tankar men det var bara önsketankar, det gick inte. Han fick sin välling och Tommy lade ner honom, då lugnade han ner sig till slut.

Vi åkte till Mats och hälsade på honom och hans mamma. Skönt att få vara själv, bara jag och Tommy. Sen kom vi på att vi inte hade ätit någon mat,  så vi åkte till McDonalds och åt. Det är inte bästa stället men det kan funka ibland.

Så nu är det slut på bloggsemestern och mycket att ta igen. Men det var skönt att bara få vara. Sen var det bara att gå och lägga sig i tid för vi skulle åka hem på måndag. Tommy får berätta om vår resa,som var väldigt händelserik.

Tack till alla er som har skickat mms och sms under påsk.

Kram till er alla där ute.

Paula

 

Tisdagen den 6 april 2010 kl. 14:06

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238