Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Klantigt eller bara för mycket?

Ja, vi åkte till sjukhuset idag för Theo skulle träffa en docent. Han skelar och lutar gärna huvudet åt sidan när han tittar på något. Det är inte alltid, men han gör det ofta. Idag skulle dom kolla signalerna från ögonen till hjärnan, om de är som det ska vara och det missade vi. Denna gången är jag arg på mig själv och inte på någon annan. Vi kom dit och skulle anmäla oss i kassan och hon sa då att det inte gick att hitta Theo. -Ok, kontigt sa jag för han har tid idag. Då ringde hon upp på ögonavdelningen, men nä dom kunde inte se någon bokning till Theo där heller. Vi åkte hem och hämtade kallelsen för att se om vi inte var en månad för tidigt, det har nämligen hänt det också. Nej det var idag, så jag ringde till henne och sa att det var rätt. Vi satte oss i bilen och hon sa -Paula är det här på ö-viks sjukhus? Hm, jag kollade på kallelsen och där stod Sollefteå sjukhus längst upp i hörnet, -skit sa jag. Lite svårt att hinna dit till 11.00 så det var bara att leta fram ett telefon-nummer dit. Tommy ringde och förklarade vad som hade hänt. Men tanten sa lite överlägset, -bara ska ni veta, så kommer ni att få en räkning. -Ja, svarade Tommy, det brukar ju vara så när VI gör fel. Jag var chockad att Tommy svarade så, det brukar han inte göra. Men jag tyckte att det var kanon bra av honom. Så mycket fel som dom har gjort och vi har aldrig fått betalt för det, men nu är det vi och inte dom.

Tommy har pratat med kuratorn och hon skulle se vad hon kunde göra. Det har hänt en gång innan för länge sen här hemma på sjukhuset att vi missade en tid. Då tyckte vår gamla kurator inte att vi skulle betala, för det var bara för mycket runt oss, så hon fixade det. Vi får se vad den nya kuratorn kan göra.  

Jag sa till Tommy att det är bara att stänga dörren och åka neråt Skåne. Vi fungerar inte och jag har fått massor med hjärtklappning, det blir bara för mycket. Fy, man orkar inte så mycket mer snart och hela kroppen värker. Man fungerar inte som mamma, vän, fru eller någonting. Jag känner mig så vilsen i mina känslor, i min roll och i mitt jag. Vart tog Paula vägen? Det är så jobbigt att få kämpa hela tiden för sina rättigheter och mycket annat som också måste fungera.

Så jag tror att min kropp har stängt av, för att jag ska kunna överleva, det är svårt att känna något överhuvudtaget. Men ändå är jag så medveten om att det saknas nåt och ju mer jag sträcker mina armar, dessto svårare är det att nå.  Här hemma vet vi vad var och en ska göra sen är det inte mer än det. Vi pratar knappt med varandra det är som om ett stort, fett, svart moln finns ovanför våra huvuden. Jag vet inte ens om jag orkar att träffa dom som är inbokade resten av veckan.

Idag känner jag mig som ett stort misslyckande, som inte ens kunde se att det inte var här på sjukhuset som Theo skulle gå.

Ha det bra alla där ute.

Kram/Paula

 

Måndagen den 29 mars 2010 kl. 14:51

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [4] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238