Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Mamma Paula

Nu är jag hemma igen, men det känns konstigt att va' här. Detta har varit mitt hem i 14 år och så kom han in och tog allt ifrån mig. Det suger som Markus bruka säga. Jag har träffat mina barn och min man i bilen och hemma hos mina vänner som jag härmed vill passa på att tacka för all hjälp och allt stöd jag och min familj har fått. Tusen tack alla ni.Jag vill bara gråta, det känns som jag inte kan andas. Det som en gång har varit mitt allt, känns inte så idag. Hur kunde han? Det kommer vi aldrig att få nåt svar på, hur kunde sociala placera honom här? Det kommer vi säkert heller aldrig att få veta. Jag vet inte varför sådana sjuka människor får va ute, hur många fler liv får det kosta? Anna Lindh, Engla och många fler har ju dött i onödan pga att dessa personer inte sitter bakom lås och bom. Vi hade tur, som klarade oss denna gång, men han är ju fortfarande vår granne, så. . . . . Jag sitter här och hör varenda ett av hans steg, jag svettas och jag skakar, men jag har bestämt mig att han inte ska få ta mer av oss. Persiennerna är nere och dörren är låst, vi behöver åka och handla men jag vågar inte. Tänk om han kommer som han gjorde i måndags när jag själv var ute med Theo. Han kom mot mig med den kalla och arga blick som han har. Fy, för nån hjälp får vi inte, vi är utan soffor, bord mm. men vår hemförsäkring kommer inte att betala, för det var inte stöld eller skadegörelse. Nej det var bara nån som var blodig och sa att han hade aids, ja det är sant, så ser det ut för oss just nu. Kanske socialen kan ersätta oss, för det var ju dom som placerade dom här. Dom vi hyr av ringde idag och sa att dom inte har någon skyldighet att hjälpa  oss, för det är ju inte deras fel att han är sjuk. Vilken sjuk värld vi lever i.

Idag sa en granne att socialen var här och hämtade upp honom och körde honom till affären. Hmmm man bli så arg men vad hjälper det?  Ingenting, och jag som trodde att vi hade tillräckligt med elände, men nej det verkar inte så. Man kanske måste bli skurk innan man får nån hjälp.

Theo skriker jätte mycket och han är helt upp i varv. Markus har åkt till en kompis och ska va där hela helgen för han behövde komma hem ifrån han också. Han tycker att det är obehagligt, det hela. Jag vet inte hur länge det kommer att ta för oss att komma över detta, men vi får kämpa oss igenom det med. Tills vidare får vi sitta på golvet och titta på tv.

Kram/Paula

 

Fredagen den 19 februari 2010 kl. 18:35

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [6] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238