Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besk en slumpmssig hemsida p Zoomin

Jag letar för fullt.

 Någonstans måste det finnas en liten telefonbok med din pappas telefonnummer i Frankrike. Det var det numret jag ringde för många år sedan. Du låg i min famn, jag darrade och funderade fram och tillbaka om jag skulle våga berätta att din pappa hade fått en son. Jag tittade på dig och du gav mig styrka, så jag log mot dig och sa -Nu gör vi det, min son. Jag var så ung och din mormor hade inte så mycket tid kvar.

Jag slog numret och din pappa svarade. Jag berättade om dig och vad du skulle heta, men han lät som om han var rädd för att prata. Han var så kort och det kändes som om han pratade med en främling. Jag undrade var den glada och trevliga killen som jag hade delat tak med tagit vägen. Men ganska så snart förstår jag varför, för på andra sidan luren var det inte längre din pappa utan det var en kvinnlig röst som undrade vem jag var. Hon var arrogant och kall på rösten.

           

Jag sa hej och berättade för henne vem jag var och varför jag hade ringt. Hennes svar var kort och konkret. -Du, om han har levt tills nu utan sin pappa, så kan han leva resten av sitt liv utan honom! sen la hon på. Jag tittade på dig och tårarna rann. Hur skulle jag berätta om det samtalet till dig den dagen du blev stor? Jag kunde inte sluta att gråta. Jag lyfte dig nära, nära mig med en hand bakom ditt huvud och den andra bakom din rygg. Jag pussade på dig och berättade hur mycket jag älskade dig. Min kärlek till dig var så stark att den skulle räcka till både mig och mannen som lämnade sin säd i mig.

Mormor skulle dö om några månader och mannen som gjorde mig gravid hade redan en ny kvinna. Det var bara vi två i den stora världen. Där började också vårt uttryck eller mening som följt oss i 25 år nu. "DU OCH JAG", men du har glömt mig på vägen.

Jag pratade med dig om "rätt och fel", jag lärde dig att dela med dig. jag lärde dig att behandla andra som du själv ville bli behandlad. Jag har visat dig kärlek, jag har tröstat när du varit ledsen, jag har sagt "du kommer att fixa det här", när inte någon annan trott på dig. Du hade inte en pappa som uppfostrade dig, du hade bara mig, en mamma som gjorde allt jag kunde för att du skulle blir en gentleman. Men min gentleman hade andra planer.

Du trodde att ljuga, bråka, stjäla och knarka skulle göra dig till en man. Men så fel du hade, min son. Snart är klockan två på natten och här ligger jag i min säng med musik i öronen som alla andra gånger jag skriver till dig. Dom andra sover, men jag gråter tyst och skriver till dig. Jag vill skrika högt, jag vill slå hårt mot en vägg för att den förbannade smärtan ska lämna mig.

               

Jag vill att den lille killen som låg i min famn skulle komma tillbaka. Jag vill viska i hans öra att allt ska blir bra. Men jag skulle ljuga för honom, för det känns i mammas hjärta att jag inte kommer att ha dig kvar så länge till. Åhh fan fan fan min son, varför, varför, hur kunde du???

Det gör så ont i mig och om du kunde känna min smärta, förtvivlan och hur panikslagen jag är, då skulle du aldrig mer kunna lyfta en hand mot någon. Du skulle aldrig mer kunna använda droger min son, för den smärtan jag bär på går inte att beskriva.

Jag måste sluta skriva nu, för jag kan inte längre se vad jag skriver. Men vi hörs igen, din mamma!

Love you  

 

Onsdagen den 26 augusti 2015 kl. 22:37

Det som hnder med mig:) | Permalnk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlgg

 

Kommentarer

Nillan hemsida 
2015-08-27 11:53
styrkekramar Nillan

 

Skriv ett meddelande

Namn
(obligatorisk):
URL
(hemsida/blogg):
E-post
(visas ej):
Meddelande:

 

 
nil

 

Kategorier

Det som hnder med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Lnkar

Nyligen.se

Flden

RSS-fldeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238