Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

En lång paus

 Jag pratade med en väldigt klok kvinna för flera månader sen. Hon sa, -Paula det är inget fel att ta en paus. Jag tänkte länge flera veckor efter vårt samtal och kom fram till att jag nog behövde en paus. Så jag pratade inte med dig på två månader tror jag, tidsuppfattning finns inte hos mig längre. Jag vet egentligen inte vad jag pausade från, för du fanns där var enda dag, ja var enda sekund. Tankarna snurrade, det var ett stort tomt hål som inte gick att fylla. Tårarna rann och klumpen i halsen nästan kvävde mig. Nu har det gått ett år men det känns som igår. Ilska, vrede, kärlek och sorg,  ja min son, det känner jag konstant.

Ilska att allt har blivit som det blev. Går på stan och ser mammor med deras vuxna barn. Jag ler och försöker se oss två framför mig.  Är jag dum som tänker så?  Är jag dum som inte kan få in i mitt huvud att du finns på andra sidan muren?  Är jag dum som tror att du kommer att få sitta där 12 år av ditt liv min son?  Är jag dum för att jag är rädd att du ska ta livet av dig där du är?  Åhhh, min son jag vill ha så många svarar , men det enda svar jag får är att jag är mamma till en tungt eller hård kriminell eller hur jag nu ska uttrycka mig.

                                 

Vi åkte på semester som du vet. Jag "tog dig med mig" och allt som vi gjorde dokumenterade jag på min mobil,  för någonstans i min hjärna så fanns du där hemma. Så jag skulle kunna visa dig alla bilder. Dumma mig, jag kan ju inte ta med min mobil till dig. Ja, det är så mycket jag inte kan göra längre.

Du vill att jag skall lita på dig!!!!! -Men, hur? Snälla, hjälp mig för ju mer jag försöker så går det ändå inte. Du ringde nu i Lördags och jag visste med en gång att något hade hänt. Jag är din mamma, jag kan dig utantill. Men du svarade med -jag saknar dig mamma. Jag vill gärna tro att du menar det du sa.... men ännu en gång så hade jag rätt. Du sitter på isoleringen igen. Jag vet inte hur många gånger du har suttit där, min son. Du berättade varför, men du pratade Portugisiska och inte Svenska och bara det gör att jag blir misstänksam. Jag hoppas verkligen att dom som jobbar där inte är som du säger. Att dom är proffisiga och gör sitt jobb rätt. Längst inne så vill jag tro att det är så, min son. För om det är som du säger, så kommer jag att må väldigt dåligt om jag inte gör något åt det och försöker ta reda på sanningen. Jag vet inte var jag ska vända mig och jag vet inte vad jag ska göra, för det är kaos i mitt huvud.

Jag försökte med en lång paus, men det hjälpte inte. Jag slutade att skriva av mig här som jag berättade för dig. Jag kunde inte få ner allt i skrift, allt var bara kaos. Jag ber att din mormor där hon är kan hjälpa och skydda mig. Jag vill ha ett tecken att allt kommer att blir bra igen. Ingenting är viktigt längre. Du och Theo är det som gör att jag orkar vara kvar här. Jag söker konstant efter att få må bra.

Det känns som jag är mitt i havet med storm både natt och dag. Jag simmar och simmar men slås ner av vågorna gång på gång.

                                  

Jag funderar på att starta en ny blogg och ta allt som är ditt och mitt dit och låta den här vara Theos blogg om hans sjukdom och hans kamp tillsammans med oss.

Sen vill jag också hitta din pappa, för jag är så arg och förbannad. Det var så orättvist att han lämnade mig med en tremånaders bebis i magen. Jag kommer ihåg hans namn och har letat på facebook men jag hittar inte. Det är ett måste, jag måste hitta honom, för det finns så mycket att säga. Jag har aldrig varit sugen på att ha någon kontakt med honom under alla dessa år, men jag tror att jag behöver det för att kunna gå vidare.

Min son det känns som mitt huvud skall explodera. Jag måste sluta nu, men jag skriver till dig igen. Jag hoppas att du inte är instängd mellan dom fyra väggarna och att du har kommit ut till avdelningen igen nästa gång vi hörs och att du kan hålla dig borta från all skit.

På tal om de,  skulle jag vilja gärna vilja veta hur du kunde få ett återfall i ett av dom mest bevakade fängelserna. Dum som jag är så trodde jag att jag visste var jag hade dig för första gången i ditt liv, men så fel av mig.

Puss och kram!

Din mamma

 

 

Måndagen den 24 augusti 2015 kl. 22:04

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

Kommentarer

Vargbettan hemsida 
2015-08-25 07:12
Oj, vad jag lider med dig när jag läser hur du har det. Men du, även om havet är stormigt nu så brukar det mojna. Har du försökt att hitta pappan på ratsit.se? Ha det så fint! /Elisabeth
Nillan hemsida 
2015-08-25 23:34
Älskade Paula vilket helvete rent ut sagt du går igenom
Varför just du undrar du säkert många gångerJa tänk om man visste det eller det vill man kanske inte veta
Ett vet jag att du är en stark, kärleksfull mamma som vill dina barn det allra bästa
Tänker ofta på dej vännen och önskar att du kan ha det varmt och skönt i själen emellanåt
kramar Nillan

 

Skriv ett meddelande

Namn
(obligatorisk):
URL
(hemsida/blogg):
E-post
(visas ej):
Meddelande:

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238