Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

Hallå

 

Nu har det gått så lång tid igen sen vi skrev något här.

Måste erkänna att man nästan skäms när man ser att det 

varit ganska många besökare varje månad. 

 

Ville bara härmed ge ett litet livstecken och säga att livet rullar på för oss alla.

Återkommer med fler blogginlägg snart...håll ut.

 

 

           

 

Torsdagen den 27 april 2017 kl. 20:35

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Du och jag...

men var är du gubben? Idag, just nu vill jag krama om dig och känna din doft. Vill ha dig nära och vill känna din värme och dina läppar mot min kind. Åh jag kommer inte längre ihåg din doft,  jag försöker min son, men jag kan inte längre komma ihåg. Jag är så rädd att jag kommer att glömma allt eftersom. Den känslan är hemsk. Många tårar har runnit idag och jag har knappt lämnat min säng, jag ville inte. Hur ska jag berätta för mina nära och kära? Hur ska jag berätta för mina vänner att jag inte vunnit på Lotto och sedan skitit i dom utan att det är min saknad till dig.

Måste försöka få in i mitt huvud att du inte längre finns på denna sidan. Den sidan där du kunde ringa mamma och säga -kom och ät lunch med mig. Att jag inte längre kan krama om dig när jag vill eller lägga mig bredvid dig och bara hålla om och prata om allt och ingenting. Jag saknar dig så ofantligt mycket idag, min son. Hur kan allt annat fungera där ute? Hur kan pappa och din bror sova? Jag kan inte, jag vill men jag kan inte. Jag vet att du inte vill att jag ska må så här, men snälla gubben hur ska jag göra? Det känns så tungt i min bröstkorg och jag kämpar med andningen. Tårar blandade med snor rinner och vet du en sak, jag orkar inte ens gå och hämta papper. Jag vill inte lämna dig, för jag vet att en vacker dag kommer dom brev som jag skrivit till dig finnas kvar.

                      

Idag dök en tanke upp. Har jag förlåtit dig? Jag vet inte. Jag vet att jag älskar dig och jag vet att jag saknar dig så otroligt mycket idag. Jag tänker på Julen för två år sedan. Där du och jag var i köket och jag förberedde Julmaten. Du gick med trasa och torkade efter mig. Du sa -mamma vill du ha hjälp med något så säg bara till. Du var påverkad, det kunde jag se, men jag ville inte ta upp det. Jag ville bara njuta av den stunden med min son. Du var så snäll och vänlig och vi pratade om maten och om Theo. Vi skrattade och du tittade på mig och sa hur stolt du var över mig. Du kramade om mig och du pussade mig på kinden och sa -du och jag mamma. -Jag älskar dig och du får lova mig att aldrig ge upp, mamma! Det var förmodligen vår sista Jul tillsammans, min son. Hur ska jag klara mig nu? Hur ska jag kunna gå vidare?

Vet du vad jag har gjort min son? Imorgon har jag bokat en natt till mig på hotell. Jag ska fixa mina naglar och mina fötter. Sen ska jag se om jag kan fixa mitt hår någonstans. Jag ska köpa mig en flaska chanpangne  och ta med mina bästa låtar. Att bara få vara och inte behöva le när jag vill gråta. Imorgon är min dag och jag ska göra allt i min makt för att inte tänka på dig imorgon . Jag behöver det min son. Tid med mig själv. Fan Gonca, vad du har ställt till med?

Puss och kram din mamma

 

Torsdagen den 27 augusti 2015 kl. 21:08

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Din bror var på besök

 Som du vet så har Markus flyttat hemifrån. När vi kom hem från semestern så var hans rum tomt och bara några saker låg kvar på golvet i en kartong som skulle slängas. Jag trodde att det skulle vara svårare än det är. Min hjärna är så upptagen med dig och Theo att ännu en gång har Markus fått fixa allting själv.

Vi bestämde över telefon att vi skulle äta middag här hemma igår. Men jag hade bara sovit tre timmar förra natten och jag har ont i hela min kropp. Pappa tyckte då att vi skulle gå ut och äta middag i stället, så jag slapp tänka på det, omtänksam som han alltid har varit. Vi bestämde att vi skulle äta på Oasen som är en Fondue-restaurang med väldigt trevlig personal. En lugn plats att äta en god matbit helt enkelt. Som vanligt så nämnde vi inte ditt namn när din bror är med och det gör så ont i mig att inte kunna prata om dig. Han klarar inte av det, men jag vet att längst inne så älskar han dig, men han är så sårad. Det gör för ont i honom med.

                      

Jag tittade runt i restaurangen och såg killar i din ålder som bjudit ut deras tjejer på middag. Din bror hade med sig hans tjej och Jocke var också med oss. Jag försökte se dig där i en tom stol vid vårt bord. Du anar inte hur mycket jag ville att du skulle vara med oss. Jag försökte memorera allt vi pratade om, så jag kunde dela med dig sedan. Håller jag på att blir knäpp, att välja ett större bord än vi måste, bara för att du skulle få plats? Jag vet inte min son. Det jag vet är att jag saknar dig så förbannat mycket. Om jag är med dina bröder känns det som om jag aldrig kan njuta till 100% för det saknas något. Det är så förbannat orättvist mot dom. Dom har inte gjort något och dom behöver mig också.

Men när du tog beslutet att göra det du gjorde, då tänkte du aldrig på oss. Ditt förbannade dumma misstag gör att alla i familjen lider. Men varför kan jag inte sluta tänka på dig? Varför kan jag inte njuta och vara helt närvarande när jag är med dina bröder? Det känns som jag straffar mig själv för något jag inte har gjort. Det känns som den dagen polisen hämtade dig, så hämtade dom mig också. Det känns som jag slutat leva fast jag lever. Jag vet inte om du förstår hur jag tänker. Men hur kan du förstå när jag inte själv förstår? Dom få timmar jag sover, så drömmer jag om dig. Jag har frågat mig själv varför och jag tror att det är en rädsla att jag en vacker dag inte längre ska komma ihåg dig. Eller att jag blir så arg på dig att jag väljer att inte ha någon kontakt med dig.

Du ser när du sa "-Jag är vuxen och jag gör det jag vill, det är mitt liv. Då glömde du din mamma, att det livet var jag som gett dig. Det var jag som bar dig,  jag som följde dina första steg hand i hand. Jag lärde dig flyga, med dom vingar som jag gav dig. Men du flög rakt in i en värld av knark och kriminalitet och inte mot horisonten, min son. Du föll och där innanför murarna kan jag inte lyfta dig. Har jag misslyckats i mina flyglektioner om att flyga rätt, åh jag vet inte.

Vi hörs igen!

Din mamma.

Puss och kram  

 

Torsdagen den 27 augusti 2015 kl. 20:25

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

Jag letar för fullt.

 Någonstans måste det finnas en liten telefonbok med din pappas telefonnummer i Frankrike. Det var det numret jag ringde för många år sedan. Du låg i min famn, jag darrade och funderade fram och tillbaka om jag skulle våga berätta att din pappa hade fått en son. Jag tittade på dig och du gav mig styrka, så jag log mot dig och sa -Nu gör vi det, min son. Jag var så ung och din mormor hade inte så mycket tid kvar.

Jag slog numret och din pappa svarade. Jag berättade om dig och vad du skulle heta, men han lät som om han var rädd för att prata. Han var så kort och det kändes som om han pratade med en främling. Jag undrade var den glada och trevliga killen som jag hade delat tak med tagit vägen. Men ganska så snart förstår jag varför, för på andra sidan luren var det inte längre din pappa utan det var en kvinnlig röst som undrade vem jag var. Hon var arrogant och kall på rösten.

           

Jag sa hej och berättade för henne vem jag var och varför jag hade ringt. Hennes svar var kort och konkret. -Du, om han har levt tills nu utan sin pappa, så kan han leva resten av sitt liv utan honom! sen la hon på. Jag tittade på dig och tårarna rann. Hur skulle jag berätta om det samtalet till dig den dagen du blev stor? Jag kunde inte sluta att gråta. Jag lyfte dig nära, nära mig med en hand bakom ditt huvud och den andra bakom din rygg. Jag pussade på dig och berättade hur mycket jag älskade dig. Min kärlek till dig var så stark att den skulle räcka till både mig och mannen som lämnade sin säd i mig.

Mormor skulle dö om några månader och mannen som gjorde mig gravid hade redan en ny kvinna. Det var bara vi två i den stora världen. Där började också vårt uttryck eller mening som följt oss i 25 år nu. "DU OCH JAG", men du har glömt mig på vägen.

Jag pratade med dig om "rätt och fel", jag lärde dig att dela med dig. jag lärde dig att behandla andra som du själv ville bli behandlad. Jag har visat dig kärlek, jag har tröstat när du varit ledsen, jag har sagt "du kommer att fixa det här", när inte någon annan trott på dig. Du hade inte en pappa som uppfostrade dig, du hade bara mig, en mamma som gjorde allt jag kunde för att du skulle blir en gentleman. Men min gentleman hade andra planer.

Du trodde att ljuga, bråka, stjäla och knarka skulle göra dig till en man. Men så fel du hade, min son. Snart är klockan två på natten och här ligger jag i min säng med musik i öronen som alla andra gånger jag skriver till dig. Dom andra sover, men jag gråter tyst och skriver till dig. Jag vill skrika högt, jag vill slå hårt mot en vägg för att den förbannade smärtan ska lämna mig.

               

Jag vill att den lille killen som låg i min famn skulle komma tillbaka. Jag vill viska i hans öra att allt ska blir bra. Men jag skulle ljuga för honom, för det känns i mammas hjärta att jag inte kommer att ha dig kvar så länge till. Åhh fan fan fan min son, varför, varför, hur kunde du???

Det gör så ont i mig och om du kunde känna min smärta, förtvivlan och hur panikslagen jag är, då skulle du aldrig mer kunna lyfta en hand mot någon. Du skulle aldrig mer kunna använda droger min son, för den smärtan jag bär på går inte att beskriva.

Jag måste sluta skriva nu, för jag kan inte längre se vad jag skriver. Men vi hörs igen, din mamma!

Love you  

 

Onsdagen den 26 augusti 2015 kl. 22:37

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [1] Kommentera detta inlägg

 

En lång paus

 Jag pratade med en väldigt klok kvinna för flera månader sen. Hon sa, -Paula det är inget fel att ta en paus. Jag tänkte länge flera veckor efter vårt samtal och kom fram till att jag nog behövde en paus. Så jag pratade inte med dig på två månader tror jag, tidsuppfattning finns inte hos mig längre. Jag vet egentligen inte vad jag pausade från, för du fanns där var enda dag, ja var enda sekund. Tankarna snurrade, det var ett stort tomt hål som inte gick att fylla. Tårarna rann och klumpen i halsen nästan kvävde mig. Nu har det gått ett år men det känns som igår. Ilska, vrede, kärlek och sorg,  ja min son, det känner jag konstant.

Ilska att allt har blivit som det blev. Går på stan och ser mammor med deras vuxna barn. Jag ler och försöker se oss två framför mig.  Är jag dum som tänker så?  Är jag dum som inte kan få in i mitt huvud att du finns på andra sidan muren?  Är jag dum som tror att du kommer att få sitta där 12 år av ditt liv min son?  Är jag dum för att jag är rädd att du ska ta livet av dig där du är?  Åhhh, min son jag vill ha så många svarar , men det enda svar jag får är att jag är mamma till en tungt eller hård kriminell eller hur jag nu ska uttrycka mig.

                                 

Vi åkte på semester som du vet. Jag "tog dig med mig" och allt som vi gjorde dokumenterade jag på min mobil,  för någonstans i min hjärna så fanns du där hemma. Så jag skulle kunna visa dig alla bilder. Dumma mig, jag kan ju inte ta med min mobil till dig. Ja, det är så mycket jag inte kan göra längre.

Du vill att jag skall lita på dig!!!!! -Men, hur? Snälla, hjälp mig för ju mer jag försöker så går det ändå inte. Du ringde nu i Lördags och jag visste med en gång att något hade hänt. Jag är din mamma, jag kan dig utantill. Men du svarade med -jag saknar dig mamma. Jag vill gärna tro att du menar det du sa.... men ännu en gång så hade jag rätt. Du sitter på isoleringen igen. Jag vet inte hur många gånger du har suttit där, min son. Du berättade varför, men du pratade Portugisiska och inte Svenska och bara det gör att jag blir misstänksam. Jag hoppas verkligen att dom som jobbar där inte är som du säger. Att dom är proffisiga och gör sitt jobb rätt. Längst inne så vill jag tro att det är så, min son. För om det är som du säger, så kommer jag att må väldigt dåligt om jag inte gör något åt det och försöker ta reda på sanningen. Jag vet inte var jag ska vända mig och jag vet inte vad jag ska göra, för det är kaos i mitt huvud.

Jag försökte med en lång paus, men det hjälpte inte. Jag slutade att skriva av mig här som jag berättade för dig. Jag kunde inte få ner allt i skrift, allt var bara kaos. Jag ber att din mormor där hon är kan hjälpa och skydda mig. Jag vill ha ett tecken att allt kommer att blir bra igen. Ingenting är viktigt längre. Du och Theo är det som gör att jag orkar vara kvar här. Jag söker konstant efter att få må bra.

Det känns som jag är mitt i havet med storm både natt och dag. Jag simmar och simmar men slås ner av vågorna gång på gång.

                                  

Jag funderar på att starta en ny blogg och ta allt som är ditt och mitt dit och låta den här vara Theos blogg om hans sjukdom och hans kamp tillsammans med oss.

Sen vill jag också hitta din pappa, för jag är så arg och förbannad. Det var så orättvist att han lämnade mig med en tremånaders bebis i magen. Jag kommer ihåg hans namn och har letat på facebook men jag hittar inte. Det är ett måste, jag måste hitta honom, för det finns så mycket att säga. Jag har aldrig varit sugen på att ha någon kontakt med honom under alla dessa år, men jag tror att jag behöver det för att kunna gå vidare.

Min son det känns som mitt huvud skall explodera. Jag måste sluta nu, men jag skriver till dig igen. Jag hoppas att du inte är instängd mellan dom fyra väggarna och att du har kommit ut till avdelningen igen nästa gång vi hörs och att du kan hålla dig borta från all skit.

På tal om de,  skulle jag vilja gärna vilja veta hur du kunde få ett återfall i ett av dom mest bevakade fängelserna. Dum som jag är så trodde jag att jag visste var jag hade dig för första gången i ditt liv, men så fel av mig.

Puss och kram!

Din mamma

 

 

Måndagen den 24 augusti 2015 kl. 22:04

Det som händer med mig:) | Permalänk | Kommentarer [2] Kommentera detta inlägg

 

 
nil

 

Kategorier

Det som händer med mig:)

Arkiv

 2017

 2015

 2014

 2013

 2012

 2011

 2010

 2009

 2008

 2007

Bloggar

Zoomin: Nyheter & feedback

Länkar

Nyligen.se

Flöden

RSS-flödeRSS 2.0

 

.

 

 

   

Hej jag heter Theo och bor i Skåne. Jag bor med mamma och pappa och en storebror. Jag har en storebror till men han bor inte med oss. 

Jag är en glad liten kille men har en sjukdom som gör att jag inte kan gå eller prata. Jag har inte fått någon diagnos än, men nu när vi flyttat hit så rullar allt igång igen.

På sidan bloggar min mamma och pappa om hur vi alla mår och hur jag utvecklas och vad som händer i våra liv.

 

Theo.

 

 

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.1466238